Magnus Norell: Muslimska Brödraskapet

Magnus Norell, doktor i statsvetenskap. Foto: Gustav MåŒrtensson

Ledarsidorna välkomnar Dr Magnus Norell som återkommande krönikör. Dagens artkel, om Muslimska Brödraskapet, publiceras redan nu mot bakgrund av att från och med morgondagen inleder en rad med organisationer såsom Svenska Kyrkan och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet olika seminarier i Almedalen som handlar om skärningspunkterna mellan politik, kultur och religon. Norell ger, genom sin artikel om Muslimska Brödraskapet, en bakgrundsbeskrivning om hur denna skärningspunkt utvecklats i den svenska kontexten.

Hela artikeln, med fotnoter och källhänvisningar, kan du ta del av som pdf på Ledarsidorna.se Slidesharekonto.

Alla rättigheter till artikeln ägs av Magnus Norell. Återpublicering kräver medgivande av såväl Magnus Norell som Ledarsidorna.se i förväg. Delning på sociala medier är dock fritt.

 

Muslimska Brödraskapet

Vårens turbulens kring Mehmet Kaplan och Yasri Khan (båda i Mp) har delvis lyft på slöjan och visat på något som vi forskare länge känt till men som varit en smula tabubelagt, nämligen den roll som politisk islam faktiskt skaffat sig i Sverige idag.

Och inte bara i Sverige; bakgrunden till dagens islamistiska inflytande i våra politiska partier och institutioner kan sägas ha börjat strax efter Andra Värdskriget, då det muslimska brödraskapet etablerade sig i dåvarande Västtyskland (i Sverige har de verkat sedan slutet av 1970-talet). Brödraskapets strategi, utarbetad sedan flera år, var att bilda, ingå i (eller i vissa fall ta över) utbildningsinstitutioner, sociala nätverk och så kallade dialogcentra. Målet var att etablera sig politiskt och socialt i de olika europeiska länder där det fanns muslimska kommuniteter och på så sätt skaffa sig inflytande över ”den egna” muslimska gruppen. Den grundläggande tanken var att ”muslimer” utgör ett kollektiv med en viss specifik definition av vad islam är.  Detta är fortfarande en bärande tanke hos islamister; som Abirisak Waberi, tidigare riksdagsman (M) och Omar Mustafas föregångare som ordförande för Islamiska Föreningen i Sverige (IFIS), sagt: ”Islam har bara en definition”. Det är ett uttalande som Waberi har gemensamt med islamister generellt och summerar vad som är en bärande tanke hos alla de muslimer som ännu inte gjort upp med islamisk historia och privatiserat sin religiösa tradition, d.v.s. gjort den religiösa traditionen till en privatsak.

Brödraskapet byggde (och bygger) på ett nätverkstänkande där den högste ledaren traditionellt var baserad i Egypten (där brödraskapet bildades på 1920-talet). Denna person var samtidigt den andlige ledaren. Runt sig hade denne ledare ett råd. Alla lokala landsorganisationer har också ett styrande råd och dessa kan fatta egna lokala beslut. Ledarskapet i dessa råd kan rotera och bytas ut i mer eller mindre demokratiska system. Detta ledarskap skickar sedan en representant till större regionala råd. Europa har t.ex. ett sådant. De i sin tur sänder en representant till ett världsomspännande råd. Brödraskapets organisation kan ses som en sorts lösligt sammanhållen organisation där en lojalitetsed svärs och i och med detta ingår man i en närmast andlig världsgemenskap. Detta är viktigt, för med denna gemensamma andliga gemenskap kan man sedan bilda vilka organisationer som helst, så länge det finns ett stöd för detta arbete. Detta gör också att när frågan ”är ni muslimska brödraskapet” kommer, kan man sanningsenligt säga ”nej”, och hänvisa till något annat (t.ex. ”islamiska förbundet” eller liknande). Och det är helt korrekt eftersom brödraskapet är ett vitt spritt andligt nätverk som kan manifestera sig i många olika externa organisationer.

