Ministerposten ingen vill ha

  • Måndag 8 Sep 2014 2014-09-08
E-post 0

Med en vecka kvar till valet tävlar partierna om att ge tydliga besked om vad de vill genomföra och hur de vill spendera våra skattepengar. Men vad de planerar att undvika är inte ett lika hett ämne. Att Socialdemokraterna inte ens bryr sig om att nämna integration i sitt valmanifest toppar knappast nyheterna skriver Amanda Björkman i DN i en signerad ledartext. En text hon lyckades väsentligt bättre med än den förra som måste betecknas som den sämsta i samma ämne. Integrationspolitiken – som rankas som väljarnas fjärde viktigaste fråga. Hon lyckas dessutom väsentligt bättre än SVT debattledare ifrån gårdagen som inte heller berörde ämnet vidare än att bägge kandidaterna stod upp för en generös flyktingpolitik men det var allt. Sedan kom debatten att handla om Sverigedemokraterna.

Det är förunderligt att inget av de två statsbärande partierna lyckas hålla mer än tre tankar i huvudet samtidigt. En regering består av fler politikområden än tre och socialdemokraternas, om nu Björkman har rätt, ambition att låta alla ministrar ha ett delansvar integrationspolitiken medger att en havererad politik går mot sitt Armageddon. Migrationsverkets behov under 2015 kommer vara större än Försvarsmakten och Stefan Löfven kan knappast tro att ett lika stort område – försvaret – skulle delas av alla ministrar på området. Lite här och lite där och utan ett eget departement att vända sig till. Det skulle ställa samordningskansliet under oerhörd press och en orimlig situation. Om det är något Alliansen trots allt lyckats med är det insikten om att integration och arbetsmarknad hänger ihop och lagt dessa ministerposter under samma hatt. Men det är väl ungefär allt Alliansen lyckats med. 12 208 (tack till läsarna för den korrigerade siffran) sitter idag och väntar i välfärdspiraternas anläggningsboenden och väntar på en kommunplacering för att påbörja en integrationsprocess och arbete. Det är inget som någon kan påstå är lyckat. Och när vare sig statsminister eller oppositionsledare vill ta i ämnet mer än de gör så utkristalliserar sig ett politikområde som det sannolikt inte finns en enda nykter person vid sina sinnens fulla bruk som vill ta i. Jag bedömer att ingen kommer vilja tacka ja till en ministerpost där engagemanget är så litet från regeringsbildarens sida. Att behöva gå till jobbet och varje dag veta att chefen egentligen inte bryr sig alls. Sådant brukar resultera i att personen i fråga antingen drar igång brandlarmet för att få lite uppmärksamhet eller slutar på egen begäran.

Denna inställning till integrationspolitik kan bli dyrköpt. Invandrings-, flykting- och integrationspolitiken är nämligen intimt förknippade – till och med kommunicerande kärl – med det som annars alla brukar väckas till liv av. Kampen mot främlingsfientlighet och rasism. Där är förslagen desto fler som folkbildning och resurser till skolan i att utbilda mot rasism. Just det senare är lite märklig prioritering, jag skulle valt att utbilda för humanism istället. Positiv förstärkning brukar leda till bättre resultat men så långt tänker ingen numera.

Oavsett regeringsalternativ nu så ser jag hur integrationspolitiken nu tycks gå mot sitt Armageddon. Ingen ansvarig minister – som i S fall eller ingen politik som i Alliansens fall och sedan lite nyckelskrammel, folkbildning, öppnade hjärtan och utsläppt hår mot rasism. Om det är allt som kommer levereras under nästa mandatperiod – oavsett alternativ – så kommer 2018 års valrörelse eller tidigare få ett anslag där jag tror bägge kandidaterna kommer att ångra sin loja och passiva hållning. Och dessemellan? Ingen vettig person kommer vilja ansvara för området i mellantiden om det är statsministerkandidaternas politik som skall genomföras.

Ministerposten ingen vill ha.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se