Ann Heberlein: In Sweden, we have the värdegrunden

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Blott Sverige svenska krusbär har – och bara i Sverige finns ”värdegrunden”. ”Värdegrund” är ett ord som är lika unikt för Sverige som ordet lagom, lika omöjligt att översätta och ytterst svårt att fånga. Begreppet värdegrund används i princip inte någon annanstans i världen. Enda undantaget är Norge, som anger termerna ”vaerdigrunnlaget” och ”vaerdiplattformen” i läroplanen för den norska grundskolan. I övrigt är värdegrund ett exklusivt svenskt begrepp, utan kopplingar till en internationell diskussion och diskurs.

Nationalencyklopedin definierar ”värdegrund” som ”de grundläggande värderingar som formar en individs normer och handlingar”. Själva begreppet är alltså tomt på innehåll. En värdegrund kan alltså bestå av vilka värderingar som helst. Att hänvisa till ”värdegrunden” är alltså lika informativt som att svara ”mat” på frågan ”vad blir det till middag?”.

Vad menar människor egentligen när de hänvisar till denna mytiska storhet? Vad innebär den här värdegrunden som ska styra och vägleda oss, våra attityder och våra handlingar?

En liten sondering av begreppets användning ger vid handen att det inte existerar en värdegrund i den svenska kontexten, utan hundratals. Det vimlar av värdegrunder där ute – varenda svensk myndighet, skola, vårdinrättning, förskola, äldreboende och kommun har sin alldeles egna värdegrund.

Dessa värdegrunder kan se tämligen olika ut. Arbetsförmedlingen betonar till exempel att de ”tror på människans inneboende förmåga” och ”är tydliga med vårt uppdrag och våra förväntningar för att skapa rätt förväntningar”. Energimyndigheten låter meddela att ”trovärdighet, mod och helhetssyn är de gemensamma ledord som vägleder oss i vårt dagliga arbete, hur vi agerar och förhåller oss till alla vi träffar i vår vardag”. Malmö stad har skrivit in engagemang, mod och kreativitet i sin värdegrund. I Växjö kommuns värdegrund kan man läsa att de ”kan jobbet”, vilket ju onekligen låter betryggande. Skolverkets värdegrund omfattar ”människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan könen och solidaritet mellan människor”.

Det är ingen slump att skolverkets värdegrund ter sig mer genomtänkt än de flesta andra. Det var nämligen här, i skolans värld, som begreppet föddes, närmare bestämt i Lpo 94.

Enligt läroplanen ska skolan förmedla demokratiska värderingar och sträva efter att låta eleverna utveckla sin förmåga att göra etiska ställningstaganden som grundar sig på kunskaper och personliga erfarenheter, samt att respektera alla människors lika värde. Efter värdegrundens segertåg genom skolans värld har användningen av begreppet skenat. Numera tycks värdegrund användas som någon form av allmänt samlingsbegrepp för att beteckna allt som rör moral, etik, normer, relationer, demokrati och livsåskådning.

Denna otydlighet i kombination med mer eller mindre uttalade, ibland självpåtagna, krav på värdegrunder i diverse organisationer, företag, myndigheter och institutioner har skapat en stor och lukrativ marknad för diverse gårdfarihandlare i värdegrundsarbete. Det finns en uppsjö av föreläsare som erbjuder seminarier om värdegrunden; diverse studieförbund och kompetensutvecklingsföretag erbjuder utbildningar för värdegrundsledare; det vimlar av värdegrundskonsulter och värdegrundscoacher, värdegrundsspel och värdegrundsövningar. Många (ofta med tämligen oklar kompetens i ämnet) har funnit en säker inkomstkälla genom att erbjuda tjänster relaterade till ”värdegrunden”.

Sverige skulle inte vara Sverige om det inte fanns en ”Värdegrundsdelegation”. Denna delegation är tillsatt av regeringen och har den grannlaga uppgiften att vara ”ett forum för främjandet av värdegrundsarbetet i statsförvaltningen.”

Värdegrundsdelegationen har resonerat sig fram till en gemensam värdegrund för de statsanställda. Ledord här är demokrati, legalitet, objektivitet, fri åsiktsbildning, respekt för lika värde, frihet och värdighet samt effektivitet och service. Ett ganska märkligt hopkok av etiska, politiska och ekonomiska värden. Detta mischmasch av idéer från olika sfärer får sin förklaring när man ser närmare på Värdegrundsdelegationens ledamöter. Här återfinns en professor i företagsekonomi, Tomas Brytting, en professor i statskunskap, Erik Amnå, en före detta biskop, Lennart Koskinen och, som grädde på moset, Advokatsamfundets ordförande, Anne Ramberg.

Kanske är det ett mått på deras kompetens i värdegrundsfrågor att samtliga är flitiga föreläsare och konsulter i ämnet. Kanske är det snarare ett bevis på att de har näsa för goda affärer? Oavsett vilket är det enkelt att konstatera att det finns starka ekonomiska intressen i att fortsätta att propagera för värdegrundens betydelse. Det är dock inte ett tillräckligt gott skäl för att klamra sig fast i ett begrepp som inte tycks fylla någon större betydelse än som inkomstkälla för ett större antal föreläsare, coacher och konsulter. Varken skolans, vårdens eller kommunernas kris löses med hjälp av en diffus värdegrund.

Mitt förslag är att vi slopar begreppet värdegrund.

Låt oss istället, på allvar, diskutera vilka värderingar vi vill ska prägla Sverige. Mitt förslag är att vi utgår ifrån de klassiska humanistiska värderingarna som tror på människans värde, frihet och autonomi, som betraktar alla människor som jämlika, som värnar kvinnors rättigheter, som hyllar demokrati och yttrandefrihet och som värnar ett sekulärt samhälle.

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se