Alla dessa dagar

  • Tisdag 22 Jul 2014 2014-07-22
E-post 0

Idag är det tre år sedan massakern på Utøya. 66 personer miste sitt liv för en galen rasists hand. För två år sedan, på ettårsdagen, var det en massiv uppslutning och många tårar i TV-rutan. Förståsigpåare snyftade i takt och samma sak kunde vi se för ett år sedan. Nu, på treårsdagen, så är stämningsläget annorlunda. Det går inte att jämföra. Tidens dimma suddar ut händelsen och kvar står i förlängningen bara de närmast anhöriga. Tills inte heller de finns kvar och begreppet ”Utøya” bleknar bort och om två generationer kommer det på sin höjd förknippas med en vag känsla av olust. Någon historiskt intresserad kanske kan återge händelseförloppet i grova drag för att sedan återvända till sin tids trauman och vardagsbestyr.

Den 22 juli. Datumet som många lovade att aldrig glömma börjar redan falla i glömska för omvärlden. Jorden snurrar vidare och för varje varv glömmer vi alltmer och låter vår tid fyllas med annat.

För handen på hjärtat, alla ni i arbetarrörelsen, om jag säger ett par andra datum som våra partikamrater vid den tiden under högtidliga former lovades att aldrig glömmasbort  för framtida generationer. Att just dessa dagar skulle alltid tiden stå still och vi skulle stå gemensamt och minnas och samla kraft. Så sker inte. Jag skriver den 14 maj , den 11 september och jag skriver den 28 februari. Vad skedde då? Hur honoreras de datumen idag? I ett fall så står det numera en rätt väderbiten gammal sten med fem namn ingraverade. Eira Söderberg, Erik Bergström, Evert Nygren, Sture Larsson, och Viktor Eriksson. Ingen kommer ihåg dem idag. Eller ens vad de offrade sina liv för och för vems hand de dog. Dåtidens högtidliga löften om hågkomst har bleknat bort och kvar står en sten i Ådalen. Det är allt. Inga högstämda tal, inga gråterskor i TV, inga minneskonserter. Endast en sten är kvar. Inte ens Aftonbladet honorerar Utøya-massakerns offer på ledarplats en dag som denna. Just Aftonbladets ledarredaktion har annars en rätt hög svansföring och har utnämnt sig själva som antirasismens främste företrädare. Inte ens de mäktar med att skriva en rad om Utøyas offer på ledarplats. Det säger rätt mycket om hur tiden påverkar perspektiven och hur seriös denna egenutnämda position egentligen är. Tiden skapar i varje fall distans och dimmor är nu det enda som finns kvar och Aftonbladets huvudledare idag, på årsdagen av Utøya, handlar om mansdominansen på sommarens musikfestivaler.

.Skärmavbild 2014-07-22 kl. 18.29.47

 

Minnet av Utøya kommer blekna bort med tiden. Låt oss inse det. Vi behöver inte tycka om det men så kommer det bli. Men låt oss också inse att alla de tecken som fanns på att en katastrof skulle inträffa där har inte på något sätt försvunnit. De finns kvar. På samma sätt som tecknen finns kvar som varnar oss för en upprepning av den 11 september och den 28 februari. Årsdagarna för morden på Anna Lindh respektive Olof Palme. Hatet finns där. Frågan är om nu alla dessa årsdagar verkligen hjälper oss i framtiden om vi inte varje dag arbetar med att parera det.

Alla dessa dagar.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se