Minns Palme. Men tillskriv honom aldrig något han aldrig var.

  • Lördag 1 Mar 2014 2014-03-01
E-post 0

Igår, den 28 februari, var det 28 år sedan Olof Palme sköt till döds på Sveavägen.  På många av mina partikamraters Facebook-uppdateringar- Många – till och med de flesta – är inte ens 40 år fyllda och jag kan läsa mig till en avgudadyrkan och ett citerande av Olof Palme som trotsar allt förstånd. Igår genomförde även min partiordförande ett, via pressekreterarna arrangerat, besök vid hans grav.

Allt detta fyller mig med vämjelse.

 Varför? Jag tar en av de få medarbetare till just Olof Palme, vice generalsekreteraren i FN Jan Eliasson (det vill säga inte vem som helst), som fortfarande är i livet på orden. Minns honom, Olof Palme, men åberopa aldrig hans minne i din egen gärning. Leverera istället resultat i hans minnes anda. Resultaten väger tyngre än orden.

 När jag ser några av mina yngre kamrater åberopa hans minne kan man lätt få intrycket att Olof Palme uppfann solidariteten och demokratin. Detta är lögn. Likt all religiös avgudadyrkan är lögn och jag ser hos många av dagens SSU:are en form av sektmentalitet där “Guden” heter Olof Palme och som tillbeds hela tiden i maranataliknande former.  Som uppfinnare av demokratin och solidariteten bland annat. Men detta är felaktigt. Den som kanske först definierade vår tids demokrati var Platon, 2 700 år före Palme, och hans något cyniska kommentar till detta var att demokrati var den bästa av alla dåliga styrelseskick. Inget var gott nog men demokratin kunde han leva med eftersom alternativen då, och nu, är sämre. Det andra var solidariteten, något som Richard Wilkinson senare kom att vederlägga. Genom att ge alla medborgare en basal trygghet, i form av solidaritet, skulle civil oro undvikas. Även detta förutsåg Platon. Inte Palme. En tredje parameter som kan vägas in , av något yngre datum sisådär 2 000 år gammal, var Julius Ceasars “Bröd och skådespel åt folket”. Det, om något, borgade för stabilitet och en något sånär väl definierad gryende välfärdsstat.

Det är med ett stort mått av vämjelse jag ser denna avgudadyrkan sprida sig i mitt parti. Få, om ens några, vet längre vad de gjorde på mordnatten. Allra minst de som åkallar guden Palmes minne mest högljutt. Det stora flertalet var inte ens födda då.  Jag själv? Jag vet exakt var jag var. Mitt i det som kom att kallas ”Polisupproret” i Kairo, det uppror som höll på att då leda Egypten till en statskupp och blodbad. Då stod jag några mil därifrån, i Alexandria. Det var rätt dramatiska dygn men det är en annan historia.

Minns Palme. Men tillskriv honom aldrig något han aldrig var. 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se