Hat, hot och brunsås

  • Tisdag 29 Jul 2014 2014-07-29
E-post 0

Alice Teodorescu är en relativt nu ledarskribent på SvD och sannolikt den snabbast stigande stjärnan på de samlade ledarredaktionerna. På kort tid har hon presterat texter som inte ligger långt ifrån Katrine Kielos på systertidningen Aftonbladet. Bägge tidningarna tillhör som bekant Schibstedt-koncernen. Hennes senaste text, från igår, utgör inget undantag. Det är en betraktelse i Kielos-klass då Kielos får anses ha den vassaste och mest briljanta pennan av dagens samlade tyckarkår. Teodorescu skriver i si slutkläm att

Rädslan för att ta debatt om dessa frågor (Not. integrations- och migrationspolitiken) är beklaglig och bygger på föreställningen att rasistiska åsikter lättare får fäste än andra sorters idéer om de luftas, som om intolerans är ett virus som hämningslöst smittar vid exponering med åsiktens bärare.

Så kanske stämmer det, kanske pågår en normalisering. En normalisering av oförmågan att med den intellektuella hederligheten i behåll bemöta meningsmotståndare med bättre och mer genomtänkta argument.

I de politiska partierna finns det en hel del av detta att önska. Internt socialdemokratin, kanske framför allt från Socialdemokraterna i Stockholms stad och län, får inte invandringspolitik debatteras alls. Förslag som att Stockholm borde ta ett större solidariskt ansvar för flyktingmottagning möts med att avsändaren är en förklädd Sverigedemokrat.  Så storstadsfixerade är detta parti nu. Ledarsidorna.se ser inte att det finns något i detta, att Stockholm är bättre rustat med den vård, skola och omsorg som krävs för att ta ett åtminstone proportioneligt solidariskt ansvar, som skulle vara Sverigedemokratiskt.  Tvärtom är det faktiskt klassisk socialdemokratisk politik –

Den med de bästa förutsättningarna kan mycket väl dra ett tyngre lass.

Exakt, närmare bestämt på pricken, den argumentationslinje som ligger till grund för en progressiv skatteskala. De som har det bäst kan gott bidra lite mer. Ledarsidorna.se ser fram emot den dag någon företrädare vänster om mitten öppet hävdar motsatsen. Intill dess: Stockholm bör dra ett tyngre lass än idag i flyktingmottagningen. Det är grunden för en progressiv, och effektivare, flyktingmottagning än idag.

Men det finns även annat som normaliseras nu. Hatet och med det hoten. Fackföreningsledaren Jenny Bengtsson, HRF, har fått utstå hot om sexuella övergrepp för sin fackliga gärning och sina ställningstaganden. Ett tilltag som måste fördömas trots att vi ser hur även det, och ett språkbruk som dessvärre Bengtsson själv står för, kryddat med extrema invektiv och svordomar. Hat och hot göder varandra. Kanske mest extremt i sig och som exempel är det tal Miljöpartiets Åsa Romson höll i Almedalen. Ett hat över den vite mannen. Hat och hur han hotar miljön och jämställdheten. Hat och hot från ett parti som ser sina ministerposter som redan vunna. Vi ser hur antirasister och antifascister samlas i manifestationer mot Israel och i sin svans har delar av den mer extrema muslimska diasporan som spyr ut sitt hat mot judar. Vi ser hur medborgargarden och den extrema högern i form av Svenskarnas Parti och Svenska Motståndsrörelsen spyr ut sitt hat mot muslimer i allmänhet. Vi ser hur medborgargarden i storstäderna skär sönder tiggande romers tält med knivar. Hat och hot. Det göder varandra i en nedåtgående spiral.

Hatet och hoten sliter sönder valrörelsen nu i sommarhettan. En sommarhetta där de som söker ett förtroende valt att ligga på stranden istället för att balansera debatten. När de nu kommer tillbaka på måndag så kommer de stå inför en överraskning, alla filmer om tårtor kommer vara rätt värdelösa eftersom hatet och hoten nu börjat inte bara slå rot, utan ta valrörelsen i en helt ny riktning. Hat och hot.

Ledarsidorna.se längtar tillbaka till ”Landet lagom, brunsås och mellanmjölk”. Där allt rörde sig framåt i en sävlig takt i vår avkrok av världen. Där den största nyheten kunde vara att grannen kört i diket med sin traktor och att en katt klättrat upp i ett träd för femte gången på en vecka och måste hjälpas ned. Det landet ligger långt borta. Istället går vi vidare in i en valrörelse där hat, hot och förlöjligande är legio och där alla tumlar närmare, tätt omslingrade, närmare valdagen. En valdag som mycket väl kan innebära en parlamentarisk katastrof.

Är det någon mer än jag som längtar tillbaka till ”Landet lagom, brunsås och mellanmjölk” nu?

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se