Chris Forsne: Europa, Tyskland och framtiden

Chris Forsne. Photo: Ordfront Förlag
  • Fredag 13 Jan 2017 2017-01-13
E-post 0

Ska politiker tvinga in väljare i fållor som lagts upp av habila partistrateger eller ska politiken utgår från vad medborgarna faktiskt vill se att politikerna genomför? Det här har blivit ett orosmoln för det svenska politiska etablissemanget, för ledarskribenter och krönikörer. Och när argumenten tryter tar man till skällsordet som inte behöver definieras: populism! Samma mönster ses nu över hela Västeuropa.

Men populisten är alltid den andre. Över ordet ligger det en arrogant inställning till  demokrati och vanliga människors uppfattningar om de inte stämmer med de tongivande.

Vad värre är: medan man försöker definiera begreppet så pågår viktiga politiska förflyttningar i Sverige och runt om i Europa. Och det är inte Frankrike vi ska oroas över – utan än en gång Tyskland! Vi befinner oss i så stora omvälvningar i Europa att det är först i efterhand, när röken skingrats, vi kommer kunna se vad som hände just nu.

Med jämna mellanrum ställs det europeiska arvet och demokratin inför utmaningar och gång på gång har unga europeiska män och civilbefolkningar fått plikta med livet för äldre politikers prestige. I flera decennier har vi trott att våldets tid var över i Europa. Nu varnar allt fler för vår framtid men mycket av argumentationen sker över huvudet på oss mellan grupper som skäller varann för just populister. För vem kan staka ut den kloka, genomtänkta och trovärdiga väg framåt som Europa kräver? EU såldes till den europeiska allmänheten som ett fredsprojekt. De som opponerade sig har stämplats som populister.

Men nu hopar sig molnen över Europa medan eliterna och media får allt svårare att se varifrån det blåser. På bara några år har såväl EU som välfärdsstaten ifrågasatts och lett till allt fler protester som snabbt kallas populistiska strömningar.  De flesta är idag överens om vad som satt Europa i gungning: den omfattande invandringen från Mellanöstern och Nordafrika som krockat med ett välfärdssystem som kräver kontroll över vad som tillförs och vad som utnyttjas. Den balansen är idag i fara.

I Sverige är vi inte vana vid att tala allvar i sakfrågor och lämna känslorna därhän. I själva verket är tillmälen eller tystnad den vanligaste diskussionstekniken. Från svenska vänstern, som tagit ett stadigt grepp om media och kultur, finns benägenhet att benämna all oro runt invandringens följder som populism. Gärna åtföljt av beteckningar som rasism, fascism eller åtminstone högerextremism. Fredrik Virtanen, Anders Lindberg och Henrik Schyffert är bara några exempel.

Kritikerna på andra sidan har svårare att enas. De består idag av en brokig blandning, alltifrån socialdemokrater som Widar Andersson och Stig-Björn Ljunggren till Hanif Bali, Alice Teodorescu och Anna Dahlberg.

Vi befinner oss i början av ett år där vi har oerhört svårt att ens föreställa oss hur Sverige och Europa kommer att utvecklas. Om opinionsinstituten frågade ut svenskarna om vad de ansåg mest troligt skulle ske under året: ett ryskt angrepp mot Gotland eller en terrorattack i Sverige är chansen rätt god att de tillfrågade skulle kryssa för alternativ två. Ändå är våra politiker idag i det närmaste besatta av att utlova åtskilliga miljarder till försvaret medan polisen utarmas. Risken är överhängande att ett löfte från Jimmie Åkessons sida om mer pengar till armé eller polis skulle klassas som populistiskt medan samma löften från liberalt eller socialdemokratiskt håll skulle ses som ansvarsfullt.

Definitionen av ordet populism varierar stort. Wikipedia på svenska har inte samma definition som den på engelska, franska eller italienska. Många européer har också en kritisk syn på förenklingar. ”Populism” är Orwellskt nyspråk för ”demokrati.”

”Det är ju löjligt att etikettera de politiska partier som lyssnar till folket som populistiska.”

