Nästa år Jerusalem

  • Söndag 20 Jul 2014 2014-07-20
E-post 0

Björn Brenner, Mellanösternanalytiker och doktorand vid Försvarshögskolan, skriver idag på SvD en av de mer insiktsfulla beskrivningarna om konflikten på Gaza-remsan som skrivits de senaste veckorna Artikeln är hälsosamt befriad från partipolitiska skygglappar och är precis så tankeväckande Ledarsidorna.se normalt efterlyser artiklar på ledar- respektive debattplats. Kontrasten mot Somar al Naher, Aftonbladet, kunde inte vara större. Där den förra försiktigt, på sakliga grunder, försöker sig på en holistisk analys av situationen levererar al Naher färdigformulerad plakatpolitik som tuggas och sväljs med hull och hår av den samlade gap-vänstern. Där SvD nu höjer sig efter en längre tids formsvacka och börjar folkbilda så sjunker Aftonbladet ett snäpp till på skalan och presterar bara gapig plakatpolitik. För att få ett slut på denna dödsdans, där bödel och offer faktiskt är beroende av att den andre överlever, så krävs en holistisk förståelse och att vi börjar i rätt ände. Att vi börjar i Balfourdeklarationen, den deklaration som startade processen till ett hemland för den judiska diasporan men som även garanterade den arabiska befolkningen rätt till en egen stat i samma område. Balfourdeklarationen kom bara att genomföras till hälften vilket är avgörande för att förstå dagens skeenden och västvärldens skuld. De rättigheter som denna deklaration garanterade den arabiska och muslimska befolkningen kom aldrig att genomföras.

Brenner närmar sig ämnet om vad Hamas respektive Israel har att vinna på detta urskillningslösa dödande och även om det kan vara svårt för al Naher att inse så driver faktiskt Hamas Israel till kriget medvetet. Genom att skicka in raket efter raket mot israeler så urholkar dessa till slut tålamodet att vedergällningen inte ligger som ett ologiskt alternativ. al Naher lämnar detta därhän och nämner heller inte att Benjamin Netanahu är folkvald premiärminister med ett omfattande folkligt stöd för sin vedergällningspolitik. Oproportionelig som den är. Men är då Israel en despot rent generellt? Har inte palestinierna några rättigheter alls? Även här är bilden mångfacetterad. Staten Israel konfiskerar mark och bygger bosättningar på ockuperad mark men samtidigt så finns en annan sida. Den som kommer ihåg den israeliska försvarsmaktens handel med stulna organ från avlidna palestinier bör informeras om att idag har hela IDF medicinska ledning fått avsked samtidigt som de anhöriga nu får miljonskadestånd från den israeliska staten för den kränkning som IDF utsatt dem för. Israel är både en ockupationsmakt, som i strid mot FN konventioner begår rovdrift på den ockuperade territoriet samtidigt som de faktiskt visar alla tecken på normer och värderingar som tillerkänns demokratiska rättsstater. Något sådant skulle Aftonbladet och al Naher aldrig tillstå då den komplexa bild som växer fram inte lämpar sig för plakaten på Sergels Torg.

Men åter Hamas och Israel. Brenner pekar mycket riktigt på att Israel sannolikt skulle kunna radera ut Hamas på en vecka eller maximalt två.. Men de gör det inte. Hamas tjänar nog sitt syfte rätt väl i Israels ögon. Så länge Hamas, eller de än mer fundamentalistiska undergrupperingarna, skickar in missil efter missil så slipper Netanahu komma till de andra förhandlingar han borde sätta sig i. De med al Fatah och den palestinska statens president. Hamas missilregn ger Netanahu ”giltigt förfall” att inte hörsamma det internationella samfundets krav på en förhandlingslösning och det är väl det här som är det enda som Brenner missar i sin ledare i SvD. al Naher är inte ens med i den matchen utan befinner sig retoriskt och analytiskt på pöbelnivå.

Konflikten på Gazaremsan är svår. Den går tillbaka till Balfourdeklarationen och sannolikt ännu längre än så i vissas medvetanden. Så långt tillbaka som till 134 e.v.t då judarna fördrevs från Jerusalem och för att förstå hur stark den känslan är så bör nog åtminstone al Naher sätta sig ner och börja försöka förstå vilken kraft som under nästan 2 000 år höll ihop den judiska diasporan och drömmen om ett eget hemland vid liv. Meningen

Nästa år Jerusalem.

är den mening som genom två årtusenden skapade det band som förenar detta folk. Längtan efter att kunna kanske återgå till att bli en tempelreligion från den – av nöd tvungen – påtvingade församlingsreligion och återupprätta kung Davids tempel som revs och plundrades av romarna. En mening, tre enkla ord, som alla som växte upp och dog i en diaspora under nästan två tusen år fick höra och förde vidare till sina barn i en oändlig kedja håller ihop detta folk. Den dagen al Naher, och gärna alla andra förståsigpåare, förstår kraften i de tre orden så blir anslaget ett annat än plakatpolitik. Detta är en konflikt där nu bödel och offer blir svårare och svårare att urskilja ju mer vi granskar dem och under tiden dansar de två vid avgrundens rand. En dans som kanske ingen av dem vill att den tar slut. De har, med åren, funnit sin partner och dansar denna dans i takt. I dödens takt. För ingen av dem kan leva utan den andre. Därför dansar de vidare i dödens takt och vem vet var de dansar nästa år?

Nästa år Jerusalem.

 

Aftonbladet, SvD,

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se