Tiotusenkronorsfrågan

  • Lördag 21 Jun 2014 2014-06-21
E-post 0

Dagens Nyheters ledare idag är lika efterlängtad som en senkommen insikt om vad de stora partiernas tapp i opinionen beror på. De ideologiska fattigdom som dominerar dessa partier så att det blir en resa utan mål på det stora hela och som öppnar upp för flank- och enfrågepartier som MP, SD och F!. För de miljöpartister som nu inte håller med mig om MP extremism och cyklopiska fokus på att försöka kasta oss tillbaka till 1800-talets mitt kan med viss fördel börja räkna på MP budgetmotion och förklara hur svenska basnäringar – som står för 29 procent av exportintäkterna – ska överleva miljöpartiets finans- och energipolitik. I Tyskland har MP tyska motsvarighet påverkat opinionen på ett sådant sätt att Tyskland nu storskaligt låtit införa det som MP vill införa i Sverige. I Tyskland läggs de tyska stålverken nu ner på grund av för dålig lönsamhet och osäker energitillgång. Eller: Rena rama förlustaffärer. Det mest spännande när jag försöker debattera med företrädare för MP är att de tystnar snabbt när jag ber dem försvara just de väsentligt hårdare villkor , nästintill att klassa som egeninförda handelshinder, vi i sådana fall skulle införa för vår kanske största enskilda intäktspost i handelsbalanse, den från basnäringarna.

Samtidigt skriver Fredrik Virtanen, Aftonbladet, en ledare om vilka som ska rösta på SD och vilka som inte ska rösta på SD. Bra sammanfattning av läget och det logiska i hans resonemang om det inte vore för att vad vanliga knegare ska rösta på finns inte. Ett nytt och ett gammalt arbetarparti vinglar runt i mitten utan mål eller annan vettigare sysselsättning än att förse några få med fina jobb. Om en vanlig knegare, eller tjänsteman, hipster, konsult eller journalist inte ska rösta på ett extremistparti, vad ska de rösta på då? De två vinglande och stampande partierna i mittfältet utan vare sig styrfart eller riktning eller ska de lämna röstsedeln i soffan?

Själv kommer jag aldrig att rösta på vare sig SD, MP eller F!. Det går helt enkelt inte. SD är ett i grunden xenofobiskt parti och den som inte är övertygad om det muslim-hat som präglar Jimmie Åkessons världsbild kan med viss fördel läsa hans debattartikel från 2009 i Aftonbladet. Och steget från nationalister i bombarjacka till Dressmankostymer har inte varit långt alls vilket vi annars kan utläsa ur SD Biblioteksmotion i Riksdagen från 2013. Det nationalistiska inslaget är tydligt och i viss mån obehagligt och jag skulle nog sätta en slant på att om SD blir tredje största parti i höst i Riksdagen så är det bara ett utskott som är prioriterat att få föra ordförandeklubban i. Kulturutskottet. Kultur är nämligen något så obehagligt som bärare av värdegrund.

Åter Virtanen. Om vi inte ska rösta på något av extrempartierna vad ska vi rösta på då? Om de två raglande och gnuggande arbetarpartierna inte är attraktiva eller känns som om de kan beskriva vår samtid på ett relevant sätt så att vi kan känna igen oss och inte heller staka ut framtiden för oss på ett trovärdigt och attraktivt samt nytänkande sätt, om inte de kan det, vad ska vi rösta på då? Och vart är vi på väg? Hamnar vi i en situation där vi står och väljer mellan en kommunistiskt – förment feministiskt miljöextrem regering med en politik som kastar oss in i något som kan likna Pol Pots Kambodja eller en regering med fascistoida inslag? Vilket är bäst? Vilket är sämst?

10 000-kronorsfrågan. Som kan få sitt svar när vi vaknar den 15 september. Frågan är om någon av oss är beredda eller ens villiga att acceptera svaret.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se