När antirasisten blir rasist

  • Lördag 22 Mar 2014 2014-03-22
E-post 0

Dilsa Demirbag-Sten, gästkrönikör i dagens GP, skriver om hur vi möter den växande främlingsfientligheten. Hon sätter fingret på en, för alla anti-rasister, mycket öm punkt. En punkt som de gör allt för att undvika:

Om vi som är motståndare till främlingsfientlighet inte utgår från att SD:s väljare är lika mycket människor som du och jag, kommer vi aldrig att kunna nå dem för att visa på alternativ. De är oftast oroliga personer som fruktar det okända, och det gäller att hindra dem från att gå splittringens väg och tumma på de demokratiska principerna om individuella fri- och rättigheter. Vem skulle inte bli rädd och oroad inför farhågorna att de egna barnen ska möta en svår framtid? Oro sprider sig som kvicksilver. Den europeiska medelklassen är inte längre lika trygg och det bäddar för än starkare politiska spänningar.  

Det finns skäl för alla som kallar sig anti-rasister att ställa sig den frågan för på senare tid så har debatten hamnat mer och mer snett och i vissa fall gått bakåt, senast med Wallströms och Schermans debattartikel i DN igår som körde rejält i diket och faktiskt gav SD och SvP legitimitet. Ledarsidorna.se erfarenhet på senare tid att allt fler anti-rasister visar prov på en människosyn som hör Kulturrevolutionens Kina och Stalins Sovjet nära. Oliktänkande, eller att avvika från åsiktskorridoren, dömer personer som mindre värda och till livslång exil från all gemenskap. Om inte det är att sortera människor så finns det nog få andra exempel på vad diskriminering är. Utan dialog kommer ingen låta sig påverkas, utan inkludering för den man är så tillåter vi andra krafter växa i styrka. Även cancersvulster i samhällskroppen.

Åter Demirbag-Sten. Ett bra anslag i grunden men även hon hamnar faktiskt snett. Hon pekar på att allt talar för en liberal invandringspolitik men missar även hon målet, precis som Scherman och Wallström. En liberal, och generös men reglerad, invandringspolitik förutsätter en fungerande migrationspolitik. Där är vi inte idag och precis som Scherman och Wallström hade som ambition så är det dit vi måste komma. Om väljare kan se att vi har en fungerande migrationspolitik, en fungerande arbetsmarknads- och bostadspolitik och börjar minska klyftorna i samhället så avstannar oron i samhällskroppen. Med en avstannande oro kan vi då börja tränga tillbaka de krafter som vill göra skillnad på folk och folk utefter allehanda kriterier. All diskriminering är inte rasism nämligen. Oron i samhällskroppen, om den får växa, slår även mot HBTQ-kollektivet och de med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar minst lika mycket. Den danska utvecklingen, där Dansk Folkeparti nu senast började stämpla de med NPF-handikapp som en tärande grupp, bör vi ta lärdom av.

Demirbag-Sten och Ledarsidorna.se står på samma sida men där hon snöar in på invandringen som företeelse bör debatten istället handla om vår lösning. Vi som vill annat. Vad vi har, precis som Demirbag-Sten efterlyser, har att erbjuda som alternativ. Och förslagen finns. Här bland annat.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se