Vår stam. Vår klan.

  • Onsdag 9 Jul 2014 2014-07-09
E-post 0

Hanne Kjöller, DN, briljerar med ojämna mellanrum. Gårdagens ledarstick var ett sådant där hon tar upp Per Brinkemos bok ”Mellan klan och stat”. Hon går på den med ett korrekt anslag när hon sakta men säkert närmar sig begreppet integration. Hon pekar korrekt på följande:

Ett konkret exempel rör kommunikation. I den somaliska kulturen är den muntliga traditionen stark, medan den skriftliga – av historiska skäl – är obefintlig. Somalia fick sitt skriftspråk först 1972, berättar Brinkemo. En skriftlig kallelse betyder således inte samma sak som en muntlig.

I Sverige är det snarare tvärtom. Ett brev eller ett anslag om en fest eller ett möte väger tyngre än ett muntligt: Vi träffas i fiket på torsdag. När somalier inte kommer till möten trots gedigen affischering finns en risk att detta felaktigt tolkas som nonchalans eller ointresse.  Olika ramar, olika sätt att mötas på. Att mötas, att gå till mötes? I Finlandssvenskan finns fortfarande uttryck kvar som kan låta gammeldags men i Finland säger man inte att vi ska träffas, vi går varandra till mötes vilket innebär att både kropp och tanke färdas en bit för att just möta en annan människa.

Anna Lena Laurén, Hufvudstadsbladet, är delvis inne på samma spår. Hon säger, efter ett besök i Stockholm, i en signerad ledare

Jag inser också att jag delvis är irriterad på de romska tiggarna därför att vi inte har samma referensram.

I ledarsticket berättar hon om skillnaden i hur hon bemöter en tiggare med romskt ursprung och en med finskt. Det skiljde fem minuter i tid och en ocean i bemötande. Den romske tiggarens behov möttes med en bortvänd blick, den finske med en slant och ett medlidande ansiktsuttryck. Och med handen på hjärtat, jag själv agerar likadant numera – omedvetet medvetet eller medvetet omedvetet. Jag köper medvetet ett nummer av Situation Stockholm av en etniskt svensk uteliggare som försöker få rätsida på sitt liv men zick-zackar mig samtidigt mellan romerna på Vasagatan där de sitter med sina knöliga pappersmuggar. Jag prioriterar de jag kan identifiera som en av min stam och som jag lättare kan referera till än någon från en annan stam. På exakt samma sätt som den romske mannen eller kvinnan lättare kan referera till de sina och somaliern till de sina.

Att detta skapar friktioner är uppenbart. Kanske uppenbarast blir det i alla adopterades situation. Ett yttre som inte är normativt och lurar oss andra till att inte tro att de är av samma kulturella stam som vi, ett inre som är som vi. Jag själv kommer aldrig att glömma en sommardag när jag gick på Linnégatan i Stockholm och mot mig kom en man från Afrika. Jag såg på honom att han skulle ställa en fråga och förberedde mig på att svara. Frågan kom, men inte som jag förväntade mig. Han frågade om vägen till närmaste Tunnelbanestation på klingande norska. Mitt svar blev sannolikt något som bäst kan liknas vid ett lobotomerat mummel när jag skamset hastade vidare. Jag var inte beredd utan började döma från det yttre och förbereda mig på att välvilligt möta denna afronorske man på ett annat sätt än vad han räknade med.

Vari ligger då problemen för en fungerande integrationspolitik? På många håll. Dels måste vi komma bort från våra vanföreställningar om yttre markörer – för de finns. En etnisk svensk man kan inte gifta sig med en kvinna från Afrika eller Thailand utan att bli anklagad för att vara ett patriarkalt kolonialt gubblsem som misshandlar sin kvinna samtidigt som en svensk kvinna hyllas som banbrytande och frigjord när hon äktar en thailändsk eller afrikansk man. Av samma antirasist-feministiska mobb. Men samtidigt så säger båda ledarna, Kjöller respektive Laurén oss något. Integration kräver, för att bli lyckosam, på något sätt en assimilation. En assimilation från bägge parter för att bli lyckosam. För på samma sätt som vi måste förstå var en människa befinner sig så innebär det inte att vi skall behöva lägga oss platta för allt nytt som kommer. Det blir på ett eller annat sätt snedvridet. Att vi först skall till hundra procent anpassa oss för den flyktinggrupp som kom från Balkan och sedan, ett par decennier senare, göra samma anpassning till den nordafrikanska kulturen. Kulturen på Balkan och den i de nordafrikanska länderna är inte kompatibla och då blir det en mental kollision i vår egen strävan att vara goda.

Integration och migration kräver alltid ett visst mått av assimilering för att få samhället att fungera. Vårt gemensamma. Vår stam. Vår klan. Från alla parter. Det är det som är att gå något till mötes.

 

 

 

 

DN, HBL,

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se