Politisk depression

  • Måndag 28 Apr 2014 2014-04-28
E-post 0

I morgonens ledarskörd, som är påfallande bra i kvalitet, sticker två ledare ut som mer relevanta än andra. Fredrik Virtanen, som mer och mer seglar upp som Aftonbladets klarast lysande stjärna bredvid Katrine Kielos, och nestorn Björn Elmbrandt på Dagens Arena. Den senare, Elmbrandt, riktar udden mot vår gemensamma politiska hemvist Socialdemokraterna och pekar mycket riktigt att för att förtjäna prefixet ”framtidsparti” måste Löfven, Andersson och Damberg ha någon framtid att erbjuda. Ser vi till EU-valplattformen så vet alla som kan något om politik och parlamentariska processer att de stora ord som finns där kommer ta mellan tio och tjugo år att förverkliga. Om EU ens finns kvar. EU som säkerhetspolitiskt projekt ser onekligen ut att ha misslyckats rejält i ljuset av situationen i Ukraina. När 6 000 tyska företagare uppmanar sin regering till dialog med Ryssland för att rädda sina företags exportförsäljning säger det rätt mycket om hur tandlöst Europa är. Trots stora ord. Om EU:s framtid talar ingen längre på ett sätt som folk begriper. Frågan är om förstanamnen på valsedlarna begriper något själva, osäkert faktiskt.

Men åter Virtanen. Han menar att vi inte längre kan håna de vita bittra män som sympatiserar med Sverigedemokraterna. De är nu tredje största företagarparti och näst störst bland LO:s medlemmar. Hånet, raljerandet och stigmatiseringen har inte fått avsedda effekter och SD:s mycket medvetna fokus på pensionärernas situation, med skilda skattesatser, kommer ge utdelning. Hur hög återstår att se. Överlag har den antifascistiska debatten spårat ur helt. Den har landat i att olika grupperingar försöker ta kontrollen över positionen som mest förtjänt av fobi-koftan och skrika fascist eller islamofob /afrofob / antifeminist eller dylikt så högt som möjligt mot alla som har en avvikande uppfattning. Henrik Arnstad, journalisten som skrev ”Älskade Fascism”, och en av de som skriker högst i alla riktningar har utöver detta, medvetet eller omedvetet, försökt dra igång ett historikerkrig mellan norska, svenska och finska forskare men med begränsad framgång. Överlag är Arnstad på sitt sätt den typiske representanten för debattens företrädare, otydlig kring de egna meriterna när frågan ställs och lika otydlig i svaret på frågan ”vilken forskning hänvisar du till” när han hänvisar till forskning på området. Dragen av akademikerkomplex finns där vilket är tråkigt för bokens öde. ”Älskade Fascism” är periodvis ett viktigt bidrag – inte minst på det sätt som Arnstad positionerat den – i debatten kring främlingsfientlighet. Den borde kunna tillföra, i varje fall något, även till den akademiska kontext som Arnstad med sina brister i meritförteckningen per automatik står utanför. Arbetet håller i det avseendet för låg kvalitet då han utelämnat mycket av den tidigare erkända forskningen på området när han skrev boken. Det kan inte uteslutas av att Arnstads position i debatten, hans driv att vara nummer ett, präglas av såväl akademikerkomplex som en personlig vendetta mot den akademiska och intellektuella världen. Hans ”lån” av titlar som ”historiker” skulle kunna tyda på detta.

Men åter ledarsidorna. DN:s ledare idag, och Expressens Lars Lindström, är de som knyter an bäst till Virtanens budskap. Båda texterna pekar på SD och de problem som tiggare, gästarbetare och lönedumpningar skapar i folkmedvetandet och som leder till en normalisering i bästa fall, ett främlingsförakt i det något sämre fallet och ren och skär fientlighet med förföljelser om det går riktigt långt. Idag, dagen efter socialdemokraternas valupptakt, så blir intrycket att det bara är Virtanen, Lindström och i viss mån dagens prestation från DN som verkligen tar den underliggande opinionen på allvar och försöker bända i problematiken. Utan, att som Arnstad och andra, skrika fascist åt allt och alla.

Var jag landar? Jag känner en politisk depression komma allt närmare. Det är ingen fart, det är ingen koppling till väljares vardag längre. Det är klapp-klapp-gunga-i-takt eller att skrika ”fascist” åt alla som ifrågasätter de problem som jag upplever i min vardag. Virtanen på Aftonbladet och Elmbrandt på Dagens Arena är de enda som ger mig något hopp att det kanske kan finnas en annan debatt i någon gång under sommaren. Men f-n tro´t.

 

Politiskt deprimerad. Det är vad jag är idag.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se