Chris Forsne: I stormens öga

Chris Forsne. Photo: Ordfront Förlag
  • Fredag 27 Jan 2017 2017-01-27
E-post 0

Innan stormen kom rådde ett relativt lugn. Tilliten var så stor att människorna såg det värsta, en vinterkuling, en höjd inflation, en elak influensa som ett obehag som snart skulle blåsa över, tas om hand av de vi valt att styra oss. 

Våra skolor, våra sjukhus och vår äldrevård fick vi lära oss överglänste det mesta. Och så drog politikerna sitt mantra ”skola, vård och omsorg” utan någon större risk i varje valrörelse. Vi var ju bra, nu skulle vi bara putsa på fasaderna.

När Olof Palme 1975 lät förändra tjänstemannaansvaret, medförde det en avkriminalisering av tjänstefel begångna av offentliganställda tjänstemän. Då tänkte få ens på att det kunde utgöra en fara för tilliten. Under decennier därefter hette det att mordet på Palme på Sveavägen var det som väckte oss ur Törnrosasömnen. Och så Anna Lindh. Det började blåsa runt Sverige, det bästa landet i världen.  Men vi var fortfarande segrare, stolt visade vi upp våra svenska pass, vi skröt om att ha den största biståndsbudgeten och våra ledande politiker hade storvulna planer för hur resten av världen skulle byggas upp efter svensk modell.

Det kunde bara bli bättre. Eller?

Och så se på oss idag.  Vart tog vår tillit, den som varit vårt adelsmärke som nation, vägen? Vi är en nation i gungning, även om medelklassen alltjämt befinner sig i Stormens öga, det lilla område där stiltje råder.

Räntorna är låga, en välsignelse för många, arbetslösheten nästan utraderad bland dem med utbildning, vi skaffar nya bilar och beställer nya utlandsresor. Den som vill sätter sitt barn i Montessoriskola, allt fler går på gym, allt fler lägger pengar på restauranger…

Men vad händer när denna medelklass slår upp tidningen? I pappersformat eller på läsplatta. Vad händer när den slår på nyheter i radio eller TV? Förr befann sig hela Sverige i Stormens öga. Vi såg på omvärlden och konstaterade hur lyckliga vi var att bo i detta rika, välordnade land. Så trygga vi ändå var, en sådan tillit vi hade till politiker, myndigheter, sjukvård och polis.

Det fanns närmast en barnatro på ett kontrakt mellan medborgarna och de styrande. Man skötte sig, sina barns uppfostran, sina inbetalningar till trygghetssystemen och de folkvalda skulle garantera den överenskommelse som slöts när de fick förtroendet.

Idag håller politikerna inte det löftet. De svaga grupperna har redan drabbats. Och medelklassens krypande oro? För den som ropar finns det idag sällan någon som svarar. Som Johan Westerholm skrivit tidigare här på Ledarsidorna: vilka blir följderna när ”den livsfarliga medelklassen” fått nog”?

Just nu krymper det område som ligger i stormens öga. Vi hamnar i de hårda vindarna när någon i familjen behöver sjukvård, när pensionsbeskedet kommer, när vi inte vågar låta våra tonåringar gå ut på kvällen.  Kanske är det inte stenkastning, nerbrända bilar, ambulans och brandkårspersonals rädsla för att ta sig in i ”utanförskapsområdena” som är värst? Kanske är det inte dödsskjutningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö och som skrämmer upp medelklassen? Trots att det drabbar allt fler och allt yngre personer. Inte så länge våldet inte tränger in bland radhusen och sommarstugeområdena.

Vi har, för de som inte visste, en Tillitsdelegation. Den tillsattes förra sommaren och den har ett uppdrag. Men inte vad vi trodde. Det handlar inte om medborgarnas tillit till våra institutioner, till myndigheter, verk eller offentliga inrättningar. Nej det handlar om hur detta gigantiska byråkratiska Sverige som följer oss från vaggan till graven har sin interna tillit alltifrån den statliga nivån ner till kommunnivån. 

Man behöver idag knappast vara betald medarbetare i denna delegation för att kunna rapportera om hur kommunerna protesterar vilt, men verkningslöst, gentemot beslut tagna på högre nivå. Hur det kommunala självbestämmandet naggas kanten. Kanske skulle delegationens uppdrag ha vidgats med krav på analys av följderna för det vi nu ser.

