Chris Forsne: Det franska presidentvalet en öppen fråga

Chris Forsne. Photo: Ordfront Förlag
  • Söndag 22 Jan 2017 2017-01-22
E-post 0

Om man inte förstår helheten kan man gömma sig bakom detaljerna. Så ser mycket av svensk medias utrikesbevakning ut numera. Som tidigare Frankrikekorrespondent kan jag inte annat sörja den bristande förståelsen och avsaknaden av  kontinuitet i bevakningen av fransk politik – och det franska samhället.

Idag, eller möjligtvis nästa vecka, kommer en självklar förlorare i det stundande franska presidentvalet utses till segrare. Chansen att Frankrike i år skulle välja en ny socialist för presidentämbetet är obefintlig. För svenska nyhetskonsumenter är detaljerna om den pågående kampen inom franska vänstern  rätt ointressant. Det är en intellektuell och retorisk tuppfäktning med förslag som medborgarlön, öppna gränser och rätt till större budgetunderskott än vad som tillåts inom eurozonen.

Inget av detta kommer inträffa.

Skulden till att en vänsterkandidat är dömt på förhand ska naturligtvis till stor del läggas på den avgående socialistiske presidenten Francois Hollande. Dennes svaga ledarskap och oförmåga att leva upp till vad som förväntas av den som innehar presidentämbetet, såväl professionellt som privat är ett faktum.

Mellan två och tre miljoner fransmän beräknas idag gå och rösta i första omgången i det primärval som vänstern organiserat för att utkristallisera en kandidat ur en sjuklöver av ivriga pretendenter.  Det är socialister, miljöpartister och en representant från det lilla vänsterradikala partiet, tillika den enda kvinnan, Sylvia Plenel. Även om mycket av det hon framfört under kampanjen bedömts som förnuftigt så är hon chanslös. Likaså kandidaterna från franska miljörörelsen som från att ha snuddat vid femton procent för en del år sedan brutits upp i allt fler konkurrerande grupperingar och nu bara samlar några procent av väljarna.

Frankrike är ett land som i mycket högre grad än Sverige bygger på landsbygd, på en upplevelse av rötter och regioner. Det är ett land där människor ofta känner sig maktlösa, lurade, icke-sedda. Det finns ett djupt politikerförakt, det finns en stark anarkistisk ådra.

Det dröjer sig kvar en stark katolicism i vissa kretsar medan stora grupper helt tagit avstånd från kyrkan. Till detta kommer stora muslimska grupper, som tvärt emot vad man hoppades på under sjuttio och åttiotalen, inte assimilierats, eller ens integrerats i andra och tredje generationerna. Frankrike är också skakat av den våg av terrorattacker som upplevts de senaste åren. Fransk politik är inte grundat ur någon bred folkrörelse, socialisterna är inte sammankopplade med något starkt fackförbund.  Väljarna har att förhålla sig till ambitiösa politikers schackspelande.

Så gick till exempel Francois Mitterrand med i dåvarande socialistpartiet SFIO först 1971, bara tio år innan han valdes till president. Att han lyckades göra ett parti som slumrade runt tio procent till Frankrikes största berodde just på att han skaffade allianser inom olika vänsterfraktioner. Ett spel som fortsätter än idag.  På den borgerliga sidan uppstår hela tiden nya konstellationer som försöker ge sig själva legitimitet genom att referera till general de Gaulle. I själva verket är de valapparater som ska föra fram den starkaste ledaren för stunden.

Nyheten i årets presidentval är att den före detta ekonomiministern och, vågar jag påstå strebern, Emmanuel Macron tagit avstånd från socialisterna för att inte förlora redan i primärvalet. Han väljer nu att gå fram som oberoende mittenkandidat och med en ganska teknokratisk framtoning samla missnöjda från såväl vänstern som högern. Han använder sin ungdom och en image av modernitet som sina politiska tillgångar. Men så fort socialisterna nu har utsett sin kandidat kommer han få betydligt mer mothugg.

Den fjärde kraften har också medvetet misstolkats av svenska journalister i decennier. Nationella Fronten, idag ledd av grundaren Jean-Marie Le Pens dotter Marine, har idag ett brett och troget väljarstöd. Marine Le Pen är en begåvad politiker som förmått spela på en blandning av fransk konservatism, nationalism och social oro. Hon är idag långt ifrån ensam om att vilja begränsa invandringen och tala om bättre brottsbekämpning. Vad som urskiljer henne är hennes starka EU kritik och mer nationalistiska framtoning än övriga mer ”parisiska” partier”.

Här är hon unik. I den rad av debatter inför dagens primärval som TV-publiken erbjudits har stödet för ett starkare EU istället varit ett framträdande drag. Medan britterna ser EU som ett hot mot den egna nationen ser franska socialister och konservativa unionen som en garant för att bevara Frankrikes storhet och inflytande.

