Marionettmästaren

Förra veckans stora nyhet och helgens motsvarande, att såväl Migrationsverket som Arbetsförmedlingen nu har slut på resurser inom en nära framtid har fortfarande inte riktigt landat i valrörelsen. Trots att statsministern gav ledtrådar i sitt sommartal.

”Öppna våra hjärtan” sade han.

Det blir nog till att göra väsentligt mer än öppna bara våra hjärtan, bara Migrationsverkets idag kända behov är 48 MDR SEK för den kommande fyraårsperioden och just Migrationsverkets prognoser har haft en tendens att behöva skrivas upp löpande. Den enda som idag kommenterar detta vidare är Anne-Marie Lindgren på Östrans ledarsida. Nu är inte Lindgren vem som helst, hon är en av de som uppbär ikon-status i arbetarrörelsen. Nära medarbetare till såväl Tage Erlander, Olof Palme som Ingvar Carlsson så brukar arbetarrörelsen lyssna noga på vad hon har att säga. Och vi delar analys, Fredrik Reinfeldt hade inget annat val annat än ta tjuren vid hornen. 12 extra miljarder per år till ett enskilt statligt verk är inte felräkningspengar. Det är 12 gånger så mycket som extrasatsningarna på infrastrukturen för att ta ett exempel. Det är lika mycket som hela kulturbudgeten. Och vi bör nog börja fundera hur vi dels löser dagens situation, dels hur i hela fridens namn vi hamnade här.

Både Reinfeldt och Löfven gav samma ledtråd till var pengarna skall tas ifrån, jag utesluter inte att de haft samtal om detta. De kommer tas från biståndsbudgeten. Och vips så blir det exakt den lösning som Jimmie Åkesson strävat efter i alla år. För Statsministern är detta ett lätt beslut, moderaterna har alltid kritiserat Sveriges höga bistånd och biståndspolitik, för Stefan Löfven kommer det bli en hårdare match. Men nödvändig. Minskat bistånd påverkar inte den svenska väljarens vardag nämnvärt men får dramatiska effekter i andra länder i form av färre skolor, färre vattenbrunnar och mindre av demokratiarbete. Men vem bryr sig? Ärligt? Där finns nämligen inte en enda svensk journalist som dokumenterar detta. Sverigedemokraterna har nu, med den uppkomna situationen, sannolikt drivit såväl Moderater som Socialdemokrater i exakt den riktning de avsett. Jimmie Åkesson vet nämligen att vad han än gör så kommer Fredrik Reinfeldt göra precis tvärtom för att distansera sig maximalt eftersom den senare är och har varit beroende av SD stöd i riksdagen. Därför kom faktiskt Alliansens uppgörelse med Miljöpartiet om att lätta upp invandringen ytterligare som en skänk från ovan. Åkesson insåg sannolikt att det beslutet skulle leda till dagens situation, en systemkollaps och att ingen sittande statsminister skulle kunna tänka sig alltför dramatiska besparingar på hemmaplan. Besparingar som nu istället tas ur biståndet om signalerna tolkas rätt. Och med detta drag även få Stefan Löfven att framstå som vek förlorare internt socialdemokratin. Bistånd, det är känsliga saker det. I varje fall inom socialdemokraterna.

 

Men åter Lindgren och åter de som var drivande i beslutet. Lindgren pekar på behovet av bostäder och detta kommer bli akut inom bara någon månad samtidigt som de som drivit oss fram till dagens situation, en i praktiken helt regellös invandring, lyser med sin frånvaro. Det är knäpptyst från Gustav Fridolin till exempel, den svenske politiker som kanske ivrigast propagerat för en än mer generös invandring. Lika tyst är det från Annie Lööf som har samma åsikt. Och från Fredrik Reinfeldt? Ganska tyst men han är nog ändå inte helt missnöjd med situationen ändå. För han vet att pressen på att få ut dessa nyanlända i sysselsättning är akut, ut i sysselsättning och jobb som inte finns och då ligger dumpning av löner och villkor nära runt hörnet vilket är ett av de mål han satte upp för sig själv under tiden som MUF-ordförande. Och nu är han nära sitt mål. Han är nära att en gång för alla kunna krossa socialdemokratins självkänsla genom att, med Löfvens tysta men motsträviga medgivande, skära i det heligaste i arvet efter Olof Palme, biståndet. För Löfven har inte heller något val bedömer han, Magdalena Anderssons explicita motstånd till skattehöjningar lämnar inget manöverutrymme alls.

Jimmie Åkesson vann. Han ser ut att få som han vill. Och han får det med god hjälp av den lydigaste men samtidigt mest aparta partnern han kunde få. Fredrik Reinfeldt själv. Detta, och det faktum att Alliansen nu i fyra år överlevt med Åkessons stöd, leder oss bara in i en slutsats. Röstar du på Fredrik Reinfeldt röstar du på Jimmie Åkesson. Han som höll i trådarna hela tiden i den marionetteater som Alliansen mer och mer ser ut att vara. Det var sannolikt inte Reinfeldts vilja att det skulle landa som det gjorde. Men det blev så i alla fall. Och för det har Fredrik Reinfeldt ett stort personligt ansvar. Han som, omedvetet medvetet eller medvetet omedvetet gjorde Jimmie Åkesson till marionettmästaren.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se