  • De allt tätare rapporterna om sjukvården i Stockholm där gamla människor får ligga och dö på britsar i akutens korridorer, på Sahlgrenska i Göteborg där man öppet talar om kaos, om gravida kvinnor i Sollefteå och deras partners som får gå på kurs i hur man klarar en födsel i bil då BB lägger ner och barnaföderskor får ta sig 10-15 mil längre söderut till Sundsvall. Skolresultaten som är ett minne blott av vad den svenska skolan stod för.
  • Äldreboenden som stänger eller förvandlas till hem för ensamkommande. Kåkstäder av moduler som växer upp mitt i lugna villakvarter. Pensionerna som gör allt fler inom medelklassens till fattigpensionärer.
  • Åklagare i Göteborg och Malmö som går ut öppet och säger att de förlorat kontrollen. Våra poliser och sjuksköterskors upprepade vittnesbörd om orimliga arbetsförhållanden.

Rapporterna som inte går att komma undan om mord som inte utreds, om kollektiva våldtäkter och parallella samhällen blir fler. Våra styrandes beröringsskräck med verkligheten förgiftar landet. Inom media och kultur rasar ett åsiktskrig, tonen allt fränare, vi ser en aggressivitet vi inte känner igen och de offentliga avrättningarna utformas som folknöje på löpsedlarna.

Varje dag matas vi med nya uppgifter om de uppiskade stämningarna i USA. Det är inte bara amerikanska media som hänger sig åt vad som i dagsläget knappat kan ses som annat än destruktivt för hela det amerikanska samhället. En förstasida på DN eller SVD liknar en krigsupptakt. Radions USA korrespondenter deltar glatt.

För vi över det till Sverige så har den förmedlande och analyserande rollen hos media försvunnit och vi ser istället rubriker som ska hetsa politikerna mot varandra. Ett färskt exempel är Anna Kinbergs Batras utspel nyligen angående eventuellt närmande till SD. Där såg media som sin första och viktigaste roll att piska upp stämningarna. Allmänhet och mediakår kan tycka hur illa som helst om både Donald Trump och Jimmie Åkesson men vad vinner vi på att skrika och hetsa?

I USA kämpar media och delar av den demokratiska väljarkåren för att få Trump att känna sig trängd och provocerad. Vilket knappast bidrar till att han kommer fatta klokare beslut. I Sverige ser vi hur media försöker styra hela politiken. Brännmärka och skrämma politiker till tystnad och passivitet. För mig har svensk media, denna självutnämnda åklagare och domare, en stor del i skulden till var vi befinner oss.

För den som googlar ”Bo Rothstein” och ”Good governance” finns det mycket att läsa. Statsvetaren som nu lämnat Göteborgs universitet för Storbritannien har i åratal specialiserat sig just på detta begrepp.

Rent allmänt brukar det sägas att bland annat följande ska finnas för att  termen ska vara uppfylld: demokratiskt deltagande även för utsatta grupper, styret ska vara konsensusorienterat, kunna ställas till ansvar, vara transparent, respektera lagen och inte vara korrupt. Bo Rothstein och hans kollegor intresserade sig framför allt  för obalanser inom Good governance i länder utanför Europa. Idag skulle jag vilja se en analys över hur Sverige lever upp till de kriterier Rothstein  beskrivit i den  omfattande litteratur som han publicerat under sin tid på Quality of Government Institute.

Vem av oss vågar sia om var Sverige befinner sig om fem år? Finns det någon som tror att stormen blåst över? Att Sverige ska återgå till den trygga utmark landet varit i över hundra år? Ser  medelklassen med förtröstan på sina barns framtid? På sina egna möjligheter till en värdig ålderdom? I ett fattigsverige för ett par hundra år sedan satte människor sin tilltro till Gud och till ett bättre liv efter den hårda vardagen. Allt färre har en Gud att ta till. Få är villiga att byta den auktoritetstron till en förtröstan i hur Stefan Löfvén eller Anna Kinberg Batra ska ta hand om oss och de våra.

I dessa rädslans tider ser var och en över sitt eget hus. Solidariteten med dem där ute, mitt i stormen, är mer än man klarar av. Vi får ett Sverige  där vi stänger dörrarna, tänder stearinljusen, släcker nyhetssändningarna i ren självbevarelsedrift.

Men i Stormens öga går det snart inte längre att gömma sig och som ett mantra upprepa: hit når vindarna inte.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se