Helene Bergman: Feministiskt Initiativ – ett parti för eliten

Helene Bergman. Photo: Photo by Wilmarsgård

Here we go again!  Ytterligare en politiker eller snarare före detta fackpamp som nu vill glida in i en ny karriär via den populistiska elitfeminismen som kallas Feministiskt Initiativ. Annelie Nordströms, f d ordförande i kommunal, avhopp från Socialdemokraterna till Feministiskt Initiativ, väckte också den mediala eliten och gav Fi oberättigad uppmärksamhet.

Tomas Ramberg, Ekots inrikeskommentator kallade i Sveriges Radios Studio Ett till och med övergången historisk. Det var alltså historiskt att en avskedad ordförande för Kommunal, som inte bara skaffat lägenhet åt en icke behövande utrikesminister Margot Wallström utan även spekulerat bort 320 miljoner av medlemmarnas pengar på krog – och konferensverksamhet väljer just ett utomparlamentariskt parti som Fi. För mig var det ganska naturligt eftersom det är lättare att göra karriär inom Fi än i något annat parti. Gudrun Schyman med sin skattefifflande bakgrund förstår säkert hur Annelie Nordström känner det. Så kan de två förenas i systerligt hat mot patriarkatet och de elaka vita medelålders männen.

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

Själv säger Annelie Nordström att hon inte kan leva utan politik och att hennes ambition är att sitta i riksdagen för Fi. Hon vill ju inte leva resten av sitt liv med att brodera kuddar, som är det fritidsintresse hon tagit upp sedan hon fick lämna kommunal, berättar hon i Studio Ett.

Det är alltså lätt att dra slutsatsen att det handlar mer om egen karriär än politiskt engagemang. Det blir ännu mer tydligt efter att ha läst hennes debattartikel med rubriken:

“Därför byter jag parti till Feministiskt Initiativ,”som publicerades i DN 11 december. Hon skriver bland annat att: 

“Fi är en demokratirörelse sprungen ur kvinnorörelsen…Fi kommer inte ur det politiska etablissemanget utan har växt fram ur sina gräsrötter.” 

Här far Annelie Nordström med direkt osanning eller gör som Gudrun Schyman hela tiden gjort sedan hon startade Fi, kidnappar en kvinnokamp som varken hon, Schyman eller F! varit delaktiga i.  När Gudrun Schyman som kom från det politiska etablissemanget 2005 bildade Fi kom hon till dukat bord. Hon deltog aldrig i kvinnokampen på 60, 70 eller 80-talen. Då var nämligen Gudrun Schyman engagerad i Marxist- Leninistiska Kampförbundet och senare i Vänsterpartiet.

80-talet var kvinnorörelsens och jämställdhetens peak. Då hade ett trettiotal lagar och avtal som gynnade kvinnorna och jämställdheten införts. Några exempel:

  • 1971 infördes särbeskattning.
  • 1974 får föräldrar dela på ledigheten vid barns födelse genom att föräldraförsäkring införs.
  • 1975 införs en ny abortlag. Kvinnan bestämmer själv om abort t.o.m. 18:e havandeskapsveckan.
  • 1979 Småbarnsföräldrar får rätt till 6 timmars arbetsdag.
  • 1982 Kvinnomisshandel faller under allmänt åtal
  • 1991 jämställdhetslagen kommer till.
  • Sedan Fi kommit in på den politiska arenan har egentligen inget skett varken på feminismens eller jämställdhetens område.

Annelie Nordström skriver vidare:

“Alla vi som tror på politik och demokrati, vi som ser glappet mellan folk och folkvalda och samtidigt upprörs över SD:s allt större inflytande i svensk politik, vi behöver ett bättre alternativ att rösta på i valet 2018…Vad är då naturligare än att det just i Sverige, ett av världens mest jämställda länder, som ett feministiskt parti för första gången i modern historia tar plats i parlamentet.” 

Här drar Annelie Nordström och den som hjälpt henne skriva debattartikeln i DN, helt fel slutsatser som vittnar om en djup okunskap om den svenska kvinnorörelsen och den svenska framgångsrika jämställdheten. Yvonne Hirdman är professor i historia och också den som lanserat begreppet genus.

Yvonne Hirdman menar att Sveriges framgångar på just jämställdhetsområdet är just jämställdheten; att män och kvinnor samarbetar och lever på samma villkor och tar samma ansvar. När män och kvinnor skiljs åt, när män utropas som onda och kvinnor som goda – den så kallade isärhållningen – då är det alltid den manliga normen som legitimeras. 

