En obehaglig magkänsla

Ni har sett dom. I tunnelbanan med sina lappar. Eller sittande med en bucklig pappmugg framför sig. Vissa med en handskriven skylt om deras livssituation, andra i någon form av bön. Ibland ser vi dem stödda på en krycka på ett torg eller, som Soran Ismael beskrev i SvD, med en kudde instoppad under kläderna för att se gravid ut. Som Ismael konstaterat, konkurrensen mellan dem har hårdnat och det krävs mer än tidigare för att sticka ut och få sympatier. Jag talar om tiggarna.

Samtidigt så händer det något i samhället. Det moderatledda Stockholms stad beslutade att riva en kåkstad i Högdalen. Den växte upp dagarna efter i Huddinge med samma beslut. Moderatledda kommuner har bestämt sig för att riva alla skjul de hittar enligt ”not in my backyard-principen”.

Men det är inte allt. Flera tidningar rapporterar om ökade trakasserier mot tiggarna. Allt ifrån butiksinnehavare som häller hinkar med vatten över dem i minusgrader till nu som senast med ungdomsgäng som trakasserar och förföljer tiggare med slag och sparkar. Men det stoppar inte heller där, något händer nu i samhällskroppen som jag inte har sett tidigare och med en utvecklingshastighet som skrämmer.

Jag ser hur kvinnor med barnvagnar tittar bort eller manar på sina små att gå fortare samtidigt som de tittar bort. Jag ser medelålders män ta ut steglängden och titta stelt framåt när de passerar dessa Europas olycksbarn. I bästa fall. I sämsta fall ser de med äckelblandat förakt ner på dem när de sitter. Det händer något i oss alla, ingen kan vara immun på sikt. Hur tror ni barnen reagerar på längre sikt när de idag ser vuxenvärlden hasta förbi, titta bort eller i värsta fall se på dessa tiggare med förakt? Barn gör som vuxna gör, barn gör inte som vi tänker eller vill att de gör, de gör som vi gör.

För hur mycket empati har jag i min kropp? När blir jag immun mot att se på lidande? På en promenad från T-Centralen till Norra Bantorget längs Vasagatan passerar du mellan fyra och fem av dessa på en sträcka av 150 meter. Om du tar tunnelbanan till Rådmansgatan för att besöka Sveavägen 68 passerar du två herrar i gången respektive direkt i ingången till tunnelbanan samt en kvinna som sitter, troget, mellan Konsumbutiken på hörnan och socialdemokraternas partihögkvarter. I botten på deras respektive muggar ligger några få mynt. Kan de som passerar dessa varje dag känna lika starkt för allihopa? Även för de som sitter i trappan vid apoteket Scheele så ser det lika mörkt ut. Eller de två som turas om på Norrmalmstorg.

Hur tror ni barnen reagerar på längre sikt när de idag ser vuxenvärlden hasta förbi, titta bort eller i värsta fall se på dessa tiggare med förakt? Barn gör som vuxna gör, barn gör aldrig som vi tänker, de gör som vi gör.

Vi kan aldrig förbjuda fattigdom, men hur gör vi? På kort sikt? På medellång sikt? På lång sikt? Med ett brett folkligt stöd? Det finns säkert en rad med olika lösningar, alla med olika konsekvenser i olika tidsperspektiv och ingen lösning är egentligen bra. De kortsiktiga lösningarna är ingen lösning på lång sikt och kan skapa oönskade prejudikat, de långsiktiga lösningarna kommer ta år att förhandla fram, tid vi inte har. De effektiva lösningarna, att bussa tillbaka dessa olycksbarn eller att ställa upp med permanenta härbärgen kanske löser problemen momentant. Men inte på längre sikt. Ens på några veckor. Det folkliga stödet sviktar dessutom redan nu, Soran Ismail konstaterar att vi härdats, när vi ser vuxenvärldens reaktioner och att begära av skattebetalarna att de långsiktigt skall reservera medel i de kommunala budgeterna kan vara nog så utmanande för olika väljargrupper som redan idag ser hur resurserna tryter.

Detta problem, för det är ett problem och låt oss erkänna det, är inte bara ett storstadsproblem. Det börjar sprida sig till andra orter och inom några månader börjar svamp- och bärplockarsäsongen. Med alla de utmaningar som små bruksorter fått uppleva utanför Stockholm med medborgargarden som inte alltid har fred och försoning som ledord.

Det är nu våra folkvalda måste ta klivet fram. Det är nu de förväntas kliva fram vill säga, gör de det inte så kanske de inte förtjänar våra röster i september. Ta klivet fram och visa att de är värdiga det förtroende som de sökt och som väljarna eventuellt kommer ge dem. För oaktat vad partitaktikerna säger detta valår så är detta en utmaning som kräver sin lösning. En lösning som kommer kräva lika mycket mod som den är radikal på endera sättet. Detta löser inte sig självt och om det är någon som tror det, och det är den vägen vi väljer att ta, så har jag idag en mycket obehaglig magkänsla hur det kan komma att sluta. Och då kommer de flesta längta tillbaka till den tid som präglades av en söndertriangulerad skolpolitik. Den tiden kan komma att te sig paradisisk om bara några månader om det vill sig illa.

 

SVT, ETC, Metro, SvD,

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.