Det är ingen överdrift att säga att muslimska brödraskapet är pappa till de islamistiska nätverk och organisationer som idag dominerar politisk islam i Väst, inklusive Sverige, och som idag har växt ut till en mångfacetterad och över hela kontinenten spridd rörelse. En viktig orsak till denna framgångsaga är det sätt på vilket brödraskapet byggt upp sina nätverk i Europa (och på andra håll; bilden är liknande i Nordamerika t.ex.).

Genom att trycka på vikten av en enhetlig ideologi (”det finns bara en sorts islam”) och samtidigt vara öppen för olika lokalt och regionalt manifesterade organisatoriska former, kunde man effektivt sprida sitt budskap utan att tvinga in andra i en på förhand given ram. På så sätt kunde brödraskapet snabbt växa organiskt, utan att nya eller befintliga organisationer behövde kalla sig själva för just muslimska brödraskapet. På detta sätt kunde en till synes stor mängd olika muslimska organisationer växa fram, men sammanhållen av en gemensam ideologisk livsåskådning. Detta passade väl in i de europeiska sociala samhällssystem som växta fram efter andra världskriget. Ett system där organisationsfrihet var en grundbult i länder som drabbats av kriget. Att till synes en mångfald av organisationer växte fram för att tillvarata intressen hos de många nyanlända muslimerna (de tidiga invandringsgrupperna var främst arbetskraftsinvandring), sågs naturligtvis som ett plus och stämde bra in i den rådande ordningen där olika grupper representerades av företrädare vilka myndigheter kunde interagera med.

Detta är mycket viktigt eftersom det de facto är så att islam är en disparat och decentraliserad religiös tradition med mängder av olika uttolkningar. Genom att effektivt skaffa sig en position som representant för muslimska kommuniteter, spelade man ut andra muslimska grupper om vem som skulle företräda muslimer i relation till den politiska och ekonomiska makten. I det sammanhanget blir det naturligtvis oerhört viktigt att genomföra konceptet att det bara existerar en definition av islam. En definition som dessutom är den enda ”korrekta” och ”sanna” versionen. Följaktligen blir konsekvensen då att det är avgörande vem som har problemformuleringsinitiativet i denna fråga. Här har brödraskapet och alla dess efterföljare varit mycket framgångsrika med att vinna denna kamp om vems definition av islam som är den ”riktiga”. Det finns två viktiga skäl till denna framgång:

Dels det faktum att själva det organisatoriska och administrativa systemet i väst gav de bäst organiserade muslimerna en fördel eftersom de var de som snabbast och mest effektivt förstod nyttan med att organisera sig och därmed ge myndigheter en part att förhandla med. Dessa grupper var ända från början islamister i allmänhet och muslimska brödraskapet i synnerhet.

Dels spelar själva den inommuslimska diskussionen om Islam en stor roll. De som inte anser att islam alls behöver spela någon roll i hur samhället struktureras och styrs, har ju heller inget skäl att organisera sig i olika muslimska rörelser. De som driver en mer liberal (dvs. en privatiserad syn på islam) och/eller reformerad linje, blir därmed redan från början avförda från agendan. Hela poängen med det västerländska synsättet att olika religiösa rörelser har representanter faller ju bort, när individer inte är intresserade av att definieras utifrån sin religiösa hållning och därför inte heller anser sig ha behov av någon religiös representant överhuvudtaget. 

Det är nödvändigt att påminna om att islamism (eller politisk islam) är ett komplext begrepp. Det är helt korrekt att säga islamismen uppstod som en sorts reaktion på modernismen och som ett alternativ till kollapsande och korrumperade samhälls- och statssystem i Mellanöstern (och i efterkrigstiden, även som en reaktion mot det västerländska kapitalistiska systemet). Samtidigt måste man inse att islam är annorlunda än t.ex. den protestantiska kristendom vi har i Sverige. Det finns ingen riktig icke-politisk islam, i kontrast till islamism. Kristendomens uppdelning; ”åt kejsaren vad kejsaren tillhör och åt gud vad gud tillhör”, går inte att applicera på islam. I islam är politik och religion intimt inflätade i varandra, vilket gör det så svårt för de muslimer som försöker reformera och/eller liberalisera islam. Det gör det också lättare för islamister att argumentera utifrån ett religiöst perspektiv.

