Vad har Etzler, Bohman och Reinfeldt gemensamt?

För några veckor sedan höll jag ett frukostseminarium med titeln ”Hur man omvänder en Sverigedemokrat” i min nya förening, S-2000 i Stockholms Arbetarekommun. Efter dragningen blev jag kontaktad av en aktör att hålla en utökad föreläsning inför valet i höst och det har fått mig att löpande utveckla den. En bild här, något tas bort där och jag jobbar ständigt med titeln eftersom jag inte är helt bekväm med den. Eller inte alltid.

Så. I morse kom jag på att Aron Etzler skrev några passager i sin bok ”Reinfeldteffekten” som jag då tog fram igen för att leta fram dessa. En passage om hur Fredrik Reinfeldt använt sina grundkunskaper i psykologi i sin politiska gärning. För att förstå väljare och motpart. I boken återfann jag då även en hel del med referenser till en av de första politiska memoarer jag kom att läsa, Gösta Bohmans ”Så var det” varför jag just nu, i skrivande stund, sitter med bägge böckerna framför mig. Och en hel del annat. Papper i A3 format och post-its klistrade över halva soffbordet. För vad Etzler gör med mig är att han faktiskt får mig att damma av mina gamla kunskaper i underrättelseanalys från min tid som chef för underrättelse- och säkerhetscentralen vid Ostkustens Marinkommando på 1990-talet.  Etzler synliggör med smärtsam skärpa när jag läser hans bok igen hur den som behärskar den politiska analysen parat med en lagom mix av psykologi och förståelse för mediedramaturgin kan förändra en väljares perception och logiska plattform. Det sätter även fingret på något som arbetarrörelsen lider av, bildningsföraktet och att bara tillåta godkänd litteratur. Att läsa in sig på den politiske kontrahentens ord och tankar, okritiskt, för att försöka förstå hur han eller hon tänker, ses inte som renlärigt nog. Till och med smutsigt. När jag för några veckor sedan råkade säga att jag läste såväl Avpixlat, Realisten som Nordfront med täta intervaller möttes jag av avsky i blick och ett ”Hur kan du”! Jag kände instinktivt hur min partikamrat övervägde att skicka in ett uteslutningsärende till partistyrelsen..

Min replik var, som den underrättelseofficer jag en gång var och som den frilansande journalist jag numera börjar bli, att om jag inte vet vad de säger och hur de tänker – vad som utgör deras verklighet och logiska plattform – hur ska jag då, eller ens vi, kunna hantera detta? Om inte vi förstår vilka processer och argument som gör att en person utvecklar en främlingsfientlig attityd, hur ska vi då kunna med en klatschig one-liner vända tidvattnet? Jag möttes, föga förvånad, av tystnad. Min partikamrat hade inget svar utan bara tittade på mig med något som jag kunde tolka som äcklad skräck i blicken.

Det är lika bra jag är tydlig nu. Jag är medlem i det Socialdemokratiska partiet eftersom jag är socialdemokrat av något som kan kallas Nils Karlebys skola. Så länge socialdemokraterna är det part som försvarar den formen av socialdemokrati är det där jag kommer vara. Det är opinion för den formen av socialdemokrati jag driver men i den rätt trånga åsiktskorridor som råder, och en ovilja att släppa fram mer fritt tänkande röster, så har det inneburit att jag inte kan kandidera för en förtroendevald post. Men det ger mig ändå en stor frihet nu, trots att det är valår, att fortsätta resonera och söka kring just frågor om vad är socialdemokrati i det 21:a århundradet och hur möter vi sådant som växande diskriminering mot de som upplevs annorlunda. För även om mycket av debatten idag handlar om rasism och främlingsfientlighet så har tonläget i den debatten höjts till sådana nivåer att annan diskriminering, som den mot personer med fysiska och psykiska handikapp eller sexuell läggning, numera får finna sig i att prioriteras ner. Den rasifierade debatten har helt enkelt fått till följd att annan diskriminering ökar lavinartat.

Så. Just nu är jag inne i en för mig spännande process. Tunn is och gammal kunskap parat med en gigantisk utmaning gör att jag känner att jag har bråttom nu av någon anledning.  Bråttom, bråttom. Och lösningen – eller en av lösningarna – finns, anar jag, i den något udda kombinationen av Aron Etzlers, Gösta Bohmans och Fredrik Reinfeldts tankevärldar. De kompletterar varandra och bär mig vidare på en spännande resa.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se