Något stämmer inte

  • Onsdag 2 Apr 2014 2014-04-02
E-post 0

Att Jan Björklund nu framstår mer och mer som en förlorare i skolfrågan står allt mer klart. Risken för alla enfrågepartier att snabbt förlora trovärdighet i sitt fokusområde, vilket folkpartiet utvecklats till under hans ledarskap, löper den risken. Framför allt om de får utrymme att genomföra sin politik. Centerpartiet har samma erfarenhet, om inte direkt så indirekt. Olof Johansson var tvungen att avgå när hans profilfråga, motståndet mot Öresundsbron, gick mot en totalförlust. För folkpartiledaren måste det börja kännas bittert när socialdemokratin skördar närapå dubbelt så högt förtroende i denna paradgren än folkpartiet och gårdagens reptilsnabba reaktion, att allt är socialdemokraternas fel, var inte ett april-skämt från hans sida. Han hatar uppenbarligen allt vad socialdemokratin står för.

Men givet detta är det något som inte riktigt stämmer. Det går inte ihop. Socialdemokraterna slår nu, eller ligger lika, på punkt efter punkt Alliansen. På alla områden – inklusive personfrågorna. Stefan Löfven ligger endast en procentenhet efter Fredrik Reinfeldt när det kommer till det personliga avgörandet. 46 vs 45 procent. Trots en massivt positiv rapportering av socialdemokraterna och en lika negativ kring Alliansen ligger de knappa 18 procentenheterna osäkra väljare stabilt och socialdemokraterna rör inte på sig alls som helhet. Rörelserna är istället på extremerna – Miljöpartiet och Vänsterpartiet är de som skördat de flesta positiva förändringarna. De osäkra och socialdemokratin har cementerat sig på dagens nivåer.

Vad det beror på är sannolikt alla valstrategers våta dröm att få reda på. Det kan inte uteslutas att andelen osäkra väljare utgörs av Alliansosäkra väljare som merpart och just den känslomässiga resa det innebär att byta block, att ändra grundidentitet från allmänborgerlig väljare till att bli en del av ett socialdemokratiskt dominerat block skall inte underskattas. Det förklarar sannolikt en del av moderaternas gnuggning mot just S. Om väljare med borgerlig grundidentitet tycker socialdemokraternas förslag är bra så är det sannolikt en mycket klok strategi om de ska förbli Allianstrogna eller Alliansosäkra. Hur Sverigedemokraterna väljer att förhålla sig till detta är dock högst oklart om detta skulle stämma. Om den känslomässiga resan att byta block är lång och svår är det en ännu större resa att byta till svensk politiks ”Bad boy”. Men. Väl genomförd så är det sannolikt inte helt enkelt att locka tillbaka dessa väljare. Stigmatiseringen av det partiet skapar låsningseffekter i väljarkåren på ett sätt som få förstår. Det finns ingen som helst insikt i kampanjstaberna om att om det tar en person tre år att utveckla sympatier för SD att det då tar minst lika lång tid att få dem känna sig ”välkomna tillbaka”. Elitismen i de övriga partierna, baserat på en avsky för SD , har låst fast snart tio procent av väljarkåren i en stigmatiserad position. Frågan är om det var så klok strategi när dagen efter riksdagsvalet randas.

Inom bägge blocken, skall sägas, så är just den blocköverskridande resan svårt stigmatiserad. “Är han såsse?” sägs med samma avsky om de som bytt block som “klassförrädare” om de som uppvuxna i ett socialdemokratiskt hem byter partitillhörighet högerut. Stigmatiseringen av de sökande och oäkra skapar ofta låsningsefekter. När du väl tar steget möts du ofta av avsky bland personer som du tidigare trodde var vänner.

 

Valstrateger och presschefer, som står för vägvalen, kan komma att ha ett och annat att förklara sig ur när valdagen kommer. Och. Kanske främst de renläriga som finns i alla partier som gärna idiotförklarar motståndaren, oavsett politisk tillhörighet, samt den osäkre och sökande partikamraten.

Något stämmer som sagt inte. Och det kan bli dyrköpt att inte förstå det.

 

SvD, SvD, DN, Expressen,

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se