Konsekvensen blev att islamister, över tid, blev de som kunde definiera islam inför både den ”egna” gruppen muslimer samt gentemot europeiska myndigheter och politiker. För politiker och myndigheter som skulle hantera stora mängder muslimska invandrare och migranter, blev det en hjälp att någon kunde svara på ”vad islam är” och ”hur muslimer är”. Eftersom det för brödraskapet var avgörande att kunna dominera gruppen muslimer, blev resultatet en ohelig allians mellan islamister och myndigheter och politiker som i sin tafatthet och vilsenhet i hastigheten glömde bort att demokratiska och sekulära länder inte definierar individer utifrån religion och etnicitet.

Det intressanta eller märkliga är inte att islamister av olika schatteringar tagit chansen att utnyttja systemet. Det är logiskt med tanke på hur viktigt det är för islamister att vara de som avgör vad islam är. Det är också logiskt eftersom detta förutsätter en skarp linje mellan muslimer och icke-muslimer i samhället. Det är segregering som gäller, för på så sätt kan denna kontroll bibehållas. De många (och allt oftare förekommande) larmrapporterna från våra mer eller mindre gettoiserad förorter om hur i synnerhet kvinnor förtrycks av män som med religionens hjälp försöker styra över muslimska innevånare, är bevis på hur långt denna process gått.

Det intressanta och märkliga är att våra politiker och myndigheter låtit detta ske. I decennier har islamistiska organisationer fått stora belopp i bidrag av offentligt finansierade medel. Detta har bidragit till ökad segregering, problem med integration och en allt större andel individer som väljer att ta steget över till ren våldsanvändning. Den sistnämnda utvecklingen är också den logisk eftersom slutmålet är detsamma, oavsett om du förespråkar en ickemilitant strategi (som brödraskapet oftast gör i Europa) eller en mer militant aktivistisk strategi. Nämligen ett samhälle byggt på religiös lagstiftning och på sikt att islamisera hela samhället. Även i detta ser utvecklingen i Sverige ut som i andra euroepiska länder som t.ex. Tyskland, Belgien och Storbritannien.

Men i Sverige och Europa generellt handlar det om leda den muslimska minoriteten och att se till att den ”skyddas” från att förlora sin religiösa identitet och tillhörighet. I detta ligger också vikten av kollektiva rättigheter och ett särskiljande gentemot majoritetssamhället. För islamisterna i brödraskapets nätverk blir det då också extra viktigt att slå vakt om det politiska inflytande de redan skaffat sig, samt om möjligt utöka detta inflytande. Fallet med Mehmet Kaplan kan illustera detta. Forskarna Sameh Egyptson och Docent Aje Carlbom har båda tittat närmare på detta och Egyptson har t.ex. visat hur imam Mahmoud Khalfi vid Stockholms moské uttryckt tillfredsställelse över att islamisterna i Sverige fått ett genombrott i och med Kaplans politiska karriär i Mp (och därmed också in i regeringen). Vidare berömmer Khalfi svenska politiker för att de ”har normaliserat relationen med Islamiska förbundet som är kända för sin tillhörighet till Muslimska brödraskapet”. Det är värt att komma ihåg att Kaplan inte tvingades bort på grund av att han t.ex. bjudit in antisemiter till riksdagen (som den ökända Yvonne Ridley). Det handlade mer om att det var ett taktiskt beslut; det såg tämligen illa ut att han delade bord med turkiska fascister. Men om detta inte uppmärksammats hade Kaplan säkert kunnat sitta kvar. Det här hänger naturligtvis samman med att politiska partier i Sverige – i likhet med andra europeiska länder som t.ex. Storbritannien – i sin iver att dra in nya väljare bland de många muslimska immigranterna, sett mellan fingrarna med t.ex. patriarkalt kvinnoförtryck och antisemitism. Båda fenomen som är utbredda i MENA-regionen i allmänhet (och hos islamister i synnerhet, inte bara hos muslimska brödraskapet). Att individer som med modersmjölken fått i sig sådana värderingar, inte utan vidare kastar dessa på sophögen när de kommer till Sverige, torde vara tämligen uppenbart.