”Jag vill påstå att populism är en av möjliga mediciner gentemot den sjukdom vi kallar diktatur. Jag är inte så säker på att påståendet ”ett demokratiskt och liberalt samhälle” stämmer…Påtvingad liberalism är anti-demokratiskt, en form av diktatur.

Det här är några av de hundratals kommentarer som ligger på den EU-finansierad hemsidan “Debatting Europe”

Vi kommer att höra ordet populism åtskilliga gånger under 2017. I år ska Frankrike, Nederländerna och Tyskland gå till val.  I alla tre länderna har ett folkligt missnöje med den etablerade politiken vuxit.  Svenska och andra mediaföreträdare har inte ansträngt sig över hövan med att analysera vad som på allvar gjort att ”populistiska” partier vuxit upp och växer till sig till en nivå där de kan få en majoritet av väljarna med sig.

Sverigedemokraternas politik har klassats en gång för alla som populistisk. Men när Stefan Löfvén och Anna Kinberg Batra anpassar de egna partiernas politik till SD:s så hörs sällan samma begrepp som en beskrivning av vad de gör. Den stresstest som Sverige, likt en rad andra västeuropeiska samhällen, nu är utsatt för kräver en grundligare analys än ”populism”.  Den kräver att vissa ord försvinner ur den dagliga ordlistan: populism,rasism, fascism, nazism – och varför inte utmaningar..?Allt detta är en munkavle för ett seriöst samtal om var vi befinner oss och vart vi är på väg. 

Politikers feghet och politiska strategers elfenbenstorn resulterar, som några modiga debattörer påpekat, i ett farligt tapp av den viktigaste komponenten i vårt demokratiska samhälle: tilltron.

Samma utveckling kan skönjas i en rad andra EU-länder. Om ett par månader är det val i Nederländerna och opinionsmätningarna visar på att Gert Wilders öppet invandringsfientliga Frihetsparti, PVV, kommer att få en majoritet. Trots det kommer partiet utestängas från inflytande genom att en rad andra partier bildar koalition mot honom. Känns mönstret igen?  Samma sak ser ut att hända vid det kommande franska presidentvalet. Marine Le Pen kan mycket väl få flest röster vid första omgången men i den andra  blockeras av att borgerliga och socialistiska väljare går samman och röstar på hennes rival.

Men det val som diskuteras minst och som kan komma att bli det avgörande för europeisk framtid är det tyska valet nästa höst.

Efter första världskriget missbedömde man i Europa helt de inre tyska stämningarna. Utåt var landet välmående, kriget hade inte ens utspelats på tysk mark. Men förnedringen, som den utmålades av de grupper som ville ha revansch, bet sig fast i det tyska medvetandet. Den mest lysande förkrigsskildringen som gjorts av Hitlers maktövertagande och stämningarna i trettiotalets Tyskland stod kanske dåvarande Timeskorrespondenten Douglas Reed för i sin bok Insanity Fair som utkom strax före kriget (Vanvettets marknad, Bonniers förlag 1938).

Reed följde inte bara tyska folket och dess ledare på nära håll utan även makthavarna i en rad grannländer som Österrike, Tjeckoslovakien och Bulgarien under trettiotalet.  Han beskriver ett Tyskland som långt ifrån att präglas av armod istället är materiellt rikt men som anser sig förfördelat.  Reeds bok blev en enorm succé när den gavs ut 1938. Men efter att senare ha skrivit böcker som bedömdes som antisemitiska blev Douglas Reed svartlistad och därmed föll den så viktiga Insanity Fair, som förklarar mekanismerna bakom andra världskriget, i glömska.

Den som rest i det rika, till synes välmående Tyskland under senare år har inte kunnat undgå hur denna bitterhet än en gång legat under ytan. Tyskar födda långt efter andra världskrigets slut har upplevt att de av omvärlden gjorts kollektivt medskyldiga till nazismen och förintelsen.

