Syltryggar och curlingpappor

  • Lördag 10 Maj 2014 2014-05-10
E-post 0

I onsdags publicerade vi en krönika av Wille Eriksson där han ifrågasatte Sveriges försvar efter att ha sett en presskonferens där en major gråter, efter att ha varit fånge i drygt ett dygn. Det resulterade i en väldigt stark reaktion bland våra läsare. I huvudsak negativa. Jag blev förvånad, för det var inte de vanliga nättrollen som öste galla över Willes resonemang.

skriver Dick Sundevall, journalist och ansvarig utgivare på Magasinet Paragraf.

Efter att ha läst krönikan tar jag fasta på ett antal saker, den starkaste känslan är dock att Wille Eriksson inte var beredd på att sticker man ut hakan i en debatt får man vara beredd på en käftsmäll. Han åkte på stryk och sprang sedan hem till storpappa Dick Sundevall och grät en skvätt varpå Sundevall, inte Eriksson själv då det kanske varit det mest hedersamma och naturliga för någon som vill titulera sig krönikör, kliver fram. Curlingpappan. Kanske framför allt på den publicistiska plattform som Rättsmagasinet Paragraf utgör.

Eriksson förtjänar kritik för sin krönika, en kritik han – om han nu är karl för sin hatt  och vill leva upp till krönikörens status – borde kunna bemöta själv. Hade han dessutom  haft den minsta kännedom om PTS, Posttraumatiska Symptom, och bearbetningsfaserna efteråt hade han sannolikt låtit bli att skriva den. Hade Eriksson dessutom deltagit i någon av de kurser där kidnappningar fingeras hade han definitivt inte ens tänkt tanken att skriva något i ämnet. Att bli frihetsberövad är den största kränkning en människa kan råka ut för vilket om inte annat Sundevalls historia som avslöjare av rättsskandalen kring Joy Raman borde lärt honom. Tvärtom, vilket jag beskrev igår, visar majorens reaktioner på en person som har nära till känslor och bearbetar det inträffade. Det missar Sundevall och det finns nog goda skäl att granska var han egentligen står. Hans uttalanden är minst sagt remarkabla och vittnar om en sur gammal gubbes pöbelmentalitet. Han menar på fullt allvar att vissa yrkesgrupper skall kunna finna sig i att bli kränkta, att det ingår i jobbet.

Inom rättsväsendet, vilket råkar vara Rättsmagasinet Paragrafs huvudområde, finns det idag tingsrättsdomar som menar att poliser och andra som företräder statens våldsmonopol skall se kränkningar som en naturlig del i jobbet. Att få bli föremål för snorloskor, hot och ibland mildare form av våld skall inte betraktas som en kränkning. Att samhället skyddar oss olika beroende på vad vi är i vår yrkesroll. Det är samma andas barn som Erikssons, och nu Sundevalls, nästintill illiterata och framför allt oempatiska reaktion på en kidnappningshistoria som de bara läst om i tidningar. Ingen av dem har varit i närheten av oroligheterna i Ukraina och sitter bakom sin dator och dömer nu levande och döda. Och. Det finns som sagt fog att bli bekymrad över Sundevalls syn på allas lika värde och rätt att visa känslor. Oavsett bakgrund, oavsett yrke och oavsett situation. Det är ännu svårare att se rätlinjigheten i hans resonemang då han nu kliver fram och skyddar hr Eriksson som, enligt Sundevalls egen logik, istället borde ha råg i ryggen nog att stå för sitt eget ord som krönikör och ta debatten ”head on”. Men det är klart, han är ju bara ett barn i jämförelse med Sundevall och tillika ett avdankat tennisproffs om vi får ta presentationen av Eriksson som sanning.

Dick Sundevalls reaktion tyder på att Wille Eriksson, precis som Sundevall skriver i inledningen, åkte på så mycket verbal stryk att han tog till lipen och sprang till curlingpappa Sundevall för att ta skydd och be om vedergällning. Precis som småpojkar får skydd av sina äldre bröder är det kör ihop sig i bråken på skolgården. Det är lite rörande men samtidigt kontraproduktivt. Eriksson framträder mer och mer som en syltrygg som inte hittat rätt när tennissponsorerna till slut gav upp och Sundevall urholkar sin egen trovärdighet som journalist genom att visa upp i det närmaste en totalt oempatisk och opåläst sida som förvånar. Sundevall menar dessutom att alla som uppbär en skattefinansierad tjänst skall hålla käften när de blir kritiserade vilket är en mycket märklig syn för att komma från en journalist.

Så. Vad är det vi ser? Av Wille Eriksson ser vi inget alls. Han sitter, bedömer jag, fortfarande och hulkar i ett hörn på redaktionen och av den tidigare prisbelönte journalisten ser vi bara en curlingpappa. Som, med sina faderskänslor, vill så väl men urholkar sitt eget och Erikssons förtroende. Om Eriksson inte kan ta matchen nu, vad är det som överhuvud taget säger att han kommer kunna göra det någonsin?

 

Ledarsidorna.se, 6M,

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se