Nyckelskrammel

Förra postningen, den om Jimmie Åkessons skuld, fick några kommentarer på Facebook som det finns all anledning att kommentera vid sidan av sådana former av utspel som Malena Ernman och Margot Wallström hänger sig åt. Utspel som kanske hade fungerat 1998 eller 2002 när välfärdsstaten fortfarande visade upp något tätare maskor än idag och då rasismen, den uttalade, låg i träda och Sverigedemokraterna låg gott och väl under två procents väljarstöd. Idag är situationen annorlunda och SD ser ut att ta två mandat i EU-parlamentet. Varför det ser ut så är för att SD levererar en starkt förenklad världsbild på såväl reella som upplevda problem. Invandringen är allt eländes moder på samma sätt som socialdemokraterna är det för folkpartiledaren Jan Björklund samt förre centerledaren Maud Olofsson.

Den förre, och för tidigt avlidne, arbetsmarknadsministern Leif ”Blomman” Blomberg menade att rasismen, vardagsrasismen och den uttalade, endast kunde bemötas med reell politik för att möta väljarnas oro. Politik för att dämpa den cancer som rasism utgör i samhällskroppen och som alltid finns där. Den kan aldrig lämna helt utan lämnar alltid metastaser bakom sig. Den kunskapen dog tyvärr med Blomman och hans politiska rådgivare skingrades för vinden. Idag finns en övertro, framför allt inom den antifascistiska rörelsen och  stora delar av socialdemokraterna samtfolkpartiet, att säger vi att vi står upp mot rasismen och skramlar med våra nycklar tillräckligt mycket och högljutt så dör den ut. Ingenting kan vara mer fel. Oro dämpas inte med harangen ”Vi måste stå upp mot rasismen”. Följande exempel kan göra det tydligt på områden som Sverigedemokraternas enkla lösning, att invandringen är roten till allt ont, annars är den som serveras. Antifascimsrörelsens patentsvar är inklistrat istället för SD motsvarande:

”Jag är orolig för att min pension inte räcker till”

möts med

”Vi måste stå upp mot rasismen (nyckelskrammel)”

eller

”Nu stänger de slutligen Konsum och drar in ytterligare bussturer”

möts med

”Vi måste stå upp mot rasismen (nyckelskrammel)”

eller

”Välfärden får för lite resurser”

möts med

”Vi måste stå upp mot rasismen (nyckelskrammel)”

eller

”Det flödar in knark och vapen över öppna gränser och brottsligheten brer ut sig”

möts med

”Vi måste stå upp mot rasismen (nyckelskrammel)”

eller

”Jag anser att försvaret måste få mer resurser”

möts med

”Vi måste stå upp mot rasismen (nyckelskrammel)”

Det blir en rätt märklig väljardialog, eller? För det är så det ser ut i praktiken. Fullständigt irrelevanta svar faktiskt och lämnar väljaren i en situation som bäst kan liknas vid en idiotförklaring och förakt mot väljaren och med påföljden ett gryende förakt från väljaren. Det visar, anser jag, hur verkningslös den antifascistiska rörelsens standardharang och frenetiska nyckelskrammel är och hur de politiska partierna helt enkelt är akterseglade av den högerextrema rörelsen. Den stillar inte oron och ger inte heller någon lösning på de upplevda eller reella samhällsproblemen.

Att säga att ”Vi måste stå upp mot rasismen” och skramla med nycklarna möter inte väljarnas oro eller löser några problem. Det vet Jimmie Åkesson. Och vi gjorde det därmed lätt för honom att snärja allt fler väljare och sympatisörer i sitt garn.

Många är vi som saknar ”Blomman”. I sin himmel – om det nu funnes någon – så sitter han nog och gråter i förtvivlan över dagens politiska ledarskap. Ett ledarskap som inte längre har en susning om vad termen ”politiskt fotarbete” innebär utan istället ägnar sig åt mittfältsgnuggning och taktik.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se