” Vi är tyskar, vi får ingenting säga” 

har varit en vanlig reaktion när jag talat med människor i byar och städer runt om i Tyskland. Just denna arrogans från omvärldens sida gjorde att man sade sig inget begripa när det invandringskritiska, i det närmaste nybildade, AfD plötsligt slog sig in i tysk politik och fick uppemot 15 procent av rösterna i delstatsval förra året. Partiet fortsätter att växa snabbt, inte minst sedan terrorn slog till i ett julfirande Berlin. Det attentatet blev en symbol för vad tyskarna utsatts för allt sedan förra nyåret i Köln och de därefter följande terroristangreppen.

Och det är Tyskland – igen – vi bör hålla ögonen på. Det räcker inte att kalla AfD populistiskt och det lilla Pegida för extremistiskt. Allt fler tyskar vågar nu sympatisera med dem. De senaste opinionsmätningarna visar på stöd från mellan 20 och 30 procent av väljarna i flera delstater inför valet i höst.  När CSU, Merkels systerparti i Bayern, ska positionera sig gentemot det växande AfD så förklarar man sig vara: Keine Populisten, sondern eine Partei, die das Volk versteht.

Inga populister,  bara ett parti som förstår folket.

Så länge Merkel framstod som en stark kansler och sammanjämkande person mellan olika viljor bland europeiska ledare och tyska delstater hade hon folkets stöd. Hon uppfyllde den bild tyskarna identifierade sig med.  Men när Merkels personliga ambitioner och hennes sökande efter sitt eget eftermäle tog över hände något. Precis som med Reinfeldt och Öppna era hjärtan visade det sig att Angela Merkel inte längre ansåg sig bunden av det mandat hon valts på.

Tyskland har haft en lång period av turkisk invandring men konsekvenserna av den omfattande migrationen hösten 2015 visar sig nu. Belastningen på samhället, de sociala och kulturella konsekvenserna, har medfört en reaktion som upplevs som oväntat våldsam för ett lite väl självgott ledarskap.

Angela Merkel skar sig med det folk hon fått förtroendet av. Tyskarna har varit stolta över sin flit, sin noggrannhet, sina välvårdade städer och den harmoni man byggt upp efter kriget. Men Merkel blev arrogant med åren. Ett klassiskt mönster bland makthavare som sitter för länge.  När jag nyårshelgen än en gång läser Insanity fair med dess beskrivningar av människor och landskap i trettiotalets Tyskland är det som om den bilden åter växer fram.

Frankrikes Front National och dess ledare Marine Le Pen är en produkt av ett nationalistiskt och vad som brukar kallas poujadistiskt Frankrike som funnits länge. EU- kritiskt och socialkonservativt. Den svenska stämplingen av Front National som ett främst främlingsfientligt parti är en grov och delvis felvisande förenkling. Front National har dessutom funnits med i fransk politik i flera decennier och väljarna vet vad partiet står för.

Den tyska utvecklingen är annorlunda. De strömningar som nu kommer med ett snabbt växande AfD säger sig vilja reformera EU men bottnar i högre grad i en protest mot invandringspolitiken och vad man kallar en islamisering av Tyskland och Europa. Den rör vid något mycket djupare och mer aggressivt i Tyskland än t ex Frankrike. Just för att det varit så tabubelagt. Belysande för detta är att många AfD sympatisörer är unga och välutbildade. Äldre väljare håller av tradition fast vid Merkels CDU. Och medan anglosaxiska media varnar för en högersväng i ett land som skapade nazismen svarar unga AfD väljare att de vill ha rätten att visa fosterlandskärlek utan att stämplas som nazister. 

Nu i dagarna hörs dessutom krav på att stärka den tyska centralmakten gentemot delstaterna sedan de visat sig att julterroristen var känd av delstatspolis men detta inte nådde ut till övrig tysk polis. En starkare centralmakt är vad man i Tyskland självmant hållit tillbaka i efterkrigstiden. Men idag växer en ny generation fram som inte ser något skäl till varför de ska avsäga sig sin styrka eller varför de skulle axla den nazistiska skulden.

Utvecklingen i Europa kan mycket väl komma att bestämmas än en gång av Tyskland.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se