Vägkorsningen

  • Onsdag 10 Sep 2014 2014-09-10
E-post 0

Det glädjer mig att Aftonbladet nu kontrakterat Alice Teodorescu som kolumnist. Även fast hon och jag i grunden står på olika sidor den politiska mittlinjen så höjer hon nivån rejält på ledarplats. Hon tar plats vid sidan av Katrine Kielos, Ewa Franchell och Irene Wennemo som den tidningens i praktiken mest läsvärda ledarskribenter. Teodorescu pekar på att valet som hålls på söndag håller på att gå snett. Det handlar idag om desperata taktikförändringar in i det sista istället för en mer långsiktig idédebatt om vart vi är på väg. Teodorescu sammanfattar valrörelsen, när fyra dagar återstår, korrekt när hon menar att

Pågående valrörelse har knappast inneburit någon idémässig revolution, tvärtom har partierna tävlat i konsten att i så många sammanhang som möjligt säga så lite som möjligt om så mycket som möjligt.

samt att vi sannolikt kommer återvända till rasifieringsdebatten på ett eller annat sätt. Jag delar den bedömningen och är det något jag inser att jag saknat i valrörelsen är det två saker. Det första jag reagerat på är otydligheten och senfärdigheten. Vi socialdemokrater har som en av våra hörnpelare att vi skall vara tydliga och visa oss kompetenta till att ta ett ansvar. Här anser jag att det finns fler som bör ifrågasätta sin egen prestation när vi sedan gör vår valanalys. Det andra jag saknat är en idé om Sverige som sträcker sig längre än att det ska vara jobbigt att gå upp på morgnarna. En idé om vilken väg vi skall ta när det kommer till flykting- och invandringspolitiken. Just nu har jag avslutat Fredrik Rakars doktorsavhandling ”Taming Integration” och är i fas två, omläsningsfasen, av Paul Colliers ”Exodus”.

I dessa två böcker finns ett par av huvudledtrådarna om vilka vägar som är möjliga för framtiden inom detta område. De senaste årens mischmasch av lösningar har bara lett oss till en försämrad situation där ett fåtal berikar sig på en i övrigt havererad asyl- och migrationsprocess till enorma åtaganden. Migrationsverkets budget kommer 2015-2018 vara större än Försvarsmaktens och då är inte alla poster med. Arbetsförmedlingen har redan nu varnat för att de inte klarar av uppdraget om etablierning av nyanlända på arbetsmarknaden. Med en allt lägre sysselsättningsgrad hos nyanlända, ett allt senare inträde på arbetsmarknaden och idag mer än 12 200 som fått sitt uppehållstillstånd men fastnat i förvaring i väntan på kommunplacering och introduktionsstart så borde Stefan Löfven inse att väljarnas fjärde viktigaste fråga, invandringsfrågan, inte hamnat där av en slump. Löfven har valt att istället lyssna på nervösa rådgivare och hoppat över den frågan. Detta anser jag är ett av de skäl som ligger bakom våran kräftgång fem procent under vårat mål i valet – 35 procent. Många är de socialdemokrater som vill se en tydlighet på området och efterlyser debatt men de har sedan åtta år tillbaka vant sig vid att få bli kallade rasister för att de ens dristat sig att kritisera den i praktiken avreglerade invandring vi nu närmar oss. Migrationsverkets egen bedömning är att vi senast 2017 inte längre kan säga oss ha en reglerad invandring med dagens regelverk.

Men vad står vi emellan?

En fortsatt utveckling mot en total avreglering i en libertariansk idétradition som Centerpartiet och Miljöpartiet samt delar av vänstern ställer sig bakom eller något annat? Vi skall ha i åtanke att en libertariansk idé, om den skall lyckas, även förutsätter att vi på något sätt monterar ner de skyddsnät vi har eftersom åtagandet skulle bli för stort för de som utgör värdnation. Vi får ett samhälle endast de starkaste kan överleva i. Vi kan annars välja en fortsatt mer restriktiv hållning till folkförflyttningar för att garantera såväl välfärdssystem som att mottagandet uppfyller basala nivåer på det vi kallar humanism. Ingen kan komma och påstå att dagens flyktingförvar, där flyktingar de facto behandlas sämre än inburade hundar, bär något av humanism över sig.

Vi står idag inför ett vägval vi borde tillåtit debatt kring för länge sedan men tiden visade sig ha annat i beredskap för oss. Två ledare i form av Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin samt en ledarredaktion, Aftonbladets, har kväst all debatt fram till nu. Det har resulterat i två partier, socialdemokraterna och moderaterna, som inte har mod att vara tydliga om vägvalen och ett parti, Sverigedemokraterna, som ingen vill samarbeta med. Det allvarliga är att det är just S och M som levererar statsministerkandidaterna och att ingen av dessa vågar vara tydlig är ett underkännande av svenskt debattklimat.

Teodoroscu, Arpi, Rayman – alla från den högerkonservativa eller liberala sfären är några av de få som vågar stå upp och ta debatten utan att bry sig om att bli kallade för rasister eller nazistiska medlöpare. Frågan är när någon från vänstern har modet att trotsa det stigma som Mona Sahlins arv innebär och ställa sig upp och föra en saklig debatt. Vi står egentligen vid ett vägval men statsministerkandidaterna står kvar i korsningen med händerna i fickorna och pratar gibberish. Reinfeldt må vara förlåten då han aldrig lovade att vara tydlig, Löfven har fyra dagar på sig att uppfylla sitt löfte till väljarna. Eller stå kvar i korsningen med allt vad det innebär.

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se