Ann Heberlein: Skillnaden mellan stå-upp komik och verklighet

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Samma dag som komikern Özz Nujen debuterade som krönikör i Expressen presenterade BRÅ sin nationella trygghetsundersökning, NTU. Nujen valde att använda sina tecken till att påstå att Sverige är både bättre och tryggare än någonsin. Hans krönika blev, i ljuset av NTU:s allt annat än ljusa rapport (vilken jag kommenterat här), ofrivilligt komisk.

Att Leif G W Persson i ”Veckans brott” sedan torrt och sakligt samma kväll konstaterar att det dödliga våldet ökat i Sverige, gör inte saken mindre tragikomisk. I sin krönika raljerar Nujen vidare över människors rädsla och oro – i själva verket har vi det bättre än någonsin, försäkrar han oss. Vi är rikare än någonsin och både arbetslösheten och brottsligheten sjunker, förkunnar han, givetvis utan att berätta om var han funnit dessa glädjande uppgifter.

En oskriven regel i svensk media tycks vara att den som kommer med goda nyheter – ozonlagret är läkt! Det dödliga våldet minskar! Det finns bostäder åt alla! Svenskarna har aldrig varit lyckligare! – aldrig behöver redogöra för sin källa eller verifiera sitt påstående. Praktiskt, eller hur. Den som hävdar en mindre optimistisk världsbild – antalet fattigpensionärer ökar, sjukvården går på knäna, det sexuella våldet ökar – måste dock verifiera sina påståenden med både livrem och hängslen, samt, naturligtvis, vara beredd på att bli granskad och kritiserad, kölhalad, uthängd och näthatad.

Det fick journalisten och författarinnan Katerina Janouch erfara. Ingen har väl missat drevet mot Janouch efter att hon lagt ut texten om läget i Sverige i en intervju i tjeckisk tv? Janouch pratade om det svenska samhällets oförmåga att hantera det stora antalet asylsökande, om den misslyckade integrationen och dess konsekvenser – no go-zoner, ökad kriminalitet, radikalisering, etc. Janouch gav helt enkelt sin bild av Sverige, baserat på sina erfarenheter. Precis som Nujen, alltså. Till skillnad från Nujen hängdes Janouch ut i diverse medier som lögnerska, landsförrädare och främlingsfientlig. Intressant nog har jag inte sett någon text som sakligt och sansat bemöter – och vederlägger – Katerinas påståenden. Spontant kan man ju tycka att det vore både hederligare och mer övertygande att ge sig på Janouchs argumentation än att ge sig på henne med förklenande omdömen.

Det pågår en kamp, inte bara mellan olika bilder av verkligheten, utan om Verklighetsbilden med stort V.

Om jag får ha en önskan angående det offentliga samtalet i det här landet, så är det att vi slutar med att tala om ”bilder” av verkligheten. Hur vore det om vi bestämde oss för att tala om verkligheten istället för bilden av densamma? Jag hävdar bestämt, på tvärs mot postmodernistiska idéer och i trots med teorier om att vi lever i en tid efter sanningen, post-truth, att verkligheten finns och kan bevisas. Nej, det är naturligtvis omöjligt att hävda att en erfarenhet är mer eller mindre sann, att en åsikt är sannare än en annan åsikt, men det finns mängder av empiriska studier och statistiska undersökningar liksom statistisk data som vi bör förhålla oss till. Det räcker inte att ”känna” eller att ”tycka”. Det krävs argument; goda, rimliga argument baserade på mer än bara känslor. Dessa argument kan vara av olika art. Ett sätt är naturligtvis att leta fakta i offentliga utredningar och statistik.  Hur många kvinnor utsätts för sexuellt våld årligen? Hur många pensionärer lever under fattigdomsgränsen i Sverige? Hur många är hemlösa? Hur många hatbrott begås? Man behöver alltså inte gissa – man kan också söka och ta del av den information som finns tillgänglig.

Även om det är svårt att hävda eller bevisa att erfarenheter är sanna, så saknar de naturligtvis inte betydelse i en argumentation. Inte minst om många människor delar samma upplevelser och erfarenheter – till exempel att samhället blivit mindre tryggt, att sjukvården inte fungerar tillfredsställande, att polisen inte klarar av sitt arbete – är det av stor vikt att ta dessa upplevelser och erfarenheter på största allvar.

Människors upplevelser av den tid och den värld vi lever i får inte förminskas och ignoreras. Vi och våra värderingar påverkas av det vi ser, hör och erfar i våra egna liv. Det är inte det som är främmande, som vi inte känner till, som skrämmer oss – nej, det som oroar oss är det välbekanta, det som vi känner till i vår egen vardag, som Lars Åberg uttrycker det i sin angelägna bok ”Framtidsstaden”. I den levererar Åberg en besk och bitvis skrämmande bild av Malmö.

Låt dig dock inte förledas att tro att det är Åbergs ”bild” av verkligheten du möter: i hans bok om Malmö möter vi många människors bilder av landets tredje största stad, och dessa är tämligen samstämda.

Föga förvånande stämmer Åbergs skildring av ett samhälle i fritt fall bättre överens med Katerina Janouchs än med Özz Nujens. Lita inte på mig – läs Åbergs bok och gör din egen värdering. Det är så den som vill förstå verkligheten agerar. Han eller hon går själv till källan.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se