Trött

  • Söndag 8 Jun 2014 2014-06-08
E-post 0

Anna Dahlberg, Expressen, låter avfärda myten om det rasistiska Sverige på ledarplats. En ganska bra artikel där hon pekar på något alla är medvetna om men få vill prata om. Att integrationspolitiken misslyckats. I och för sig i en bisatts men ändå ett steg framåt och hon är på rätt väg när hon menar att bara för att vi kritiserar eller ställer oss skeptiska till den generösa invandringspolitiken innebär det inte att vi är rasistiskt lagda. Det jag, och allt fler, upplever är haveriet inom migrationspolitiken. Stora grupper står utanför och hur olika politiker än vrider och vänder på frågan om invandringen är lönsam eller inte så hamnar vi förr eller senare i att på något sätt så är det en påfrestning för samhällskroppen. Det senaste försöket kom från Sandviken som visade att invandringen till kommunen visst var lönsam men de utelämnade kostnaderna för stat och landsting. Återigen, en rapport som ville så väl men som tämligen omgående visade sig vara kontraproduktiv. Inte någon seriös debattör nämner den idag och Price Waterhouse Coopers, PWC, som författade rapporten skäms nog över kvaliteten efter att Tino Sanandaji slaktat den med fotknölarna.

Men åter Dahlberg. Hon har ringt runt till olika myndigheter och försökt skapa en bild av hur rasismen ser ut i Sverige. Endast två fall av skadegörelse riktat mot flyktingförläggningar har rasistiska förtecken varför hon låter avfärda att det finns en rasism i Sverige. Väl så, men hon begår exakt samma misstag som jag vågar påstå de flesta riksdagsledamöter gör. Och huvuddelen av partiledningarna där presschefer och ombudsmän laddar upp den ena egna undersökningen efter den andra. Felet med de undersökningarna är att de är framför allt taktiska, de ger bara svar på frågan om vilket parti som är bäst för dagen. De svarar inte, lika lite som Dahlberg, på frågan om tröttheten i samhällskroppen. Tröttheten på tiggare som mer och mer aggressivt skramlar med sina muggar, tröttheten på de förestående ”Bil-barbecue” som vi kommer se i sommar i miljonprogrammen, tröttheten på ”Taxi Rip-off” i storstäderna som lite för ofta förs fram av förare med utländskt ursprung, tröttheten på bärplockarna från Östeuropa som utnyttjar allemansrätten i industriell skala, tröttheten på hur utländska lastbilschaufförer tar jobb från sina svenska kollegor med dumpade tariffer som vapen, tröttheten på baltiska byggföretag som utnyttjar möjligheten med fri rörlighet för att ta uppdrag till vad som borde vara underpriser. Dahlberg, och de flesta i den politiska bubblan, förmår inte förstå tröttheten. Eller väljer att inte lyssna. En trötthet på att den politiska nivån hanterar dessa frågor som elefanten i rummet. Alla vet att den finns där men rädslan för att bli kallad rasist om de börjar ta tag i problemen håller dem borta. I hopp om att någon annan kliver fram och gör något. Någon annan. Politikerna hoppas på att någon annan än just de ska ta tag i frågan så de slipper riskera att kallas för rasist. För åtgärderna som måste till, om ingenting görs, kan mycket väl komma att rasist-stämplas. Och det klarar inte ett alltmer nervöst politiskt ledarskap av att hantera.

Någon annan. Alla med makt eller möjlighet hoppas på att någon annan löser det. Men denna någon annan, Kofi Annans avlägsna släkting, finns inte till hands. Och ju längre tiden går av passivitet, tomma ord och verkningslösa förslag från de som faktiskt har förtroendet att göra något, desto mer trötta blir väljarna och vi kan komma att hamna i ett läge där väljarna röstar fram någon som faktiskt är rasistiskt. Inte för att de själva är rasister men för att de är trötta nu. För trötta för att bry sig längre om något är rasistiskt eller inte.

 

Virtanen, Wolodarski, Dahlberg,

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se