Stickan i fingret

Pernilla Ström´s ledare i SvD idag sparkar in idel öppna dörrar när hon nu aviserat att hon röstat. Hon pekar, med viss rätt ändå, hur mycket som blivit enklare med vårat medlemskap ändå och hur viktigt det är att gå och rösta. Det är en mycket förenklad världsbild som levereras av, som hon presenterar sig själv, småföretagare och styrelseproffs. Men visst, det mesta har blivit bättre på tjugo år.

Även Mikael Damberg, S, har röstat även om det skedde under andra former. Först med en pressrelease värdig vilken sittande president som helst som talade om att han avsåg rösta i Kulturhuset i Stockholm under söndagen samt var tillgänglig för kommentarer i samband med detta när en vecka återstod av valrörelsen men sedan med samma budskap som Ström. Att rösta var viktigt för att mota nationalistiska krafter tillbaka. Det sistnämnda är inte riktigt korrekt visar det sig vid en närmare granskning. Sverigedemokratiska väljare är de som har svårast att lämna sofflocket och i Sverige är de avsevärt svagare än ute i Europa. SD är med och slåss om de tjugo svenska mandat som finns i vår valkrets och ser ut att få två om de nu lyckas mobilisera i tillräcklig omfattning. I Frankrike och i Storbritannien, avsevärt större valkretsar, ser de ut att få väsentligt fler och totalt har Sentio Research pekat på att upp till 20 procent av platserna kan hamna hos nationalistiska partier. UKIP, UK Independence Party, är ett sådant parti som nu är än mer nationalistiskt än vårt SD. Och får vi tro de brittiska opinionsinstituten så har det partiet nu förmått brittiska Labour att förändra en hel del av sin inrikespolitik till en mer protektionistisk version.

Men ingen av dem, och inte heller något annat parti än folkpartiet, har lyckats få valrörelsen att handla om de frågor som EU-parlamentet verkligen ska behandla. Hela valrörelsen har varit ett preludium till riksdagsvalet. Sverigedemokraternas löften i denna valrörelse kan bara uppfyllas om de vinner den svenska regeringsmakten för att ta ett exempel. När Jimmie Åkesson börjar prata om utträde så ligger den frågan inte ens i närheten av parlamentets bord. Det förutsätter en fördragsändring och en sådan fråga ägs bara av ministerrådet där alla länders regeringschefer deltar. De som kommer ihåg våndorna kring liggande fördrag, Lissabonfördraget som tog år att förhandla fram, vet att sådana utfästelser är bara blå dunster eftersom det inte finns några mekanismer i fördraget för ett utträde. Vi är med för evigt i denna union, oavsett vad vi kan tycka. Ändå är parlamentet mäktigt, inte minst som symbolik. Ett par platser i Bryssel ger resurser och påverkansmöjligheter i den inrikespolitiska debatten. En legitimering helt enkelt. En tyngd.

Men. Nu varnar alla för den spirande nationalismen och EU-skeptisismen men har ni tänkt på en sak, vilka är det som varnar? Och vad har de för konkreta förslag för att dämpa oron i samhällskroppen? Det är inte vilka som helst som varnar och inte heller har de något som kan dämpa det som jäser. Endast Peter Wolodarski i DN är någorlunda nära en mer klarsynt analys. Han pekar på att demokratins största nackdel är tiden, den tid det tar för 28 länder att komma överens. I en kompromiss, oavsett mödor, är resultatet alltid något mer eller mindre urvattnat som de som vill kan klaga på. Alla kan säga att de förlorat något. I jämförelse med diktaturen som har ett försprång genom att det aldrig blir en förhandling, det bara blir.  Oavsett vad någon tycker om lösningen som sällan är något att förhandla om i efterhand.

Ström, Dahlborg, Damberg och alla de andra missar något. En sticka i fingret är en sticka i fingret hos den som har ont. Ingen har kunnat på ett någorlunda konkret sätt peka ut ”what´s´in it for me” för den vanlige väljaren. För Ström och alla andra, som agerar på den nivå de gör, är dagens EU att föredra. Det tickar på. Men för de som har en sticka i fingret är den mer eller mindre verklighetsdistanserade centralmakten i Bryssel en tacksam ursäkt för att ändra tidens ting på den inrikespolitiska scenen. Och i det så sker det långsammare i Sverige än ute i Europa där missnöjet med EU faktiskt är större.

Men det hjälper inte oss. En sticka i fingret är en sticka i fingret. Den gör ont så länge den sitter i det egna fingret och det botas bara med lokala, i detta fall för det mesta inrikespolitiska, åtgärder. Eller sådant som är kopplat till inrikespolitisk makt för att påverka ministerrådet. Inget som ligger långt borta hjälper oss – som Bryssel – och som upplevs abstrakt och konstigt – som EU-parlamentet.

 

 

 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se