Skilda verkligheter och skruvade sanningar

Paula Neuding, ledarkrönikör i SvD och skribent på nyhetsmagasinet Neo, skriver idag en ledartext om faran i att bekräfta Sverigedemokraternas världsbild. Nu är det inte Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning som hon åsyftar utan mer deras påståenden om att ”etablissemanget” på ett eller annat sätt skruvar eller undanhåller viktig samhällssituation och hon radar upp två, i sammanhanget, rätt harmlösa exempel. I detta har hon helt rätt, den inslagna vägen att hela tiden reflexmässigt påstå att samhället ser annorlunda ut än vad Jimmie Åkesson påstår utan att ha torrt på fötterna har lett oss i fel riktning. United Minds senaste opinionsundersökning visar på detta med all önskvärd tydlighet. Står sig siffrorna väntar parlamentariskt kaos och förutsättningarna att Leif GW Perssons uppenbarelse härom natten slår in, med extraval – eller nyval – i januari ser ut att komma närmare.

Neuding har rätt men missar något målet ändå. Hon ser inte riktigt granet i det egna ögat eftersom ledarredaktionernas ansvar för relevanta verklighetsbeskrivningar är stort. Det socialrealistiska inslaget blir mer och mer undanträngt till förmån för skruvad statistik. Men om vi börjar med den politiska nivåns ansvar så är det tydligt. Erik Ullenhags försök att komma med alternativa verklighetsbeskrivningar blir patetiska och även Margot Wallströms försök att lyfta den numera rätt sågade OECD-rapporten som behandlar invandringens ekonomi. Det faller helt och hållet på sin egen orimlighet att en medelålders, svårt traumatiserad, flykting skulle vara lönsam för det svenska samhället. Det begriper även en tolvåring och i de större dragen har den liberale nationalekonomen Tino Sanandijaj mer eller mindre begått lustmord på varje skruvad rapport som kommer från politiskt håll. Om det sedan är från Sandvikens kommun eller OECD:s huvudsäte spelar ingen roll och så länge de verklighetsbeskrivningarna inte stämmer med det reella utfallet urholkas förtroendet för stat och politiker allt snabbare. Att skruva på sanningar istället för att rakryggat stå upp och motivera flyktingmottagande med att det är en humanitär insats i det korta perspektivet men lönsam på en generations sikt. För invandring, upp till en viss nivå och så länge mottagarlandet har en process som säkrar integration, är lönsam på en eller två generationers sikt och är en tråd jag tar upp i min kommande bok. Med beräkningar som tål granskning. Men detta har såväl Ullenhag som Sahlin helt bränt och frågan är vilken intellektuell kapacitet de egentligen har. Deras patos finns ingen anledning att ifrågasätta men resten?

På samma sätt så finns det skäl att kritisera nuvarande regerings försvarspolitik. Branden i Västmanland, och de återkommande kränkningarna av svenskt luftrum, är för de flesta ett tecken på att vi inte har den militära eller civila beredskap som medborgarna har rätt att förvänta sig. Trots det står Karin Enström, försvarsminister, och Cecilia Widegren, ordförande i Försvarsberedningen, och påstår på fullt allvar att vår beredskap är god och skulle det finnas små brister så är det socialdemokraternas fel eftersom de förlorade valet för åtta år sedan. Även detta faller på sin egen orimlighet.

Men värst av alla är de forum som skall driva opinion. Ledarskribenterna och samhällsjournalisternas oförmåga och  numera allt tydligare självcensur. Ett rätt bra exempel på hur det är ställt är Aftonbladets ledarredaktion som måste vara Sveriges i särklass ojämnaste. De absolut vassaste vi har, som Katrine Kielos texter och analyser, delar redaktion med absoluta bottennapp. Två dagar efter Lucia i fjol, den 15 december, lät Aftonbladet publicera ett recept på vegetariska revbensspjäll på ledarplats under rubriken ”Baka ditt eget kött och benåda en gris”. Denna krönika publiceras i en tidning som vill ge sken av att vara närmast de svagaste samtidigt vi gick in i den värsta perioden för alla i utanförskap och som inträffar varje år vid jultider. Där ekonomiska klyftor, alkoholmissbruk och kvinnomisshandel blir extra tydliga. Då väljer Aftonbladet att publicera ett recept på vegetariska revbensspjäll. På ledarplats. Bisarrt. Inget annat än helt bisarrt.

Grisens verklighet och roll i det svenska samhället, att bli föda, har enligt min uppfattning väldigt lite med de centrifugalkrafter som kanske blev extra tydliga just i juletider med den misär som så tydligt kontrasterar mot allt bling-bling. Hade Somar al-Naher, som författade just det ledarsticket, fört fram vikten av vegetariska revbensspjäll bland de hemlösa i Stockholm, bland Brikkebackens missbrukare som har som enda ljusning har Black Jack-automaten när den lokala pizzerian med det råa betonggolvet håller öppet eller grannarna till flyktingförläggningen Hotell Rita i Ställdalen som helt plötsligt får 100 nya grannar i form av ensamma män från Nordafrika och som skall finna en plats i en ort med endast en kiosk och 530 invånare. De är inte ett dugg intresserade av vegetariska revbensspjäll, de vill få sin verklighet beskriven och få den politiska nivån att vakna.

Jag kan sedan den ledartexten inte förmå mig att läsa någonting av Somar al Naher utan tänka på vegetariska revbensspjäll. Och har lovat mig själv att aldrig äta något sådant, texten var nämligen ett hån mot alla i det utanförskap som blir så tydligt just dagarna kring jul.

Neuding har rätt i att vi inte längre kan bekräfta Sverigedemokraternas världsbild av censur och att ”etablissemanget” skruvar på dagordningen. Vi måste börja beskriva en verklighet som väljare och medborgare känner igen sig i. Då har demokratin en framtid även om beskrivningarna kan bli nog så hårdsmälta och i många avseenden är tillståndet i Sverige faktiskt värre än vad Sverigedemokraterna påstår. Men det är en annan historia som jag kommer återkomma till.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se