”Pliiiiiis hälp miii”

Det tredje och sista inlägget om det ökade antalet tiggare från forna  Öststaterna med romskt ursprung kommer handla om hur jag själv mår och var jag står. Jag tillhör nämligen en av dom jag beskrev i mitt tidigare inlägg. Jag är en av alla dessa medelålders män som stirrar blint framåt eller ner i mobilen alternativt tar en liten omväg runt dem. Jag är en av alla de som blänger surt när vi får en mugg med några få mynt upptryckta under ansiktet med ett uppfordrande

 ”Pliiiiiis help miii”

Jag är en av alla dom som, när jag ser de som går med en för kort krycka haltande på torg, önskar att jag var ortoped eller sjukgymnast så jag istället för att skänka en slant kunde ställa in kryckan rätt så karln inte behövde röra sig så illa. Jag är en av alla dom som irriterar mig på att de sitter och tar en rökpaus mellan muggskramlandet. Jag är en av alla dom som börjar bli avtrubbade. Där solidaritetskänslan över tid ersätts med först apati, sedan besvär och jag vet inte vad nästa steg är. En sak vet jag. Jag är inte ensam om den utvecklingen. För vissa går det snabbare, andra långsammare och ett fåtal lyckas hålla emot helt och hållet. De är få, men de finns. Jag känner dock att jag inte är en av dom även fast jag skulle önska.

Nu står sommaren för dörren. Med ytterligare effekter av den helt fria rörligheten i form av bärplockare som utan markägarens tillstånd kommer att i industriell skala plocka bär angivande av allemansrätten. Även där är min gräns nära att passeras. Eller kanske är den passerad efter att ha fått städa upp i ett naturreservat efter ett av alla dessa läger.

 Jag är inte ensam. Jag är en i en grå massa som börjar få nog nu. Det jag däremot vet att jag sannolikt är ganska ensam om är att jag erkänner mina brister. Erkänner dem för att kunna motarbeta dem. Politiskt inopportunt men i varje fall ärligt. Därför hastar åtgärderna nu. Inte bara för de enskilda levnadsöden som sitter på trottoarerna i Stockholm och andra städer. Inte bara för omtanken om dem. Utan rent egoistiskt, för jag vill inte utvecklas i den riktningen mer, att vara en av dom som inte ser och om de ser så ser de med avsky och förakt. Det är inte jag. Jag vill inte.

Men jag rör mig sakta dithän, mot ett värderingsskifte jag inte känner igen mig i om inte politiken kliver fram och tar sitt ansvar. Lokalt, regionalt, på riksplanet och i EU.

Hjälp mig. Jag vill inte bli som dom andra.

 

Ledarsidorna.se,KulturbloggenSVTETCMetroSvDRoger Jönsson,Martin Moberg,

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se