Jakten på makten

  • Torsdag 28 Aug 2014 2014-08-28
E-post 0

Elizabeth Narrowe är mamma till en flicka med NPF, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, och skriver idag en tämligen belysande artikel på SvD Brännpunkt om det glömda utanförskapet. Ingvar Nilsson, nationalekonom, har visat att det kostar miljoner att arbeta förebyggande och stöttande med de barn som riskerar att bli utslagna i framtiden. Men det kostar miljarder att låta bli. 2009 föddes 809 barn i Luleå. Redan nu går det att statistiskt fastställa att nästan 100 av dem kommer att komma snett in i samhället. De hamnar utanför arbetslivet, de hamnar i missbruk, psykiatri, kriminalitet och fängelse. I denna grupp så finns det dessvärre fler av de som Narrowe beskriver som livsöden. Som tvingas, mot sin vilja, att leva som tärande och inte närande.

Beräkningar visar att i stället för att bidra till samhället så kommer de att kosta skattebetalarna cirka 620 000 kronor – per år och person. Livet ut, om de inte får rätt stöd. Och då har vi inte satt en prislapp på det lidande, den stigmatisering och den traumatisering som den enskilde och de anhöriga får uppleva.

Narrowe närmar sig vad som borde vara pudelns kärna i denna alltmer förvirrade valrörelse. Vad vi egentligen fyller begrepp som ”vård, skola och omsorg” med. De trygga ord som vi alla förknippar med folkhemsbygget Sverige. Barnen med NPF som Narrowe beskriver upplever oftast ingen individuell habilitering eller en psykiatri med stabilitet avseende t.ex. läkarkontinuitet. De upplever skolor som aktivt väljer bort barn med särskilda behov och skolor som inte kan inkludera dem. Undersökningar visar att majoriteter av av barn med NPF har ingen fungerande skolgång alls. Av behov startade och fungerande skolor för målgruppen, får allt mindre resurser och därmed försämras i nuläget även kvaliteten hos dessa. Detta är barn och unga som inte ens skulle behöva vänta in valresultat eller reformer och som behöver samhällets insatser nu. Med tiden kan samma individer nog även se sig i stjärnorna efter en fungerande äldreomsorg. Jag brukar tänka på alla dessa stackars barn som sedan i vuxen ålder kommer stå helt ensamma då de enda som visat dem omsorg, deras föräldrar, dukar under av ålder eller utmattning. Kommuner – oavsett partifärg – anlitar aktivt, och mycket medvetet, företag som KommunLex för att kunna neka personer med särskilda behov den har rätt till enligt SoL och LSS.

Hur hamnade socialdemokratin här i denna valrörelse? Hur hamnade de socialliberala delarna av Folkpartiet här? Glömde vi bort orden ”vård, skola och omsorg”? Landade vi helt rätt egentligen? Vart försvann alla dessa individer med särskilda behov i de olika malströmmarna av obegriplig sifferexercis? Ibland är behoven inte så stora men som kan vara avgörande om du hamnar i ett innanförskap eller utanförskap för dessa individer. I jakten på makten känns det faktiskt som om samtliga partier glömde bort något. Eller några.

De med särskilda behov. Och vår själ. Deprimerande.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se