Flytvästen

Daniel Pohl går till attackDN Kultur mot de politiska ledare som inte klarat av att knäcka nacken av Sverigedemokraternas tillväxt. Det är en attack mot allt och alla, framför allt får Tobias Billström och Beatrice Ask sig några kängor. De politiska företrädarna ogillas starkt av Expos Daniel Pohl av två skäl:

  • Tobias Billström för att han under 2013 varnade för ”volymer” av nyanlända. Vi står inför en akut situation där vi tvingas ta ur biståndet för att hantera flyktingströmmarna. Hur vi skall hantera Arbetsförmedlingens skenande kostnader för arbetsmarknadsintroduktionen av nyanlända som nu havererat har vi fortfarande inte sett några förslag till. Att Poohl tar tillfället i akt att ge Billström en känga för den senares tidiga varning kan inte ses som annat än ett partitaktiskt inspel.
  • Beatrice Ask får sin känga för det så kallade REVA-projektet. Ett projekt som syftade till att avvisa de som olovligen uppehöll sig i Sverige efter avslag på asylansökan. Att upprätthålla någon form av respekt för lagen. Även den kritiken, även mot REVA i sig, är djupt tveksam. Om ett avslag på en asylansökan bara leder till ”jaså” utan egentliga konsekvenser för den enskilde förutom att han eller hon under tre år kan fortsätta som papperslös innan en ny ansökan skickas in så saknar asylprocessen legitimitet. Papperslösa har redan idag rätt till billigare vård (som ej kan dröja), skolgång för barn samt i praktiken även försörjningsstöd för bostad. Kritiken har varit hård inledningsvis men runnit ut i sanden. I Malmö ska barn till papperslösa numera få socialbidrag enligt full norm och papperslösa barnfamiljer ska få bostaden betald. Inte i något fall får heller socialtjänst eller sjukvård rapportera in detta till polismyndigheten.

Vi kan alla ha olika synpunkter på vem som skall få asyl och uppehållstillstånd eller inte i en värld som brinner. Men. Poohl tar obehagliga förenklingar till sin hjälp när han nu på något sätt försöker sätta ner foten i ett ledigt utrymme i ett nytt debattklimat. Att kritisera Billström för hans tidiga varning 2013 är osmakligt – gränsande till infantilt. Att kritisera polisen och Beatrice Ask för att försöka upprätthålla legitimiteten i en fortfarande generös flyktingpolitik genom att utvisa de som inte har uppehållsrätt är de facto snäppet värre. I förlängningen väntar endast anarkiets mörker om Pohls syn på rättsstaten tillåts slå rot.

Vi har ett problem med volymer nu, annars skulle inte en tredjedel av biståndsbugdeten behövas på hemmaplan. Vi har ett problem med volymer och anslagna resurser, annars skulle inte Arbetsförmedlingen varna för att de inte kan fullgöra sitt uppdrag. Den dagen vi erkänner detta för oss själva så kan vi kanske hantera både reella problem och debatt. Poohl bidrar inte med speciellt mycket i den debatten alls än att peka finger. Att vi måste ta den debatten. Om resurser och om humanitet. Hur mycket vi skall öppna våra hjärtan och till vilket pris. Den dagen Poohl, utan de Sahlinska pekpinnarna, kan medge verkligheten som den ser ut och att den är ett problem, den dagen kommer vi ta ett gigantiskt steg i att lösa både problemen och börja marginalisera Sverigedemokraterna.

Avslutningsvis skulle jag vilja ge Daniel Pohl något att tänka på. Ett etiskt problem som vi fick med oss när vi läste etik på Krigshögskolan. Ett etiskt grundproblem som även finns som exempel på A-nivå på valfritt universitet med etik-utbildning.

”Du ser tio personer i vattnet som håller på att drunkna. tre är aafro-afrikaner, en av dem gravid kvinna och en svårt handikappad äldre man med andnöd. De övriga är muslimer, asiater, två vita läkare, en katolsk nunna och en buddhistmunk. Du har bara tre flytvästar och kan eventuellt även rädda en fjärde genom din simkunnighet men riskerar med det ditt liv. Vilka fyra ska få leva och vilka sex ska gå en säker död till mötes”?

I förutsättningarna för att lösa uppgiften finns inte alternativet ”skaffa fler flytvästar” eller “skaffa hjälp”. Tiden det skulle ta skulle innebära en säker död för samtliga.

Det är först när vi för oss själva medger att ett problem inte har några lätta, ens önskvärda, lösningar som vi på allvar kan ta itu med dem. Det etiskt försvarbara är att erkänna detta. Poohl stoppar bara huvudet i sanden och en sak vet vi, det förhållningssättet, eller stigmatisera de egna politiska motståndarna som han gör i sin artikel, kommer aldrig lösa någonting.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se