Utblick Ukraina – den starkes rätt

  • Söndag 2 Mar 2014 2014-03-02
E-post 0

Händelseutvecklingen i Ukraina dominerar nu europeiska och svenska medier. Statsministern låter förstå att det diplomatiska trycket kommer öka efter att Ryssland nu kontrollerar Krim-halvön efter att den lokala regeringen bett om hjälp. Statsministern är även tydlig med att principen att möta våld med våld inte någonsin har varit en framkomlig väg, ett uttalande som ligger nära Sir Neville Chamberlains ”Peace in our time” och man kan fundera på hur väl Fredrik Reinfeldt hade hanterat ett expansionistiskt sinnat Tyskland under 1930-talet. Våldsanvändning är det yttersta medlet för att skydda en stats suveränitet och i denna konflikt, där tonläget höjs eftersom, är det viktigt att lägga USA:s utrikespolitiska doktrin vid sidan av den ryska:

“Jag kommer aldrig att tveka att tillgripa militärt våld – snabbt, beslutsamt och ensidigt – när det är nödvändigt för att försvara vårt folk, vårt land, våra bundsförvanter och våra kärnintressen”,

Barack Obama mars-2011.

Om jag skall vara lite krass kan jag konstatera att ingenting gör mig så nervös som att ha Fredrik Reinfeldt som statsminister när molnen drar in över Europa och inte någonting gör mig så sömnlös som att ha Anders Borg som de-facto försvarsminister med Kn Enström som portföljbärare. Ingenting i doktrinen har egentligen förändrats förutom att USA förbehåller sig rätten till aktivt självförsvar på andra staters territorium. Detta innebär att de anser sig ha rätten att skjuta först och fråga sedan. Irak är ett sådant exempel på tillämpning, det vill säga bra mycket lösare grunder än det som Ryssland nu visar upp. Och Ryssland har muskler numera, det är därför de kan agera utan stöd i folkrätten. Sådana muskler att, vilket jag fått från säker källa, bland annat Estlands försvar nu intagit högsta beredskap längs gränsen till Ryssland och i och omkring huvudstaden. Denna information förutsätter jag att Urban Ahlin och andra i Utrikesutskottet får del av under måndagen.

Men åter Ukraina. Kommer NATO agera? Nej. NATO kommer inte agera. Av fler skäl. USA slår ånyo genom lånetaket inom kort och då slår ett antal automatiska besparingar till. Bland annat på deras försvarsmakt. Att NATO:s europeiska medlemsländer skulle kunna göra något har samma relevans som en ordinär bordsbön. Det är att hoppas på för mycket. Hur illa det är ställt med den europeiska beredskapen ger Storbritannien ett bra exempel på. I höstas kränkte ett ryskt örlogsfartyg brittiskt territorialhav och det tog britterna 24 timmar att skicka upp det enda fartyg som var i kördugligt skick. Ryssland har sedan flera år ökat närvaron i bland annat medelhavet och kan därför sägas ha flyttat fram positionerna permanent.  Utan europeisk motreaktion.

Det finns även fler perspektiv på detta i skrivande stund. Interimsregeringen, som framför allt mina vänner till höger om mig försvarar med hull och hår samt utan urskiljning, har allierat sig med den nazistiska oppositionen. ”Ett gäng nassar” säger de som vill förminska problematiken men jag anser detta vara direkt obegåvat. Dmitry Yarosh, ledare för det högerextrema ”Pravy Sektor” och i dagsläget ställföreträdande ansvarig minister för nationell säkerhet och ansvarig för det Ukrainska säkerhetsrådet, har nu börjat mobilisera internationellt efterlysta högerextrema terrorister för att försvara Ukrainas sak. Att påstå, eller förminska betydelsen, av ett litet gäng nassar är att begå ett stort misstag. Ett litet gäng nassar förändrade en gång i tiden europas historia i grunden. Fråga vilken jude, rom eller homosexuell som helst och du kommer få samma svar. Detta lilla gäng nassar har även kopplingar till Sverige. På websidan ”Motgift” rekryterar nu hugade svenskar som är beredda att stödja den Ukrainska nationalistiska rörelsen. Naturligtvis under rubriken ”civilt stöd” men med friskrivningen att de, likt alla, är beredda att möta våld riktat mod dem med samma mynt. Ser ut som att statsministerns ord inte nådde dessa svenska medborgare i vart fall. Fundera, om du inte slogs av den tanken, på vad som händer när hemvändande jihadister från Syrien möter hemvändande svenska Ukrainafrivilliga på gator och torg. Bara som stickspår.

Men om vi nu börjar närma oss kärnfrågan, om varje folk och nationalitet har rätten till en självständighetssträvan så måste vi besvara den på ett ärligt sätt. Har ryssarna på Krim rätten till självbestämmande? Har kurderna i Syrien, Iran, Iraq och Turkiet rätten till detta? Har palestinierna den rätten? Med vilken rätt invaderade Sovjetunionen Afghanistan? Med vilken rätt invaderade USA Grenada och Iraq? Med vilken rätt gick USA och sedan NATO och EU, först till attack mot Libyen? Går det att formulera en generell och allomfattande global rättighetsklausul?

Mitt svar på den frågan är nej. Det går inte. Och det vi ser nu är den starkes rätt, den som skriver historien. När våldet segrat. Ett våld som vi aldrig ska möta med våld om jag nu får tro på den person som säger sig gå sida vid sida med det svenska folket. Och orsaken för att han säger som han gör är för att han, och vi, vet att genom Alliansens försvarspolitik så har vi inte ens våld att möta våld med så vi har inget val. Vi kan inte säga något annat och lika lite som jag vill att min partiordförande Stefan Löfven gör partipolitik av detta, lika mycket tänker jag göra det. På Fredrik Reinfeldts axlar, om han nu har några, vilar ett mycket tungt ansvar för vårt läge som blir mer och mer bekymmersamt för varje dag. Att de baltiska försvarsstyrkorna nu ligger i beredskap är ingen slump. Jag skulle kunna skriva idiot men tänker det bara. Oooops.

Det är den starkes rätt som råder och det är den starke som kommer skriva den historiebok som våra barnbarn kommer läsa i. Det har historien lärt oss. En historia som även statsministern borde begripit.

 

 

YLE,  RT, Motgift,

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se