Härskartekniker och haranger

  • Onsdag 13 Aug 2014 2014-08-13
E-post 0

Tiggeriförbud eller inte är frågan. Motståndet mot ett tiggeriförbud är massivt i Riksdagen men har ett brett folkligt stöd. 56 procent av väljarna ser positivt på ett förbud men ett förbud är kantat med så pass mycket problem att frågan om det ens är relevant att lagstifta måste ställas. Schweiz har under lång tid haft just ett förbud men tiggarna är kvar i gatubilden ändå och en annan fråga, som förbudsivrarna bör svara på, är vad polisen skall prioritera för brott samt vad påföljden skall bli. Om det är ens är möjligt att tro att en tiggare kan betala sina böter eller om det skall finnas fängelse på straffskalan. Och då till vilken kostnad?

Men något har motståndet till tiggeriförbudet missat. Det breda folkliga stödet är ett tecken på systemmättnad, folk har fått nog helt enkelt och börjar efterlysa realistiska – och framför allt snabba – lösningar. Att stå och mumla om att ”detta måste lösas på andra nivåer” och att därmed tro att diskussionen är över. Detta är fel anslag. Helt fel anslag och en mycket tråkig form av härskarteknik av i praktiken samtliga partiledare. Väljaren i gemen kommer inte acceptera detta förhållningssätt, att inte tillåtas ställa krav. Det kommer straffa sig hårt och med nu fem veckor kvar till valet så är det förvånande att bland annat Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven ens vågar riskera att fler väljare, missnöjda sådana, söker sin hemvist i Sverigedemokraterna som kan segla upp och inte bara bli vågmästare utan med marginal ta platsen som tredje största parti.

Men åter frågan. Vad kan göras? På lång sikt måste problemet och lösningen ägas av tiggarnas hemländer men det finns faktiskt, om än med visst omak, en lösning som kan verka som en brygga. På EU-nivån finns finansiella medel allokerade för att förbättra romernas situation men de utnyttjas inte av bland annat Rumänien eftersom det skulle vara att erkänna att romerna är en utsatt grupp. Dessa outnyttjade medel skulle med viss fördel nu kunna användas till såväl härbärgen som bekosta repatrieringen parallellt med att ministerrådet börjar jobba på någon form av reglering av den fria rörligheten.

En tydlig signal om detta är sannolikt det enda som behövs för att stilla den frustration som finns i väljarkåren men sannolikheten att det ska bli av är minimalt. Inget parti, förutom Sverigedemokraterna, vill ta i frågan eftersom det skulle riskera att de övriga börjar klistra SD-stämpeln i pannan på dem. Det sistnämnda även det en rätt tveksam strategi som bidragit till att normalisera SD. Själv börjar jag bli allt tröttare på partikamrater som springer runt och säger

”Du låter som en Sverigedemokrat” eller ”Du ställer samma frågor som en Sverigedemokrat”

efter allt och alla. Efter ett tag, jag har passerat den punkten sedan länge, så slutar folk faktisk att lyssna efter just de orden och väljer andra samtalspartners. Och jag är nog inte ensam om det. Om det är det enda som någon har att komma med, dessa standardharanger som troligen syftar på att få slut på debatten, så är det ofta inte lönt tiden att ens fortsätta lyssna. Så visst är det märkligt hur det kan gå, effekten av denna typ av förment härskarteknik leder till att SD mest högljudda motståndare har  bidragit till att SD får mer utrymme för sin politik och vi andra mindre för vår.

Invandring, migration och tiggeri. Det blev denna valrörelse ”Faktor X”, den faktor som avgör osäkra väljarröster och som alla valledare skyr som pesten. Men att det skulle bli så här har varit klart rätt länge. För alla utom partistrategerna.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se