Fransmän har inte flaggstänger i sina trädgårdar, men de firar sin Nationaldag med stolthet och  skäms inte för att sjunga Marseljäsen. De har en stor traditionell militärparad på Champs Elysées. Den president de väljer senare i vår förväntas kunna kunna representera Frankrike såväl med politisk klokskap som med stil.

Den förre premiärministern Manuel Valls, knapp favorit i opinionsmätningarna, försöker i debatt efter debatt leva upp till dessa förväntningar genom att  inleda sina inlägg med ”När jag blir president…”. Han har satt sig själv i en besvärlig situation där han måste försvara den politik han själv, som premiärminister under Francois Hollande, har fört och samtidigt betona behovet av förändringar den franska arbetarklassen till godo. Så vill han till exempel höja nedre gränsen för den i Frankrike lagstadgade minimilönen och sänka skatterna för medelinkomsttagare. Han vill ha tuffare tag mot islamister och betonar det tysk-franska samarbetet inom EU. Han har också ett förslag på sexmånaders samhällstjänst för alla. Sammantaget är Manuel Valls den som representerar högerfalangen inom socialistpartiet.

Valls främste utmanare, den tidigare ekonomiministern Arnaud Montebourg, står för en klarare traditionell socialistisk linje med fördelningspolitik och skydd av fransk industri som tunga delar i sin politik. Han vill bättra lönerna för de med sämst inkomster, till och med knyta dessa till eventuella höjningar som görs inom privat sektor för t ex VD löner.

De utgiftsökningar han föreslår överlag, till exempel 5000 nya poster inom sjukvården, ska finansieras via bankernas vinster. Frankrike är i hög grad beroende av kärnkraft för sin elproduktion. Trots sin vänsterframtoning är Arnaud Montebourg för att kärnkraften behålls och moderniseras framöver. Han vill satsa på europeisk industri och är inte främmande för att skydda den med tullmurar utåt. Ett exempel han gärna ger är den franska stålindustrin som helt slagits ut på grund av kinesisk dumping. Montebourg är pedagogisk och tydlig i sin framtoning.

Den tredje pretendenten, som ligger väl till i opinionsmätningarna after TV-duellerna är Benôit Hamon, tidigare konsument- och utbildningsminister. Han sticker ut från de två andra genom att förespråka medborgarlöner, 32-timmars vecka, legalisering av cannabis och ”humanitära visa” vilket skulle resultera i betydligt mer generös invandringspolitik än dagens franska. Han har unga socialister med sig, har lyckats väl i kampanjen inte minst för att han är en tydlig och skicklig retoriker. Liksom Montebourg befinner han sig på den socialistiska vänsterflygeln och kritiseras för  vad man kallar orealistiska förslag. Så skulle t ex hans medborgarlön på mellan 530 och 750 euros per månad till alla över 18 år, utan krav på motprestation, kosta franska staten minst 300 miljarder euros per år. Betydligt mer enligt kritikerna. Hamon ser framför sig ett samhälle där en skatt på robotar, som ersatt jobben, är ett sätt att öka statens finanser.

Hamon är bretagnare men såväl Valls som Montebourg är bevis på framgångsrik   fransk assimilation. Valls är född i Spanien av spanska föräldrar, medan Montebourgs mor är från staden Oran i dåvarande franska Algeriet.

De fyra kandidaterna som inte har en chans är, förutom Sylvia Plenel från det lilla vänsterradikala partiet, Francois de Rugy som för två år sedan bidrog till en ytterligare grön splittring genom att bilda ett eget parti ”Ecologistes!”, Jean-Luc Bennahmias, från ett annat litet grönt parti Union des Démocrates et Ecologistes närmre Hollande och slutligen den tidigare utbildningsministern Vincent Peillon som står för en lågmäld reformlinje.

Först efter den avgörande primärvalsomgången den 29 januari kan den franska presidentvalskampanjen dra igång på allvar. Då har den socialistiska linjen utkristalliserats och övriga kandidater kan förhålla sig till den vinnande kandidaten.

Nu kommer också mycket av vad som setts som orealistiska löften och god retorik ställas inför en tuffare prövning.Den förste att granskas hårdare kommer bli mediefavoriten Emmanuel Macron. För att föra över detta till svensk politik är det snarast att likna vid den tuffare granskning som Annie Lööf förväntas utsättas för. Dvs hur realistiska är utspelen, hur håller de olika delarna av ett program ihop med varann och hur blir resultatet vid ett möte med verkligheten.

Den borgerlige kandidaten Francois Fillon förblir favorit framför allt då ”le vote républicain” dvs att de borgerliga respektive socialistiska väljarna i den andra omgången, sedan den egna kandidaten slagits ut, röstar på motsvarande partis kandidat, allt i syfte att stoppa Nationella Fronten. 

Detta bygger på att jokern i leken, Emmanuel Macron, blir utslagen i första omgången efter vilken enbart de två ledande går vidare.

Valet är en ändå en öppen fråga, inte minst med tanke på att Frankrike fortfarande lyder under undantagstillstånd och ytterligare attentat med islamistiska förtecken kommer att förvandla såväl valdebatten som fransmännens prioriteringar.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se