En socialdemokrat utan parti

Moderatledaren Anna Kinberg Batras soloutspel har satt det borgerliga allianssamarbetet i gungning och därmed också hela det politiska landskapet. En faktor talar för att svensk politik kan vara på väg från två block till tre – väljarna är redan där menar SvD. I sak skulle SvD analys kunna stämma men de går inte närmare in på mekanismerna bakom.

Hur det kommer sig att väljarna tvingats till tre block. En resa som möjliggjorts av gårdagens och dagens politiska ledarskap. Det är inte väljarnas “fel” att det utvecklats på detta sätt. Ansvaret ligger hos andra. Hos sådana som inget ansvar vill ta.

Skärmavbildning fd ministern och ambassadören Gunnar Lunds kommentar till Forsne.

Ett exempel på de bakomliggande faktorerna är hur en liten elit i ett tänkt politiskt mittfält möter medborgares och väljares oro ser vi i hur före detta socialdemokratiske finansmarknadsministern och Paris-ambassadören Gunnar Lund bemötte Chris Forsne i hennes fredagskrönika.

Lund är utöver sitt CV inte vem som helst utan var en av arkitekterna bakom det snabbutvidgade Schengenområdet samt var tänkt att leda Sveriges anslutning till Euron. Folkomröstningens resultat kom dock emellan och grusade de planerna. Det Forsne kritiserar är i praktiken följdeffekterna av hans livsverk och politiska gärning. Forsne och Lund har under många år rört sig i samma internationella kontext och kretsar. I ett sammanhang av makt.

Att Lund använder sig av begreppet “genre” är anmärkningsvärt men dessvärre symptomatiskt för en elits eller politisk adels tilltal gentemot en i deras ögon obildad allmoge.

Att lufta sin oro för att behöva bli hemlös på äldre dagar, behöva vänta på akuten i 47 timmar (vilket var snittet på en av Stockholms akutmottagningar för två veckor sedan) för en enkel skada eller behöva som fattigpensionär fira det nya året med varm korv med bröd som nyårsmiddag är att ge sig in i en genre enligt Lund. Lund står, med sin karriär, ovanför den oron. Han kommer aldrig behöva oroa sig för något annat än sitt politiska rykte. Ett rykte som nu riskerar att urholkas. Alla de effekter som utlovats av bland annat hans politiska arkitekturkonst och som resultat av hans livsgärning ser ut att utebli. Kritiker viftas konsekvent bort som ”någon som fastnat i en genre” från kretsarna kring Gunnar Lund. Arkitekterna. “The chosen ones”.

Kritiker som vill befinna sig i det politiska mittfältet pressas som konsekvens av detta ut i polerna av en elit som fattat felaktiga beslut samt inte vill eller vågar tillstå misstagen och felbedömningarna.

Jag själv är idag mer och mer en socialdemokrat utan parti på riksnivå. Socialdemokraterna i Stockholms Län respektive Norrtälje kommun är den socialdemokrati jag känner igen mig i, nära Nils Karlebys och Tage Erlanders. Men min partiledning ser ut att glida ut i en identitetspolitisk rosa dimma styrd av särintressen samtidigt som de följer efter Gunnar Lunds exempel och förminskar den oro många känner. En utveckling som förstärkts genom samarbetet med Miljöpartiet. Ett samarbete jag varnade min partiledning för i juni 2014. Det blev dock inte så illa som jag befarade. Det blev avsevärt mycket värre. En utveckling som inte ens Gunnar Lund kunnat undvika att se. Att socialdemokrater som Gunnar Lund, från sin maktposition med sina nätverk kallar oro och osäkerhet för att någon fastnat i en genre förstärker den rörelse vi ser i väljarkåren idag.

Men det är i sak uppfriskande att se att personer som Lund nu öppet ger uttryck för sin syn på väljare, medborgare och journalister. Utan omskrivningar vilket bör betecknas som en positiv egenskap. Den uppriktighet som Lund visar är en bristvara i det politiska samtalet idag. Men. Kritik och oro är en lite udda och inte helt rumsren genre, explicit oönskad, i enlighet med hur före detta ministrar och ambassadörer som Lund ser på folket i gemen. Att det sedan är Forsne som kom med kritiken mot samhällsutvecklingen smärtade sannolikt ännu mer. Hon ses sannolikt av Lund som förtrogen och en del av ”dem”. En del av en inre cirkel av makt där en viss lojalitet förväntas.

“The chosen ones”

Idag finns det inget parti i det politiska mittfältet kvar. Inget parti med det ledarskap som kommer krävas. Allt samlas kring tre poler, den identitetspolitiska och postmoderna vänstern, ett libertarianskt Ayn Rand-inspirerat alternativ där den starkes rätt råder samt ett social- och nationalkonservativt alternativ. Inte i någon av polerna känner jag mig hemma. Jag är hemma i mitten. Men där är det tomt på politiskt mod och realistiska lösningar.

En socialdemokrat utan parti. Det är det jag ser framför mig valåret 2018 om inget avgörande händer vid socialdemokraternas partikongress i april. Och jag är inte ensam.

Vi riskerar att drivas ut i polerna eller in i passivitet mot vår vilja av en liten grupp av makthavare som ser ner på väljare, medborgare och journalister i kombination med ett tafatt, nervöst och vilset politiskt ledarskap som inte förmår bibehålla den politiska mitten relevant för väljarna.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se