Ett sakligt konstaterande

  • Onsdag 27 Aug 2014 2014-08-27
E-post 0

Jag röstade idag. Jag lade min röst, inte helt oväntat, på socialdemokraternas Leif Nysmed. Till vardags anställd på ByggEttan i Stockholms län. Nysmed är därmed en mycket tydlig LO-kandidat med en ”riktig” yrkesbakgrund och som representant för Byggnads väl förtrogen med frågor som ligger mig nära – allt från näringslivsvillkor till problemen som svenska arbetsgivare och löntagare får med utstationeringsdirektivet och den faktiska lönedumpning som vi ser drabba vanliga svenska löntagare. En alldeles utmärkt grogrund har det visat sig för främlingsfientlighet och rasism.

Just listorna är ett kapitel för sig självt. Jag ser ingen anledning egentligen att kryssa toppnamnen – de är garanterade en plats i praktiken oaktat valresultat och även om alla skulle vara på samma plats, med samma förutsättningar, så ser jag mer av den socialdemokrati jag står för i Nysmed än de som nu står högre upp på listan. Ju högre upp, desto nervösare handlag med dagsaktuella frågor och ofta desto sämre kontakt med väljarnas vardag. En anomali kan tyckas men om vi ser till Mikael Damberg så har han mer kopplingar till radhuslängornas bekymmer med fredagsmys och innebandy i Sollentuna än vad han har till företagarnas villkor i praktiken. De företag som skall skapa jobb där jag vågar påstå att väldigt få av de socialdemokratiska kandidaterna har den blekaste aning om känslan när offentlig förvaltning tillämpar 60 eller 75 dagars kredit av en- och fåmansbolag samtidigt som såväl skatt som moms och löner skall betalas ut. När Damberg, Lööf, Reinfeldt eller Gustav Fridolin har fredagsmys eller söndagsmiddag är dessa matadorer – de som ska skapa framtida tillväxt och jobb –  antingen fortfarande på jobbet eller sitter, när barnen lagt sig, med drivor av bokföring och kontering över köksbordet. Det som retade mig mest var socialdemokraternas ”Prao-period” för förtroendevalda. Facebook gödslades under den tiden med bilder på leende riksdagsledamöter som stillsamt satt och åt lunch med ”givande samtal”. ”Givande samtal”? Några sådana finns inte när mörkret sänker sig över företagarens vardag. Vem har någonsin haft ett ”givande samtal” med en kund som inte gör rätt för sig eller när banken börjar höja räntorna? De flesta av våra företrädare har inte en susning om de situationerna. Därför får Nysmed mitt kryss. Han vet hur det är. Han har sett sorgen i en arbetsgivares ögon vid förhandlingsbordet när han har att ta emot ett varsel på en arbetsplats ”på grund av arbetsbrist”. Det är inga roliga stunder.

Men vad röstar jag för mer? Nysmed kan ju inte vara allt även fast vi bägge värnar om arbetarskyddet. Och ur den socialdemokratiska verktygslådan har det bara kommit ett förslag den senaste veckan som jag verkligen känner för, skolpolitiken är numera helt ointressant och jag anser faktiskt att det var ett nerköp för socialdemokraterna när Damberg lämnade det området för andra uppgifter. Oaktat övrigt så måste jag ge honom det erkännandet.  Men åter ämnet.

Stefan Löfvens besked om satsningarna på skogsindustrin föranledde en höjning av humöret. Satsningar på vårt gröna guld som kan skapa 25 000 nya jobb i denna sektor. Och skog har den egenskapen att den växer i hela landet. Inte bara vid Nytorget eller utanför restaurant Copacabana vid Hornstulls strand på Södermalm i Stockholm. Hornstulls Strand, denna stenöken som härbärgerar den tätaste populationen av miljöpartister i hela landet. Som säger sig veta bäst om allt från jakt till skogsbruk. Som inte producerar en enda ynka milliwatt själva, ens för eget bruk, men gärna ser nedläggning av kärnkraftverk förverkligas inom nästa mandatperiod. Det är inte miljöpartiet som får min röst – snarare tvärtom vill jag hålla just det partiet så långt borta från Rosenbad som det går. Lika långt bort som Sverigedemokraterna faktiskt men av olika skäl. Det är socialdemokratin som får min röst och såväl Nysmed som Löfven har något att leva upp till. Jag röstar nämligen på en känsla nu.

Socialdemokratin har börjat visa livstecken med skogsutspelet och att börja skaka av sig nervositeten inför alla –ismer. Kraven på kriminalisering av de som deltar i väpnade konflikter i andra länder är ett tydligt steg. Dessa bägge förslag gav mig hopp och viss framtidstro. Det parti jag gick med i börjar sakta men säkert, får jag hoppas, leva upp till det jag trodde om det. Det är hoppet om att den rörelsen skall fortsätta och gärna förstärkas som jag röstar på. Och vill vi se det hoppet förverkligas, och få det starkt, är det Löfven och inte Fridolin med sin matematik eller Romson med sitt ständiga baktaleri om allt från medelålders män till Sveriges Lantbruksuniversitets grundforskning, som skall ha den.

Jag röstar mer på ett hopp oc en känsla. Men kommer ställa krav även i framtiden. Och för att vara tydlig: Slår Miljöpartiets oansvariga politik igenom i en eventuell rödgrön regering och riskerar finanserna, försvaret, basnäringarna eller jordbruket kommer Nysmed få veta av det först av alla från mig. Innan jag begär skilsmässa från partiet.

Det är inte ett hot. Det är ett torrt, krasst och sakligt konstaterande.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se