Ann Heberlein: Skit i SD. Tänk på Sverige

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Malmö. Där föddes jag 1970. Nu bor jag i Lund sedan många år – och trots att det inte tar mer än drygt tio minuter att åka Pågatåget mellan Malmö och Lund är det två världar. Så har det alltid varit. Malmö är arbetarklass, Lund akademin, Malmö är storstad, Lund småstad; Malmö är ruffigt, Lund idylliskt, Malmö är progressivt, Lund borgerligt.

Varje gång jag besöker Malmö blir jag lika förvånad över att nästan alla talar som jag, malmöitiska, en något mindre förfinad skånska än den lundensiska variant som mina barn anammat.

Malmö och Lund är två olika världar – och Malmö är numera en delad stad. De södra delarna av Malmö, den del av Malmö där jag växte upp, är något helt annat än västra Malmö. Jag har bott på Sofielund, Kirseberg, Möllevången och vid S:t Knuts torg. 1995 lämnade jag Malmö för att aldrig återvända. Då hade jag tröttnat på att bageriet på min gata, Ronnebygatan, utsattes för rån titt som tätt, tröttnat på den öppna sexhandeln på Industrigatan, knarkarna och dealarna i Folkets Park, tröttnat på att människor sov i trappuppgången, tröttnat på att barnvagnar och cyklar stals och jag ville inte längre se huset vid Karlskronaplan där jag blev våldtagen 1990.

Jag flyttade för att jag ville att mina barn skulle växa upp i en tryggare miljö, gå på bra daghem och skola.

Den destruktiva utveckling som beskrivs i Lars Åbergs bok om Malmö – Framtidsstaden – har pågått länge, i flera decennier. Att människor som jag, välutbildade skattebetalare, valt att lämna staden har givetvis bidragit till Malmös förfall. Malmö är en fantastisk stad, med stora parker, en egen strand, en vacker stadskärna och, inte minst, närhet till kontinenten som präglar stämningen i staden, en stämning som är mer Berlin än Stockholm, ung, anarkistiskt och kreativ.

Malmö har egentligen goda förutsättningar för att vara en fungerande, attraktiv och spännande stad. De senaste åren har Malmö dessvärre varit mer ”spännande” än attraktiv och välfungerande. Bilbränder, gänguppgörelser och skottlossning är vardagsmat – i alla fall i vissa delar av Malmö. Limhamn är en välmående medelklasstadsdel, medan andra stadsdelar som Seved, Rosengård och Holma i allt högre utsträckning präglas av otrygghet, våld, kriminalitet och utanförskap. Droghandel sker öppet, periodvis har busslinjer ställts in, ambulans och brandkår blir attackerade med stenar och annat, skolor vandaliseras, polisen har tappat kontrollen.

Lars Åbergs bok är en naken, saklig skildring av min barndomsstad. Åberg har, till skillnad från mig, förblivit Malmö trogen. I sextio år har han bott i Malmö, och i decennier har han, i egenskap av journalist bevakat staden. Jag har svårt att tänka mig någon som är bättre skickad än Åberg att skildra Malmös förvandling från en tämligen homogen arbetarstad, präglad av Kockums, fotboll och socialdemokrati till den delade stad Malmö är idag.

Åberg berättar om en segregerad stad, en stad med extremt hög arbetslöshet och socialbidragsberoende i alldeles för många stadsdelar och religiös extremism som tar sig uttryck i hedersförtryck, vurmande för jihadism och en växande antisemitism. Han tecknar också bilden av aningslösa tjänstemän och politiker som lanserat projekt efter projekt för att främja integration, bryta utanförskap och slå sönder gängkriminaliteten. Det gemensamma för dessa projekt är att de kostat oerhörda summor pengar och så gott som alltid misslyckats. Malmö har inte blivit mindre segregerat, utan mer. Förnekelse, medveten eller omedveten, tycks vara roten till de problem Malmö brottas med.

Beslutsfattarna vill inte se, eller låtsas att de inte ser: man vill inte se sådant som är obekvämt, som att hedersförtryck ökar, att den gängkriminaliteten präglas av män med invandrarbakgrund, att arbetslöshet och socialbidragsberoende är oproportionerligt stort i vissa etniska grupper.

Allt som på något mystiskt sätt skulle ”gynna SD” bör förtigas: Den övertygelsen tycks ha styrt både beslutsfattare och tjänstemän i Malmö. Den strategin har sannolikt lett till att SD växer. Människor har ögon att se med och öron att höra med – och de andra politikernas ovilja att benämna problem lämnar fältet fritt för SD. Detta bör politiker på riksplanet dra lärdom av. Det är hög tid att ta tag i de problem som en misslyckad integration skapat i form av kriminalitet, arbetslöshet, bidragsberoende och narkotikamissbruk.

Skit i SD. Tänk på Sverige.

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.