Offerkoftornas parti

Tove Lifvendahl, SvD, skriver idag om effekterna att i det kommande skolvalet stänga ute SDU, Sverigedemokraternas Ungdomsförbund, från skolorna. Senast det hände var i Globala Gymnasiet i Stockholm. En elev lät känslorna styra och i all välmening organiserade sedan runt 60 elever en blockad. En blockad som dessvärre kommer ge motsatt effekt eftersom SD nu kan konstatera att Offerkoftan klär dem allt bättre. Att i en demokrati bli utestängd från ett samtal borgar för ett förakt, eller i varje fall motiverad kritik, mot definitionen av demokrati.

Annars präglas debatten mest av förvirring och rasifiering. Erik Ullenhags olika vitböcker, kommissioner och utredningar av enskilda grupper bidrar till att höja tonläget rent generellt. Nu senast afrosvenskar och romer, inom kort kommer vi mest sannolikt se hur fler grupper spelar ut ras-kortet för att få sin del av debatten. Diskrimineringsdebatten utvecklas nu mot att det är viktigare om vem som skriker högst än själva sakfrågan: Att det finns en strukturell diskriminering som baseras på en rad olika faktorer. Kön, sexuell läggning, religion, etnicitet, eventuelle fysiska och psykiska handikapp med mera. Detta bredare perspektiv förhindras nu av den pöbelmentalitet som dominerar debatten och spelar Sverigedemokrater och Svenskarnas Parti rakt i händerna. Ett av skälen att debatten nu spårar ur allt mer är att de mest framstående sakkunniga på området, som jobbat längst med frågor kring extremism och rasism, antingen är döda – som Leif ”Blomman” Blomberg och Stieg Larsson –  eller att de idag har andra jobb, främst inom akademin och forskningen. De som var med från början. Och vet var nyckeln finns, det finns nämligen ett sakläge att förhålla sig till som de som verkligen vill motarbeta främlingsfientlighet och rasism borde läsa på innan de, som nu, låter känslor och spontana aktiviteter ta överhanden.

Det finns siffror inom forskningen som pekar på att sedan 1960-talet så består den svenska populationen av runt fem procent rasbiologiskt övertygade personer. En hård kärna av regelrätta rasister. Utöver den kärnan så betecknades då, och sannolikt nu, ytterligare runt 15 procent som ”latenta”, på gränsen.  De fem procenten, och delar av de latenta, gör ingenting annat på sin fria tid än att plöja statistik för att styrka sina teser. Detta innebär att den artikel som Jan Scherman och Margot Wallström inom ramen för nätverket ”Oss alla” snabbt slaktas av motsåndaren. Vill någon fråga om var den senaste relevanta statistiken kring invandring återfinns så räcker det med att fråga vilken SD som helst som varit med från början. De har i regel den statistiken på sitt skrivbord redan dagen efter den blir officiell. Vi andra har år av studier framför oss innan vi är ikapp.

För att överhuvudtaget sedan kunna förstå vad som gjorde att SD kom in i Riksdagen så finns det ett beslut från 2001 som idag visar sig förödande. 2001 lät den dåvarande regeringen omprioritera polisens fokusområde från organiserad brottslighet kopplad till politisk extremism till att delta i kampen mot den globala terrorismen. Detta innebar en möjlighet för högerextrema att komma ut ur fängelserna (där de avtjänat tid för olika former av brott) och då enas. Vad Jimmie Åkesson gjorde efter 2005 var att han lyckades ena stora delar av de fem procenten, som annars kännetecknades av ständig splittring, för att ta sig in i politikens finrum. Ledargestalterna var ju nu ute ur fängelserna samtidigt för en gångs skull.  Vad som händer nu inom SD är att Åkesson nu sakta men säkert rensar ut ”hard-core” för att istället ha sin maktbas på de latenta, ibland mer moderata, rasbiologiskt övertygade. Som tidigare funnits i andra partier men varit ”bekymrade” men prioriterat andra politikområden. Det är långa, ofta känslomässiga, processer för att komma dithän och för att vända de trenderna krävs lika långa processer innan resultat kan nås. För vad är inte en ideologisk övertygelse, om inte en känsla. Och känslor tar längre tid att förändra än vad en klatschig one-liner förmår eller en manifestation under en timme eller två klarar av. Om det tagit en person tre år att bli övertygad Sverigedemokrat så kommer det ta minst tre år av inkluderande samtal och samtalsklimat att finna en annan väg. En annan känsla. Den som påstår att detta inte stämmer har bevisbördan på sig och bör yppa den magiska one-liner som de tycks gå runt och hålla på för sig själva och som vänder tidvattnet tämligen omgående.

Lifvendal har rätt om offerkoftan. Den ledartexten bör kanske framför allt andra ledarredaktörer vänster om mitten läsa. Men för att verkligen kunna vända trenden måste vi först förstå vad Sverigedemokraterna är för parti och vem Jimmie Åkesson är. Både vad de varit för parti och vad som händer nu. Och vi måste förstå vad alla dessa bojkotter och blockader får för effekt, en effekt som Lifvendahl pekar på med smärtsam precision.

De som trots detta, tämligen högljutt, anser att den inslagna vägen med manifestationer, blockader, stigmatisering och exkludering från det politiska samtalet varit framgångsrik bör peka ut exakt var på SD:s utvecklingskurva den strategin, utan att komplettera med andra, började vara framgångsrik. För det är nämligen exakt så som SD bemötts sedan 2005 och ännu längre än så, sedan Sjöbo-partiets grundande på 1990-talet (partiet lever fortfarande) har detta varit den politiskt korrekta vägen. Med nu känt resultat. Under nio år så pekar tyvärr kurvan i en och samma riktning utan några egentliga hack.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se