Inkludering eller stigmatisering?

  • Lördag 14 Jun 2014 2014-06-14
E-post 0

Så är boken lanserad av Per Brinkemo och Timbro. Mellan klan och stat. Efter att ha läst den, och såväl närvarat på seminariet (finns på Youtube) som moderarades av Sanna Rayman som tillbringat dagen och kvällen med författaren själv börjar jag landa. Långa samtal om etnicitet, klankultur, integration och mycket mer.

Om vi återvänder för en sekund eller två till boken så är den ett absolut obligatorium för att kunna styra hela den rasifierade integrationsdebatten rätt. För även om Brinkemo i boken fokuserar vid en grupp, somalier, så är anslaget ett annat vilket inte Brinkemos kritiker förmår förstå. Den mest patetiska reaktionen kom på Aftonbladet Debatt som tog in en artikel under gårdagen från några skribenter som inte ens läst den, än mindre närvarat vid seminariet. Att Aftonbladet Debatt sjönk så lågt att de tog in artikeln för publicering måste ses som ett direkt underkännande av relevansen av den arenan. En lägsta nivå på en artikel som kritiserar ett litterärt verk bör vara att de som kritiserar det åtminstone har läst verket i sig. Några kontroller av detta orkade inte Aftonbladets Debattredaktion med vilket torde säga en del om hur det är ställt med den publicistiska och källkritiska kulturen. Det finns i detta en parallell med en annan journalist, Donald Boström, känd för avslöjandet av de israeliska organstölderna. Få hade läst hans grundartikel och reagerade på reaktionerna och ännu färre vill idag medge att de drabbade palestinska familjerna får miljonskadestånd utdömda i israeliska domstolar för de konstaterade organstölderna. Trots att Israel är en ockupationsmakt så visar nu det israeliska domstolsväsendet att det finns en rättssäkerhet och likhet inför lagen. Oavsett om du är israel eller palestinier så är din kropp fredad från organstölder. Inte heller en rad om detta skriver Aftonbladet i efterhand och det finns skäl att börja fundera om varför.

Men åter tankarna kring dygnet med Per Brinkemo och integration. Reaktionen från Kitimbwa Sabuni, Afrosvenskarnas Riksförbund och Muslimska Mänskliga Rättighetskommitén, under seminariet är rätt talande, att alla vita medelålders mäns försök att underlätta eller kliva in i en alltmer rasifierad debatt är uttryck för en kolonial patriarkal tradition som måste fördömas i alla tänkbara tonarter. Oavsett vad det är som är innehållet i en bok, ett tal eller annan form av överföringsmedium. Endast de med annat ursprung än kaukasiskt nordiskt är tillåtna att delta i den svenska debatten. Inte. Kanske. Dock var han, anser jag, ute i ogjort väder men reaktionen symptomatisk för de som önskar en svårt stigmatiserad debatt. Per Brinkemo inledde nämligen seminariet med två konstateranden. Det ena var att han gjorde en liknelse vid en fisk i vatten. Frågar du fisken hur han upplever vattnet så kan inte fisken ens förstå frågan. Den lever i vatten. Just därför att fisken lever mitt i vattnet och är beroende av det. Det är vi, som står utanför det elementet, som för att hantera vattnet måste förstå det. Det andra var att Brinkemo inte avsåg döma den politiska situationen i Somalia. Han konstaterade torrt att i norra delarna av landet hade de senaste tjugo åren präglats av lugn.

Något Brinkemo, Rutger Palmstjerna och jag kom att prata om efteråt var – utöver seminariets och bokens innehåll – ännu mer om skriftspråkets betydelse. Starka klan- och stamkulturer präglas ofta av att svaga skriftliga berättartraditioner. Då kunskap förmedlas muntligt, från man till man eller kvinna till kvinna, blir kunskapen i en grupp kollektiv. Detta skiljer sig från en kontext där kunskapsöverföringen baseras på det skrivna ordet. Kunskapen blir då individualiserad, att läsaren själv bär med sig det förmedlade och tolkar det självständigare än i en muntligt baserad kultur. Vi ser det som självklart idag men glömmer bort att Europa präglades av just en muntlig kultur fram till Gutenberg genom tryckpressen gjorde kunskap mer tillgängligt för alla. Resten är historia.

Men vad är då det absolut viktigaste att ta med sig efter att ha läst boken och deltagit i det efterkommande seminariet? Vi gör säkert alla våra egna tolkningar av detta och min uttolkning kanske inte alls är representativ för alla som kommer läsa boken (vilket jag verkligen rekommenderar) eller alla som var med på seminariet. Men för egen del så skulle jag vilja sammanfatta det i följande:

A: Integration ställer krav. Inte bara på de som skall integreras eller inkluderas, utan även på oss redan integrerade. Vi kan inte ställa krav på en person eller grupp om vi inte vet eller förstår var de befinner sig. En nyanländ somalier, till exempel, har inga eller vaga begrepp om vad socialtjänst och Försäkringskassa är då det i regel är klanen som svarar för de funktionerna. Staten, i detta fall, är oftast förknippad med starkt negativa upplevelser och kan ofta ligga till grund för en flykt.

B: Skriftspråkets betydelse. Att läs- och skrivfärdigheter är centrala för att börja inkludera en grupp. Ett sådant, men annat exempel, är den Kurdiska litteraturen och nationella identiteten. Den Kurdiska litteraturen började först att utvecklas i Sverige genom hemspråksundervisningen och kom över tid att sedan landa där den hör hemma, i Kurdistan, för att förstärka den nationella kurdiska identiteten. Detta parallellt med att kurder allt lättare kan inkluderas i andra sammanhang.

Det finns naturligtvis en rad med andra slutsatser som kan dras av Brinkemos verk och jag kommer mest sannolikt återvända till både boken av honom som samtal med honom i detta och angränsande ärenden. Brinkemos bok, rätt hanterad av såväl meningsfränder som meningsmotståndare till invandring, kan komma att sansa debatten och bredda den. Bredda den till att börja handla om inkludering istället för stigmatisering. Där är vi inte alls idag.

 

 

Timbro, Bokus, CDON, Viktiga Tal,

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se