Solidaritetens död

  • Söndag 1 Jun 2014 2014-06-01
E-post 0

Finns det ett motsattsförhållande mellan att våga ställa krav på varandra och vår omvärld och vara solidarisk? Svaret är faktiskt nej, faktiskt snarare tvärtom – att vara solidarisk utan att ställa krav kan visa sig vara mer skadligt. Förment godhjärtat och leder till slitningar.

Vi har under snart ett sekel byggt upp, och dessvärre till del raserat, en av världens mest utvecklade välfärdsstater genom en rad olika solidariska system. Sjuk- och socialförsäkringarna är ett exempel, arbetslöshetsförsäkringen en annan. I den senare, som är tidsbegränsad, ställs det krav på att försöka hitta ett nytt jobb men i de övriga är kraven på motprestation desto luddigare även om det håller på att ske en förändring även där. Att individen på något sätt bidrar genom att förändra sitt liv så att när han eller hon väl kommer ut på andra sidan minskat risken för att hamna i ett bidragsberoende eller sjukdomstillstånd igen. Gastric by-pass, eller en så kallad fetma-operation, förutsätter idag att patienten börjar sin viktminskning redan innan operationen och i Kalmar län så måste patienter först sluta röka för att få operationer som annars kan vänta. Ledoperationer är ett sådan exempel som inte innebär livsfara om de anstår några veckor eller år. Det är ingen mänsklig rättighet att äta hamburgare till varje måltid och inte heller en mänsklig rättighet att röka. Livsstilarna i sig medför på sikt en onödig belastning på det solidariskt finansierade sjukvårds- och sjukförsäkringssystemet.

På samma sätt så måste det gå att börja närma sig flykting och migrationsfrågorna. Att ta emot flyktingar är en solidarisk handling men måste den vara kravlös? Etableringstiderna på arbetsmarknaden är på tok för långa idag i snitt och det är inte rimligt att en nyanländ vuxen behöver sju till elva år på sig för att komma ut på arbetsmarknaden. I Sundsvall har dessa tider kortats och enligt rapporter så är migrationen en vinstaffär, en rapport som dock tål att debatteras mer ingående. Men. En rimlig tidsutsträckning torde vara 1 000 dagar efter beslut om uppehållstillstånd samt att i väntan på detta att den sökande sysselsätts i någon form av verksamhet som bidrar till det samhälle han eller hon vill tillhöra. Att möta en sökande med krav på motprestation är inte att vara njugg – det är att se människan och möta honom eller henne med respekt. Vi välkomnar dig in i vår gemenskap men vi förutsätter att du bidrar redan från första dagen. Är det ett orimligt grundkrav? Vi måste faktiskt förutsätta att det finns något i varje människa som vill bidra och inte uppfattas som ett passivt bidragsberoende kolli. Eller? Och hur är det nu med de Södermalmsbor som ropar på mer internationell solidaritet och att vi skall ta emot fler, är de beredda att upplåta Vita Bergsparken och Tanto-lunden till att smälla upp byggfuttar att härbärgera flyktingar och migranter? Var ska Miljöpartiets “Tak över huvud-garanti” placeras för de romer som kommer till våra städer för att tigga? I grannkommunen eller på den egna bakgården? Hur, i praktiken, skall detta se ut?

Men. Av den anledningen, att jag försöker se människan och uppmuntra de drivkrafter som finns, så köper jag numera varje nummer, ibland två gånger, av Situation Stockholm när jag kan. Och betalar gladeligen lite mer till personen som säljer den. De visar att de har tagit tag i sin situation och vill uppnå en varaktig förändring – då är jag gärna lite extra solidarisk.

Mina belackare och kritiker, som menar att det finns stora grupper som inte kan någonting och att de skall vara föremål för en kravlös solidaritet, anser jag har fel. Visst, det finns sannolikt enstaka individer och kanske främst de som har kort tid kvar att leva. Där är sannolikt krav inhumana men rent generellt så kan alla göra något åt kollektivet. Ta hand om sin hälsa, bidra till att försöka bli av med ett drogberoende eller en skadlig livsstil eller utbilda sig till en förändrad arbetsmarknad. Göra sig redo. Då bildas ett partnerskap där vi hjälper varandra istället för system – som redan går på knäna – där resurserna en dag tar slut eller där kriterierna förändras över natt från den politiska nivån (vilket skedde 2006 med sjukförsäkringen) så att den enskilde står utan.

Den politiska nivån i allmänhet och kanske Socialdemokratin samt partierna till vänster om den måste ta denna diskussion på allvar. Solidaritetsbegreppet är naturligt i sitt innehåll på mindre orter och i mindre ekonomier – där finns kraven på eget bidrag. Men ju mer urbant samhället utvecklas desto anonymare blir det. Då är det enkelt att smita undan eller glömma just kraven för att solidariteten skall bli robust över tid.

Solidariteten är utmanad nu. Av krafter som inget annat vill än att slita isär vårt samhälle. Vi måste försvara den men det innebär även att vi måste vara tydliga med vad som ligger i ordet solidaritet. Om den skall vara kravlös eller om den, tvärtom, skall se varje människa som resurs och tillgång.

Att ställa krav i solidaritetens namn är inte inhumant eller på något sätt ett motsatsförhållande. Tvärtom är det det som gör solidaritetstanken robust. En kravlös solidaritet är däremot direkt samhällsfarlig och en fara för solidaritetsbegreppet i sig.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se