Vem vågar svika?

De politiska spelteorierna i olika politiska Facebookgrupper har ökat markant de senaste dagarna. I de grupper som har en röd-grön prägel delas ministerposter ut till höger och vänster och bland medlemmarna i de forumen så förutsätts det att Miljöpartiet är garanterade ministertaburetter. Men finns verkligen några som helst förutsättningar för att kunna samregera med Miljöpartiet? På punkt efter punkt ter sig en sådan regering alltmer orimlig och här är två av flera exempel:

  • Inom energi- och industripolitiken satte Tomas Eneroth, som mer och mer seglar fram som en möjlig näringsministerkandidat, ner foten i Almedalen för de journalister som orkat lyssna. På ett seminarium klargjorde han med all önskvärd tydlighet att en socialdemokratisk regering inte kommer genomföra ett enda förslag som riskerar de svenska basnäringarnas verksamhet. Med den markeringen så faller i praktiken hela Miljöpartiets ekonomiska politik och därtill hörande vallöften ihop som ett korthus eftersom huvuddelen av MP intäkter ligger just på att göra basnäringarnas verksamhet dyrare.
  • Inom försvarspolitiken har Stefan Löfven markerat att Försvaret behöver ett tillskott och att en uppgörelse skall ske över blockgränsen. Detta går helt och hållet emot Miljöpartiets ambitioner på försvarsområdet.

Inom arbetsmarknadspolitiken i allmänhet och inom arbetskraftsinvandringen i synnerhet kommer Stefan Löfven gå på LO:s linje som i allt väsentligt innebär en restriktivare hållning än Miljöpartiets som innebär att alla hinder rivs och öppnar gränserna samt medger arbetsgivarnas godtycke för pressa lönerna och villkoren till sin fördel. Att Löfven skulle backa från denna position efter att ekonomiskt ha hållits under armarna av LO är orimligt. Det skulle för lång tid framöver förgifta arbetarrörelsens inre liv och det vågar inte Löfven göra. När jag sedan går igenom MP:s valmanifest så kommer dessutom överraskningarna på löpande band, eller vad sägs om detta löfte:

Vi vill förlänga garantitiderna på prylar, göra det billigare att reparera saker

En rätt kraftig politisk intervention i alla de företag som livnär sig på att reparera saker. För att inte tala om de som producerar olika produkter. De kommer få finna sig i Romsons och Fridolins dekret om hur de ska bedriva sin verksamhet och förutsätter politiska muskler utöver det vanliga på en globaliserad marknad. Sist jag såg något liknande var i Stalins Sovjetunion när han fick för sig att det matematiska begreppet Pi var en kapitalistisk uppfinning och beordrade att fysikerna istället skulle använda sig av siffran tre i utvecklingen av ballistiska missiler. Detta föranledde en total kollaps av utvecklingsarbetet under flera år. Miljöpartiet är exakt lika planekonomiska som den mest hängivna sovjetryska politruk och jag har svårt att se att även detta löfte kommer passera nålsögat men ger i varje fall en fingervisning om hur en sann Miljöpartist tänker.

Ju mer jag går igenom Miljöpartiets valplattform och lägger den bredvid vår egen, desto mer uppenbart är det att det är enklare att identifiera vilka politikområden som S och MP är nära varandra än tvärtom. Antalet politikområden där det råder en avgrundsdjup ravin emellan dessa två partier är i klar majoritet och bygger på att endera parten helt enkelt vänder sin partikongress ryggen. Detta samtidigt med att den blivande oppositionen inte kommer släppa igenom en regeringsförklaring som bygger på att Stefan Löfven måste lyfta ut vissa beslut från regeringskansliet och regeringssamarbetet för att överhuvudtaget genomföra dem. Som energi- och industripolitiken samt försvarspolitiken. Och då har vi inte ens börjat närma oss de regionalpolitiska förslag som redan är beslutade med socialdemokratiskt bifall som Förbifart Stockholm. Ett beslut som Miljöpartiet i Stockholms stad och i Stockholms län går till val på att riva upp med allt vad det innebär.

Det enda rimliga är en renodlad socialdemokratisk ministär i minoritet. Det är det enda rimliga om inte Stefan Löfven nu gör tvärtemot vad partikongress och löften i Almedalen gör gällande. Och skulle han göra det så är hans, VU:s och partiets dagar lätt räknade då sveket mot väljare och medlemmar skulle inta titaniska proportioner. En renodlad S-ministär är det enda rimliga efter att jag har gått igenom MP:s valplattform. Det finns helt enkelt inte förutsättningar att hitta lösningar som tillfredsställer bägge partiers väljargrupper. Partierna står helt enkelt för långt ifrån varandra och det är inte rimligt att lyfta hela sjok av beslut och ansvar ut från regeringen.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se