Just Gudrun Schyman och F! har arbetat på att splittra män och kvinnor. Gudrun Schyman inledde starkt med sitt s.k. Talibantal 2002. Det var då hon jämförde jämställdhetens svenska män med talibaner i Afghanistan och menade att ” samma normer, samma strukturer, samma mönster finns i såväl talibanernas Afghanistan som i Sverige. Det talet gjorde stor skada genom att inte bara splittra kvinnor och män i jämställdhetens Sverige. Schyman utropade också vita medelålders män som onda. Då hade vi ännu inte fått så många kvinnoförtryckande islamistiska män i Sverige. Men än i denna dag riktar Fi et consortes ingen kritik mot de islamistiska männen. De lever istället i någon slags symbios med radikalfeministerna.

 I sin enfald inbillar de sig att genom att göra de vita medelålders männen med makt till sina fiender ska de få dessa fiender att släppa ifrån sig makten. Värt att notera är att även männen aktivt deltog i kvinnorörelsen på 70-och 80-talen och därmed vann den mark. 

Enligt Yvonne Hirdmans genusteori är det inte bara männen som förtrycker kvinnor, utan även kvinnor är med om att förtrycka andra kvinnor. Detta står i bjärt kontrast med den s.k. könsmaktsteorin som Schyman och Fi använder sig av, där det bara är män som förtrycker kvinnor.

Anneli Nordström menar att hon och tillika med F! ser glappet mellan de folkvalda och folket. Att Fi skulle vara folkets parti rimmar illa när Fi bara fick 3.1 procent i riksdagsvalet 2014.  Men Schyman tror att Anneli Nordströms medlemskap i partiet ska öka chanserna till riksdagen, eftersom hon tydligen ser Annelie Nordström som folkets/kvinnornas talesperson.

Värt att notera är dock att i debattartikeln i DN inte med ett ord nämns de drygt 150 000 kvinnliga fattigpensionärerna som lever i Sverige idag. Många som måste ha tillhört Anneli Nordströms tidigare pastorat fackförbundet Kommunal – lågavlönade välfärdsarbetare. 

Men i sin debattartikel lovar Anneli Nordström att kämpa för att medlemmarna ibland annat Kommunal ska få bättre arbets- och livsvillkor. Gott så! Men om hon och F! hade haft örat mot folket/ kvinnorna hade de också hört alla de invandrarkvinnor/flickor som lever under hedersförtrycket ute i förorterna. Men om dessa finns inte ett ord i debattartikeln i DN. Inte underligt för Fi och Schyman vill inte att det ska finnas för då är de tvingade att bland annat ta ställning mot hederskulturen och de islamistiska männen. Enligt Fis rosa drömmar är det nämligen inte skillnad på kultur och kultur.

Eller som rubriken på Ann-Charlotte Matteus krönika i Expressen lyder:

“Är ni trötta på verkligheten rösta på F11 Om ni inser att verkligheten är här för att stanna: glöm de rosa drömmarna.”

Enligt Ann-Charlotte Matteus är Fi:s partiprogram en sorglös allt till alla -orgie.

“Feministiskt Initiativ lovar mer personal och mer resurser överallt inom välfärden. Förskolan ska bli gratis och nattis och helgis, pensionerna ska höjas, alla får påsar.

Marteus nämner att Fi inte gillar polisledningens beslut att öka polisnärvaron i Stockholms förorter. “Oförmågan att inse att kriminalitet måste motas för att folk ska kunna njuta av grönområden och social service är hisnande”, skriver Marteus. och fortsätter:

“I själva verket är Fi:s bortskämda Schlaraffenlanddrömmar ett hot mot kvinnor. En välordnad, stabil välfärdsstat är den yttersta garanten för jämställdhet. Utan fungerande barnomsorg och äldreomsorg kan kvinnor bara drömma om den frihet som ligger i att tjäna egna pengar. Och kvinnors frihet undergrävs när rättsstaten svajar och den starkes rätt blir lag.”

Det är också dags för den svenska journalistkåren att vakna upp ur den rosa Fi – drömmen och kritiskt börja granska ett parti som med lånta fjädrar sprider splittring och hat.

Ingenting i Annelie Nordströms debattartikel i DN tyder heller på att hon kan tillföra F! nytt tankesätt, ny ideologi eller livserfarenhet som kvinnorna i vardagen kan känna igen sig i. 

Helene Bergman 

 

 

Om författaren

Helene Bergman
Helene Bergman
Helene Bergman är journalist och författare bland annat till boken "Med svärtad ögonskugga" är främst verksam i Västsverige men ett känt namn i feministiska kretsar. Hon sitter bland annat i GAPF regionstyrelse i Västsverige och arbetar för att hålla Pela och Fadimes minne, två kvinnor som fick plikta med sina liv för att de satte sig upp mot hederskulturen, vid liv.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.