Att prioritera är att välja bort

Både DN och SvD har börjat närma sig frågan om migration, invandring och tiggeri från lite olika perspektiv. Så även Dagens Arena som genom Eric Sundström påstår att det förslag om förbud mot tiggeri som föreslogs av en moderat riksdagsledamot var en brun testballong. Det senare utspelet från Sundström kan bara betecknas som ett lågvattenmärke i sann Sahlinistisk anda, en vilja att försöka avsluta och vinna debatten genom att skrika ”rasist” högst av alla. Sundström har inte kommit längre än så i sin samhällsanalys eller politiska utveckling men han sätter fingret, sannolikt omedvetet, på en springande punkt. Vår oförmåga att kunna debattera dessa ämnen utan rasistiska förtecken och utan att använda oss av nedsättande invektiv som härskarteknik.

Förslaget om tiggeriförbud är en spegel av opinionen vilket Sundström bränt totalt. 56 procent av väljarna anser att det är en god idé och han hade kunnat, istället för att börja yra om bruna testballonger, istället peka på orimligheterna i ett effektivt förbud och gräva i alternativen. Ett förbud kommer, som i Schweiz som haft sitt längst, inte förändra gatubilden nämnvärt och förbudsivrarna – som Sverigedemokraterna – bör då börja prioritera rättsväsendets uppgifter. Vad blir samhällskostnaden för lagföring av fattiga? Vilka straff skall utdömas? Redan med de argumenten på bordet så borde varje tänkande människa förstå att förbudsvägen som förespråkas av Sverigedemokraterna torde vara den minst framkomliga förutom det moraliska grundargumentet – vi kan inte lagstifta mot fattigdom. Sundströms bottennotering när han drar fram drar fram uttrck som ”bruna ballonger” är dessvärre ett tecken på att vi inom socialdemokratin saknar både beredskap och kompetens att driva debatten om invandring, migration och tiggeri på ett konstruktivt sätt. Något som vi delar med Alliansen. Fredrik Reinfeldts strategi, att i retorik och politiska lösningar lägga sig så långt från Sverigedemokraterna som möjligt är en strategi som numera börjar få sitt pris samtidigt som socialdemokratin lider av den kultur som lades fast under Mona Sahlins tid som ordförande. Ett icke tillåtande debattklimat kring dessa frågor och där invektiven, ”du låter eller ställer frågor som en Sverigedemokrat” och ”bruna testballonger” haglat tätt internt. Och nu?

Nu är det tyst. Helt tyst. Att prata migration, asylboenden och mycket annat som kan förknippas med frågan är att som att tala med en vägg. Det händer ingenting förutom att vi kan höra ”ja, jo, det är ett problem” och inget mer. Den häftigaste, och mest belysande reaktionen, var när jag tog upp att Ljusnarsbergs kommun tog emot 230 asylsökande i Anläggningsboende under 2012 och Stockholms stad tog emot 93 samma period som sin beskärda del så har jag mötts av en svordom, ”herrejävlar”, och sedan en djup suck. Inget mer men samtidigt en gryende insikt att vi måste börja ta tag i detta ämne nu. Utan att vi får hela antirasistmobben eller olika rätt gapiga ledarskribenter av varierande kvalitet efter oss.

Sanna Rayman sätter i detta sammanhang i dagens ledarskörd ytterligare ett finger i denna ömma varböld. De fiskala problem som dagens situation innebär. Migrationsverkets anslagskredit kommer sannolikt räcka oktober ut men sedan är det stopp om inte det börjar fattas beslut. Beslut som måste börja beredas av regering och riksdag redan nu och som inte kan vänta på att en ny regering tillträder efter valet i september. Detta beslut, att tillföra mer medel, är inte oproblematiskt vilket Rayman sätter fingret på. I sakens natur ligger nämligen att andra budgetposter måste utsättas för besparingar alternativt att vi höjer skatterna för att få loss erforderliga medel till Migrationsverket. Ett verk som ansvarar för ett åtagande som det finns brett stöd i riksdagen för.

Men. Hela situationen – som den utvecklats av såväl S som M spelar nu SD rakt i famnen. Migrationsverkets prognoser har slagit fel och hela politikområdet står inför ett akut likviditetsproblem, anslagna medel räcker inte utan vi måste prioritera om i budgeten. Omprioriteringar leder alltid till att verksamheter ställs mot varandra och att någon kommer gå missnöjd därifrån. Exakt det som SD vill eftersom det gör att de, med viss lätthet, kommer kunna säga ”vadvadevisa”.

För nu sitter vi där vi sitter. Med skägget i brevlådan. Och handen på hjärtat, nu börjar behovet av prioriteringar knacka på dörren. Vad ska strykas i budgeten? Skall vi dra ner på förebyggande insatser för personer med NPF, Neuropsykiatriska Funktionsnedsättningar, ett redan utsatt område? En obehandlad ADHD-diagnos kan kosta samhället upp till 50 miljoner kronor för en person under hans eller hennes livstid. Andra områden är Försvaret och Polisen, samhällsåtaganden som även de uppvisar stor dysfunktionalitet.

Det räcker inte att skrika ”bruna testballonger” eller ”vi måste kunna göra både och” längre. Vi måste sansa debatten och våga närma oss den utan rasistiska förtecken. Allt annat spelar bara Sverigedemokraterna i händerna. För socialdemokratins del innebär det att vi en gång för alla måste kasta av oss den våta filt av otillåtande klimat som Mona Sahlin lämnade efter sig.

 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se