Vägskälet

Merit Wager har på sin blogg publicerat ett längre reportage om ett ABO-boende, Anläggningsboende för nyanlända, på sin blogg. En skakande läsning för alla de som tror att Sverige står för en i allt väsentligt human och kontrollerad flykting- och invandringspolitik. Det blandas friskt med skakande ögonblicksbilder och ju mer läsaren tar till sig texterna, desto större blir avgrunden mellan realitet och den bild av den svenska godheten som pumpas ut av såväl förtroendevalda som medier. För är vi så goda egentligen? Är inte bilden av Sverige som det generösaste och mest humanistiska landet i världen för flyktingar och som har en rättssäker process? Den bilden kan med visst fog ifrågasättas.

Migrationsverket betalar idag runt 300 kronor per dygn och flykting för logi och tre mål mat till privata entreprenörer. Främst kostens innehåll är noga reglerad och fläskkött är bannlyst, lite sämre är det med själva logi-delen. Detta har lett till en rad rätt anmärkningsvärda realiteter. I Blinkarp rapporteras om upp till fyra manliga flyktingar i ett rum på 12 kvadratmeter. Där skall de ha sina få tillhörigheter, tillbringa sin dygnsvila samt sannolikt mer tid än så. Det blir tre kvadratmeter för en människa att bo på. Under en period som i de flesta fall uppgår inte bara till månader utan flera år. De tvingas dessutom dela såväl boende som rum med sådana som skall avvisas i flera månader. Det är inte ovanligt att tiden från avvisningsbeslut till verkställighet är flera månader. Ni kan ju fundera lite på hur den psykosociala miljön utvecklas i dessa boenden. Lägg därtill att många av dessa bär på svåra trauman och boendena inte är lokaliserade i närheten till adekvat vård. Nej, några sådana kriterier, som vård och sociala insatser, ingår inte i Migrationsverkets ”skall-krav”. Skulle det göra det ändå skulle dagens 300 kronor per dygn och flykting inte förslå långt. Tydligast blir det när vi sätter den ort i Sverige som är bäst rustad att ta emot personer med starka trauman, Stockholm, bredvid en av alla dessa avstjälpningsplatser ute i landet. Stockholm tog 2012 emot 93 nyanlända i anlägningsboenden. Ljusnarsberg, närmare bestämt Ställdalen, tog samma år emot 230 nyanlända på Ritas Hotell – det gamla brukshotellet. Mer än dubbelt så många. Och skillnaderna stoppar inte där.

Stockholm har en miljon invånare, Ställdalen runt 500. Stockholmarna kan stoltsera med fem sjukhus och Sveriges största traumaenhet, invånarna i Ställdalen har inte ens en distriktsläkarmottagning och med närmaste sjukhus i Lindesberg – grannkommunen. Varför det ser ut på detta sätt? Sannolikt är detta i regeringskansliet inte en humanistisk fråga längre. Det är en fiskal prioritering och en valtaktisk fråga. Anders Borg, vår finansminister, flaggar för att de ökade flyktingströmmarna nu börjar slå igenom i tillväxten och att be honom lätta på plånboken för att göra de nyanländas situation lättare är att hoppas på för mycket. Och essensen av detta? Sverige tar, vid sidan av Tyskland, Malta, Frankrike och Storbrittanien, emot flest flyktingar  men frågan är om vi gör det på ett humant sätt. De miljöer som de nyanlända hamnar i är inte humana och att antalet missbrukare med utomeuropeisk bakgrund nu ökar på bland annat Sergels Torg i Stockholm är inget att förvånas över. Enda sättet att överleva den svenska mottagningsprocessen är att vara begåvad med ett psyke utöver det vanliga eller att fly in i drogmissbrukens dimmor. Resan för många från Mogadishu till Sergels Torg, för att ta ett exempel, är kantad av allt annat än humanism. Så med handen på hjärtat:

Hur human är vår flyktingpolitik? Hur väl stämmer Erik Ullenhags bild med det reella utfallet? Är det så här vi ska ha det? Om inte – är vi beredda att betala vad det kostar för att få det på ett annat sätt?

Vi står inför ett vägskäl nu. Oavsett om och vad vi tycker om detta så måste vi, oavsett politisk hemvist, börja fatta en del beslut och vi måste kunna göra det utan att falla i Sverigedemokraters eller SvP fälla och hamna i xenofobiska eller rasistiska positioner. Och de beslut vi fattar måste både finansieras och prioriteras. Framför allt måste vi kunna stå upp inför väljarna och motivera dem.

Vägskälet.

Not:

Jag konstaterade idag att Mats Dagerlind, ansvarig utgivare för Avpixlat, börjat citera mig på Twitter. Eller citera, han skriver om och tolkar texter och klistrar dem på mig som om jag sagt eller skrivit dem. De ordval han tillskriver mig är inget jag någonsin har yppat och han drar dessutom ut det ur en vidare kontext. Att Mats Dagerlind inte är journalistiskt, etiskt eller källkritiskt skolad slår igenom och sätter därmed explicit kvaliteten på Avpixlat. Det finns för mig skäl att ifrågasätta om det finns ett enda sant ord på den sidan sedan Dagerlind tog över. Det han visar upp har ingenting med god publicistisk sed eller kvalitet att skaffa. Med, anser jag, Sveriges minst begåvade redaktör tillika minst erfarne ansvarige utgivare, så blir kvalitetsstämpeln därefter och med detta sagt så är jag klar med Avpixlat. Få redaktörer håller så låg kvalitet att de inte ens klarar av att citera en text. Det är på den nivån Avpixlats redaktion i allmänhet och Dagerlind i synnerhet befinner sig. En nivå som har väldigt lite med seriös journalistik att göra.

Om Dagerlind, och hans finansiärer som Kent Ekeroth, tror att jag ska börja respektera Sverigedemokrater mer efter detta så tror de fel. Snarare växer föraktet till sig ännu något mer. För är det något jag faktiskt föraktar är det kombinationen inkompetens och ren och skär dumhet. Ungefär den position som Avpixlat befinner sig med sin redaktion idag.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se