När antirasisten blev rasist

  • Onsdag 23 Jul 2014 2014-07-23
E-post 0

Thomas Gür, SvD, kolumn i dagens SvD behandlar frågan om Sverige är det mest rasistiska landet i världen eller inte. Självklart inte säger han och börjar argumentera för motsatsen. Gür lägger sig lika extremt i motsatt position som den svenska antirasistiska rörelsen befinner sig i sin som ser rasister och antifeminister i snart sagt varje buske.

Om vi inleder med Gür så faller hela kolumnen helt platt då han inte verkar ha någon som helst kontakt med bland annat miljonprogrammen. I dessa smältdeglar finns en klar hackordning mellan de flyktinggrupper som dväljs där. Somalier och nordafrikaner står lägst i rang, mycket beroende på den klan- och muntliga tradition de kommer ifrån till skillnad från syrier som är mer sekulariserade och har såväl en god utbildning som bättre språkkunskaper att falla tillbaka på. Ju bättre förutsättningar för integration den enskilde har, ju högre står de i rang i dessa områden. ”Internrasismen” är tydlig för den som orkar stanna upp och lyssna samtidigt som det inte är något vi pratar om. Att det finns en form av rasism i det svenska samhället blir allt klarare ju längre debatten utvecklas och Gürs position bli i slutändan lika fånigt extrem som den samlade vänsterns position där sannolikt Miljöpartiet, med sina ministertaburetter inom sikte, är det parti som bidragit mest på sista tiden för att polarisera och fragmentera debatten mest.

Åsa Romsons tal i Almedalen var bara ett tecken på hur detta parti nu skadar debatten om vart vi skall utveckla vårt gemensamma samhälle. Hatet mot vita medelålders män fick F! Gudrun Schyman att likna en blid nunna och var en logisk konsekvens av en debatt som Gustav Fridolin hade i SVT med Fredrik Reinfeldt. I den debatten ville inte statsministern kalla sig feminist varpå Fridolin reptilsnabbt började klistra bilden av Reinfeldt som antifeminist. Allt bottnade i att Reinfeldt egentligen ville säga att han trodde på varje individs lika värde, frihet och rättigheter. Inte att han var mot något. Men det bekom inte Fridolin speciellt mycket som satt ett värde i att fragmentera och stigmatisera debatten. Är du inte med oss är du mot oss. Åsiktskonformiteten, med extremerna till vänster i svensk politik, har kommit att sätta tonen i debatten.

Just extremvänsterns tendens att fragmentisera debatten är problematisk och motsägelsefull. Israels operationer i Gaza och Hamas raketbeskjutning mot Israel fortsätter och sätter en snart 2 000 år gammal konflikt på näthinnorna. En konflikt som kommit att förvärras med Balfour-deklarationens tvetydighet och där bödel och offer byter plats med varandra så pass ofta att det för omvärlden blir svårare och svårare att följa deras färd när de tätt omslingrande, och i vissa lägen är beroende av varandras existens, tumlar närmare avgrunden. Slutet, om det nu finns något slut, är det ingen som ser. Ingen kan sia om hur utfallet blir oavsett vilka preferenser vi för endera parten har och vem som vi anser bär den största skulden.

Utan att gå in på detta skeende mer än så finns det andra skeenden som nu kommer upp i ljuset. Skeenden som måste separeras från konflikten. Skeenden och mångtusenåriga värdegrunder, något som blev smärtsamt tydligt i den numera kända Facebookuppdateringen av Stefan Löfven. Locket på burken med uråldriga värderingar skruvades av och en antisemitism klev fram i den svenska sommarsolen. En antisemitism som hade kunnat återfinnas i tidskrifter som Der Stürmer eller författats av Goebbels i det nazistiska Tyskland för 80 år sedan. En tidsperiod som motsvarar fyra generationers nyfödelse. För tre generationer sedan, snart 60 år sedan, föddes den antirasistiska rörelsen när just den antisemitism vi ser idag, effekter blev kända för omvärlden i form av Treblinka, Auschwitz, Sobibor och alla andra. Dagens antirasistiska medvetenhet baseras i insikten om vad bland annat antisemitism och antiziganism egentligen har för slutdestination. Eller borde bottna i detta.

Dagens reaktioner på konflikten i Gaza har tydliga antisemitiska drag. Den samlade antirasistiska rörelsen klarar inte av att hålla två tankar i huvudet samtidigt. De klarar inte ut att Israels agerande har föga eller intet med den svenske judens liv i Stockholm eller Malmö eller andra städer. Det som är slående är att såväl den nytillträdde nationelle samordnaren mot våldsbejakande extremism, Mona Sahlin, som Expo är helt frånvarande. Ingen markering mot de explicit våldsbejakande utfallen i Stefan Löfvens Facebook-tråd. Utfall som faller under hetslagstiftningen mot folkgrupp och explicit bejakar våld mot judar. Även Expo har, som av en händelse, stängt för semester. Antisemitismen har inte stängt för semester men det har Sveriges kanske mest välrenommerade antirastister.

Vad som kanske är mest häpnadsväckande är att socialdemokraternas sidoorganisationer, Tro och Solidaritet, SSU, S-studenter och S-kvinnor – organisationer som annars står främst i ledet av antirasistiska aktivister och skramlar med nyckelknipporna eller på andra sätt manifesterar mot rasister, är helt tysta. Helt tysta i detta skeende men tar sig ändå tiden samtidigt att protestera mot Israels agerande . Den antirasistiska rörelsen visar, vilket är skrämmande, att den inte klarar av att hålla två tankar skilda åt samtidigt. Den väljer, omedvetet medvetet eller medvetet omedvetet, att låta 2 000 år gamla värderingar nu återinträda i samhällsdebatten. Dagens samlade vänster och dess mest aktiva antirasister har blivit antisemitismens främste förlöpare och verktyg.

För denna utveckling har såväl SvD Thomas Gür som företrädare som Gustav Fridolin, Åsa Romson, Gudrun Schyman och många fler ett explicit ansvar. Så länge de antingen förnekar stämningarna i samhällskroppen eller som de senare – bidrar till ytterligare fragmentisering och stigma genom sin debattstil “är du inte med oss är du mot feminism / antirasism” så kommer detta fortsätta. Och valresultatet kommer bli en logisk konsekvens av denna brist på ansvarstagande från bägge parter för en ton i debatten som medger ett sakligt och inbjudande tonläge.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se