Vad händer sen?

  • Lördag 5 Jul 2014 2014-07-05
E-post 0

I eftermiddag lämnar vi Gotland, Visby och Almedalen för denna gång. För att vara ärlig så har mitt och min sambos företag betalat uppehället då vi är här och knyter kontakter med en del av de talare som vi skall jobba med i framtiden. Egen plånbok men ändå försöka ta de kostnader vi kan i verksamheten. Men, nu skall sägas, de flesta har lämnat redan för myten om att Alemdalsveckan är en hel vecka är en myt. Det är en kalendervecka där alla partier har ”sin” dag men efter det att moderaterna haft sin dag tömdes Visby snabbt på de som driver veckan framåt, PR-konsulterna, och dessvärre en hel del av intresseorganisationerna. Nu rör sig bara hålögda journalister med hemlängtan och de partier som har sin tid kvar – folkpartister och centerpartister – längs gatorna tillsammans med “nybörjarna” som inte haft vett att lämna med den stora flocken. Trängseln har upphört och det är uppenbart att veckan kretsar kring de två stora partierna samt det som är ”i ropet”. I år var det främst Miljöpartiet även fast Feministiskt Initiativ, som aktivistparti, fick åka med som bonus.

Vad kommer jag komma ihåg från årets Almedalsvecka? Röran. Den politiska röran som den ger en fingervisning om samt att det svenska politiska landskapet har allt mindre att göra med politik utan mer med aktivism. De bisarra utspelen eller aktionernas politik. Borta är den politik jag tycker om. Den lite träiga, ansvarstagande och framför allt realistiskt framåtsyftande. För de som ibland undrar om varför våra företrädare ibland känns så ur takt så blev i varje fall årets vecka en fingervisning på vilken vardag en politiker lever i. PR-konsulternas och lobbyisternas. De är de som är verkliga och deras samhällsbild, inte sällan finansierat av någon, är den som utspelen och positioneringarna bygger partiledningarnas världsbild. Om det var något i mig som fortfarande trodde på 1960 – talets folkrörelsedemokrati så är det borta nu. Sverige är i det avseendet inte en demokrati längre, andra krafter, med god förmåga att styra mediebilden är det som utgör grunden för hur sedan väljare röstar i allmänna val. Därav F! och MP framgångar. PR-konsulten i Stockholms innerstad har politiska sympatier som ligger nära V-F!-MP – träsket. Baserade på idealism och aktivism och det är därför vi kan se en form av censur av dessa partiers för dem själva mer obekväma sidor. Ingen journalist har orkat ställa främst MP rejält mot väggen och ifrågasätta vad deras noll-tillväxt i ekonomin egentligen får för konsekvenser. Eller hur det partiet ser på sina politiska motståndare. Miljöpartisten Kurdo Baksi likställde moderaten Hanif Bali med den livstidsdömde mördaren Jackie Arklöf för att ta ett exempel vilket måste vara veckans lågvattenmärke men uppmärksammades inte av någon journalist från Public Service. Ser vi sedan till nolltillväxt som ekonomiskt mål så kan vi konstatera att fler jobb bygger på just den ekonomiska tillväxt MP vill avskaffa samt inte minst pensionerna gör det.

Pensionsmyndigheten har, på uppdrag av riksdagsledamoten Fredrik Malm (FP), räknat fram hur en framtida förstaårspension skulle bli utan någon förväntad framtida tillväxt. Deras svar är att i så fall behöver den sänkas med ca 17 procent. En förstaårspension på idag 14 000 kr/mån skulle sänkas till 11 620 kr/mån, det vill säga 2380 kr lägre. Vid dessa lägre nivåer ökar förstås trycket på garantipensionen och bostadstilläggen, vilket inte heller är oansenliga utgifter i den svenska ekonomin. Eftersom tillväxten därmed uteblir så kommer också pensionerna därefter att hållas oförändrade i köpkraft. Ja, ni förstår nog varför inte någon journalist tagit tag i denna tråd. Lite för obekväm för det parti som de dels sympatiserar med och dels förser dem med spektakulära utspel. Miljöpartiets ekonomiska politik är samhällsfarlig. På ack så många plan.

Trots att stället är nedlusat med journalister, SVT har haft fler än 100 medarbetare på plats, så fungerar inte demokratin och nyhetsrapporteringen längre. Journalisterna rycks med i dansen och med de politiska preferenser som finns, samt den Stockholmsorienterade övervikten, inom media och PR blir inte Almedalen relevant för väljarna utanför Stockholms innerstad längre. Väljarna i Åtvidaberg, Ockelbo, Ställdalen, Norrköping, Sandö, Kiruna, Svalöv, Gamleby och många andra städer utanför den media- och politiska Stockholmsbubbla som präglar svensk demokrati står utanför. I ett utanförskap där frustrationen växer.

Jag ser den, jag hör den. Med en fot i Stockholm och en i Bergslagen och med ett jobb som kommer innebära ännu mer resor genom ett alltmer kluvet Sverige så blir det klarare och klarare att jag dels är priviligierad med den positionen men även blir mer och mer frustrerad. Stora väljargrupper står utan representation och röst. De står utanför och förstår inte den politiska logiken längre. Som kapats av några få.

Några PR-konsulter som jag träffade på Donners Brunn, varav jag känner en mycket väl, i förrgår klädde detta med ord. De fnös föraktfullt åt den svenska basnäringen, den som håller valsverket med sina anställda igång i fyrskift på allt fler orter i landet. Den svenska basnäringen börjar ta sig tillbaka till 1960-talets höjder men möts med förakt från dessa konsulter och det föraktet präglar mer och mer samtalet i bubblan där feministiska, pacifistiska och antirasistiska aktivister är mer opportuna att stå bredvid i fotografernas blixtar. Media och politik har blivit ihopkladdade till en enda grisig kladdig gegga och dansar en sorgesam dans på Donners Plats varje år under PR-konsulternas överseende. I detta fanns det i år bara en enda nykter röst, SVT-medarbetaren Terje Carlsson har reagerat och jag är inte säker att han får ha kvar sitt jobb. Hans chef från SVT Göteborg såg allt annat än glad ut över hans frågor i direktsändning. På samma sätt som partipiskan viner i de politiska partierna så finns en tystnadens förväntan och självcensur i Public Service.

Det växer fram ett motsattsförhållande nu som håller på slita isär Sverige och som blev tydligt i år. Basnäringar, ekonomisk stabilitet, tillväxt och glesbygd kommer mer och mer stå i motsatsförhållande till Storstädernas förment frigjorda feminism och aktivism med månggifte och nolltillväxt på agendan. Och av någon underlig anledning så dansar då storstadsväljarna, som ytterst är de som är beroende av en fungerande basnäring, lydigt efter journalister och aktivister. Allt under överinseende av PR-konsulter som alla har någon som ytterst betalar deras löner.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se