Freak-show eller zoo

Idag moderaternas dag i Almedalen. När jag satt på trappan så konstaterade jag att det var sol för första gången och att jag var glad att inte bo i Visby utan utanför. Bland vanliga semesterfirande människor. Dels för att det är tyst men även för att det blir en hälsosam distans till spektaklet i Almedalen. För det är ett spektakel – på gränsen till freak-show – och det ger nog en fingervisning hur det är att vara partiledare och kanske även politiker på riksnivå. Det de möter är inte verkligt och Almedalen är för de som har råd och tid att vara där. Och kraft nog att fånga medias intresse mest, att journalistkåren är partisk är numera ganska klarlagt då SR programledare avslutade gårdagens intervju med Åsa Romson med den egna bedömningen att det kommer gå ännu bättre för dem i Riksdagsvalet än i EU-valet. Det var inte bara artigt, det var en partsinlaga från en aktör som skall vara strikt neutral. SR som omedveten valarbetare för ett parti i en valrörelse som bara blir rörigare och rörigare. En valrörelse som, med benäget bistånd från media, handlar mer om polarisering och stigmatisering än inkludering. Inkludering, en svensk tradition, har tryckts ut till förmån för fobier och –ismer.

Livet i Visby under Almedalsveckan har ingenting med demokrati att göra trots att politikerna är väldigt tillgängliga. Livet här har ingenting med vad den vanlige väljaren har för vardag i egenskap av vårdbiträde med den slitna ryggen, egenföretagare som sliter med kvitton och redovisning eller byggnadsarbetaren som hoppar från anställning till anställning med långa perioder av arbetslöshet emellan. Detta är i år en freak-show för alla –ismer och allt hat som nu börjar få fäste i svensk politik och har mycket lite med Sveriges framtid att göra. Unga arga kvinnor, arga män, arga nyanlända eller med utlandsfödd bakgrund. Många är arga och argast av alla är F! och MP. De är arga på allt och media älskar det. Med två så arga partier i Riksdagen så kommer lösnummerförsäljningen att öka under nästa mandatperiod vilket då kommer förstärka kommersialiseringen av demokratin. Samtidigt som Almedalsveckan framställs som den svenska demokratins juvel så vågar jag påstå att den är ett tecken på dess förfall. När du kanske måste betala 150 000 kronor för ett hus innanför ringmuren en vecka så är det en signal att detta inte är en vecka för undersköterskan med det stora engagemanget att passa på att åka över och ta tillfället i akt att möta politiker. Och rikspolitikerna? De har i regel varje vaken timme inplanerad för seminariepaneler, den enda lediga och tillgängliga tid de har är när de springer mellan engagemangen och samtalen med en någon av dem, springande när de laddar om för nästa, är i regel rätt meningslösa och inskränker sig i förekommande fall till samtal om vädret.

Idag? En rätt lugn dag för egen del. Kanske åker vi in till Visby framåt eftermiddagen, kanske inte. Det är lite som att åka på zoo och titta på djuren. De politiska djuren som stressade hastar runt på Visbys kullerstensgator pratandes i mobiltelefon eller frenetiskt försöka få till en tweet eller uppdatering som skall verka intressant. Men om jag ska vara ärlig? Jag vet inte riktigt om jag tycker så mycket om dom längre. Ingen pratar längre i termer om inkludering och hur vi ska ena oss, alla agerar för splittring och stigmatisering.

Almedelasveckan är en freak-show vars värde egentligen ligger i att du har varit där och att rätt personer såg att du var där. Och då krävs det att du har någon som betalar kalaset för dig.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se