Den decentralisering som presenterats ovan har också medfört att det råder viss ovisshet om vad muslimska brödraskapet vill. Men det går att få viss inblick genom att studera nätverkets svenska policydokument. På Stockholmsmoskéns hemsida kan man se att de, i likhet med andra islamister, ser islam som ett allomfattande system som täcker in alla aspekter av samhället och individens liv. Islam är inte bara en religiös ideologi utan i högsta grad även ett politiskt projekt. Man kan läsa att islam till sin grund är ett giltigt system för hela mänskligheten och att alla skulle få fördelar av det gudomligt instiftade lagsystemet sharia (Vi bortser för tillfället från diskussionen huruvida sharia är nedskrivet av gud eller människor). Det politiska projekt som kommer till uttryck är grundat på en identitetspolitisk strategi som har visat sig passa som hand i handske hos i synnerhet S och Mp (men även i V), vilket säkert till en del förklarar det stöd som konservativt religiöst övertygade män, med fäbless för kvinnoförtryck och antisemitism åtnjuter hos dagens s.k. progressiva vänster. Som Göran Adamson så träffsäkert skrev i Kvartal vol. 1, 2016 (online 2016-05-31): ”Vänsterns politiska kompass ligger på golvet med glaset spräckt”. Formuleringarna blir än mer tydliga när man studerar Islamiska förbundets (IFiS) stadgar samt brödraskapets europeiska paraplyorganisation Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE) där IFiS ingår.

Muslimska brödraskapet trycker på behovet av att alla muslimer i Sverige framställs som en homogen grupp, med gemensamma intressen och behov. Därav vikten av att ett parallellt ”muslimskt civilsamhälle” etableras, med egna skolor, daghem, vårdinrättningar, kulturcentra, moskéer och andra typer av institutioner.

Ett projekt som Aje Carlbom beskriver som: ”ett ”mjukt” apartheidtänkande som handlar om att muslimer och icke-muslimer bör leva i två olika världar”. Att detta synsätt på sikt leder till sämre integration och definitivt kan leda till minskad tillit och socialt sönderfall i samhället i stort, torde stå klart för de flesta. Detta borde ha varit klart och tydligt från början, så desto mer anmärkningsvärt att när den S-märkta Broderskapsrörelsen (numera Tro och Solidaritet) ingick ett avtal med Sveriges Muslimska Råd (SMR) 1999, framgick det tydligt att SMR ville ha ett parallellsamhälle. Att S (och naturligtvis andra politiska partier) i sin iver att rekrytera muslimer gjorde avkall på grundläggande principer om allas lika rätt och att det är individens rätt att bestämma sin framtid själv, även utanför den egna gruppen (oavsett vilken grupp det gäller) är en underlåtenhetssynd vars konsekvenser det svenska samhället kommer att få brottas med länge än.

Det är därför hög tid att våra politiker lyfter sig i kragen, höjer blicken och vidgar sina vyer när det gäller muslimer i Sverige. Som påpekats är de flesta muslimer i Sverige faktiskt inte med i någon muslimsk organisation alls. Det är också hög tid att påminna om att i Sverige är den religiösa identiteten en privatsak och att i vårt sekulära, religiöst neutrala samhälle lever vi i ett gemensamt samhälle, inte flera parallella.  

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.