Det svänger, magistern

  • Lördag 6 Sep 2014 2014-09-06
E-post 0

Alla dessa opinionsundersökningar. De haglar tätt dessa dagar och det känns någonstans befriande att jag befinner mig långt borta från valrörelsen geografiskt och kan se på den på lite distans. Att opinionssiffrorna slår så extremt är märkligt men ändå inte. Jag bedömer att de stora skillnaderna i resultaten beror på stora rörelser i opinionen lokalt där tidigare statistiskt säkerställda underlag inte räcker till. Feministiskt Initiativ är kanske det parti som pendlar mest mellan succé och att hamna, med viss marginal, utanför riksdagen samtidigt som de två andra extremerna, Sverigedemokraterna och Miljöpartiet, ligger i praktiken stilla. Jag tror inte på dessa siffror alls. Bägge partier röner framgångar lokalt och Miljöpartiet utmanar nu Socialdemokraterna på allvar om finansborgarrådsposten i det viktiga Stockholms stad om de rödgröna skulle komma till makten. 3,3 procentenheter skiljer dessa partier åt.

Enligt uppgifter i Expressen kom SIFO:s undersökning som en chock i valledningen och ja, 27 procent är siffror som Socialdemokratin inte sett i opinionen sedan Håkan Juholts värsta dagar. Ett av skälen sägs vara att S genomfört en otydlig valrörelse och dessvärre är jag benägen att hålla med. Den fokusering på skolan S valt må vara fokus på väljarnas viktigaste fråga men skall sanningen fram så har jag sedan ett par månader slutat att läsa alla skolutspel av fler skäl. Det tyngsta kom när Thomas Ramberg, legendarisk politisk journalist på Sveriges Radio, konstaterade att aldrig har opposition och majoritet legat så nära varandra i en av valets huvudfrågor så sent som i april i år. Sedan dess har jag, och rätt många i min omgivning, slutat engagera oss i den frågan. Detta är inte ett statistiskt underlag utan mer en känsla på en trötthet i en fråga som många ändå anser vara den viktigaste. En annan parameter är den sena leveransen av valmanifestet. Detta sammantagna manifest levererades först när förtidsröstningen hade pågått en vecka och vi vet att väldigt få ändrar sin röst på valdagen efter att ha förtidsröstat. Det finns skäl att ifrågasätta denna strategi och vad egentligen alla dörrknackare egentligen pratat om fram till dess. Inte kan det ha varit om ett sammanhållet valmanifest i varje fall.

Det är vanskligt att komma med några analyser nu när en vecka återstår men jag har en känsla av att socialdemokraternas fokus och val av position inte var helt lyckad. Landstingsrådet i opposition i Stockholms län, Johan Sjölander, konstaterade förvånat vid en dörrknackning att vad väljare i Stockholms förorter gladdes åt var Socialdemokraternas skogsindustriutspel, inte tunnelbanor, dagisplatser eller andra mer närpolitiska ämnen. Väljare i hela landet förknippar oss med just industriutveckling för att säkra jobben samt en egen – ansvarstagande miljö- och invandringspolitik – vilket är något jag försökt påtala. Med mycket begränsad framgång. Presschefen Odd Gutelands spreadsheets och attitydundersökningar väger i dessa sammanhang mycket tyngre än enskilda medlemmars rapporter från gräsrötterna.

Jan Larsson, valgeneralen, har som en av hörnpelarna i vår positionering att vi skall vara tydliga. Jag har tagit honom på allvar i detta men ser även att mitt parti är allt annat än tydliga inom minst två områden som ligger på väljarnas topp-fem. Miljö och invandring. Det finns skäl, om siffrorna runt 30 procent står sig, för valledning och partiledning att göra en grundlig analys av detta. Är det så att vi ånyo får höra, trots ett val där vi backar, att vi genomfört en organisatoriskt perfekt valrörelse så kommer jag sannolikt dö en förtida död av skratt- och gråtanfall. I valet till EUP, där vi tappade ett värdefullt mandat, landade analysen just där. En organisatoriskt perfekt valrörelse var analysen som följdes upp av obegriplig gibberish när frågan om varför vi tappat ett mandat kom. I min enkla värld räknas endast resultaten. Men så är den befriad från internpolitisk taktik – du kritiserar inte partistrateger ostraffat. Även om de kört i diket.

Något som jag tror definitivt spelar in för S är giftermålet med Miljöpartiet. Det lockar inte presumtiva S-väljare som helst av allt vill se Stefan Löfven, och inte Fredrik Reinfeldt, som statsminister. Efter Åsa Romsons manshatartal i Almedalen och Gustav Fridolins övningar i matematik, där han lovar lönehöjningar på 8 MDR SEK men bara har avsatt 2 MDR SEK för lärarna har visat väljarna att detta parti är ett av riksdagens mest utopiska och extrema partier. De är dessutom kända för att vara stenhårda förhandlare och har antytt att tidigare infrastrukturbeslut, som Förbifart Stockholm, kommer att rivas upp. Jag uppmanade Stefan Löfven att bryta denna förlovning då MP politiska program är i praktiken samhällsomstörtande om ens bara några få delar genomförs i vårt eget partiorgan AiP men möttes, som förväntat, av tystnad. Den känsla jag hade, och den politiska analys jag gjort, var inte densamma som återspeglades i stabens spreadsheets och referensgrupper.

Nu återstår en vecka av valrörelsen. Mycket kan hända och om vi drar oss tillbaka till valrörelsen 2010 så räddades S av att utförsäkringsfrågan kom på agendan de sista skälvande dagarna. Hade valvinden vänt en vecka tidigare hade Mona Sahlin blivit statsminister men så blev det inte som bekant. Nu är det väl sent för Fredrik Reinfeldt som ser ut att gå mot en förestående förlust och därmed sorti ur svensk politik. Moderaterna har en rätt osentimental syn på valförlusters ansvar. Hur ett katastrofval kommer påverka Socialdemokraterna är osäkert – Stefan Löfven kommer, likt Carin Jämtin och Magdalena Andersson, med stor säkerhet sitta kvar på sina poster vilket i min värld är önskvärt men i övrigt så borde ytterligare ett förlustval leda till stora ommöbleringar dels i staberna men även på framtida listor. Men den som känner socialdemokratin vet att en sådan omstöpning kommer inte kunna genomföras utan enorma konvulsioner då lite för många som borde städas ut kontrollerar de interna processerna med järnhand.

Jag har dock redan röstat. Jag vill se en socialdemokratisk regering med Stefan Löfven som statsminister och som genomför en sammanhållen socialdemokratisk politik. Något annat är faktiskt otänkbart för mig, trots min kritik. Endast Stefan Löfven besitter, med sin person, möjligheterna till en tydlig politik och jag ställer mig idag frågan vad – och vilka – som håller honom tillbaka. Jag har mina aningar dessvärre.

Opinionsundersökningar. Det svänger magistern.

 

Expressen, Aftonbladet, SvD,

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se