Erik van der Heeg: Recension av “Hitlers lojala musiker”

Erik van der Heeg. Foto: Photo by Wilmarsgard

Med sin bok, ”Hitlers lojala musiker – hur musiken blev ett vapen i Tredje rikets propaganda” (Santérus förlag, 2016), pluggar Anders Carlberg igen ett hål i vår kunskap om nazisternas kulturpolitik, under perioden 1933-45.

Att nationalsocialisterna, precis som många andra politiska rörelser under de senaste 100 åren – totalitära, likväl som demokratiska – har försökt mobilisera kulturen i propagandasyfte är i och för sig ingen nyhet.

En hel del har skrivits om exempelvis bildkonst, arkitektur och film under det Tredje riket, men fram till nu har det saknats en brett upplagd och initierad studie om hur just musiken kom att förvandlas till ett instrument i statsmaktens, ideologins och – så småningom – det totala krigets tjänst. Det är ett grundligt arbete som Anders Carlberg presenterar här. Som utbildad operasångare känner han sitt material. Han har arbetat i åtta år med projektet – och det är en gedigen källförteckning som ställs till läsarens förfogande. Boken är dessutom elegant och flyhänt skriven, och ytterst begriplig, även för den som knappt har satt sin fot i en konsertlokal eller ett operahus.

En särskild tonvikt har också lagts vid relationen mellan Tyskland och de skandinaviska länderna, där de senares skilda öden under krigsåren, såsom antingen ockuperade, neutrala eller – som i fallet Finland under fortsättningskriget – i ett de facto vapenbrödraskap, producerade diametralt olika kulturpolitiska situationer.

Kulturpolitiken i Tredje riket kom inte bara att formas av den nazistiska rasläran, utan också av de centrala gestalternas personliga kulturintressen, tycken och smak – och musiklivet utgjorde därvidlag inget undantag. Framför allt Hitler och propagandaminister Josef Goebbels var mycket intresserade av klassisk musik och i synnerhet opera. I det tidiga 30-talet hade Tyskland ett rikt musikliv, med operahus och symfoniorkestrar i snart sagt varje större stad, liksom säsonger präglade av den specifikt tyska traditionen med ”festspel”, där givetvis Wagnerfestspelen i Bayreuth, precis som idag, intog en särställning.

Till stor del bars detta musikliv upp av judiska musiker, artister och dirigenter. Enligt Carlbergs beräkningar utgjorde judarna inte mindre än tio procent av alla som var verksamma inom musiklivet – och detta i ett Tyskland som 1933 hade en judisk befolkning som endast motsvarade 0,75 procent av totalpopulationen. Alla dessa judar måste rensas ut ur kulturlivet efter maktövertagandet. Carlberg tecknar bilden av ett Tyskland där tumskruvarna ständigt dras åt. Under 30-talet skärps lagarna successivt, personer sägs upp, tvingas i landsflykt eller interneras. Steg för steg blir likriktningen allt tydligare.

Ett berömt citat av Stefan Zweig i ”Die Welt von Gestern” (1943) beskriver utvecklingen:

”alltid bara en liten dos, och efter dosen en kort paus. Alltid ett enda piller och så ett ögonblicks avvaktan för att se om det hade varit för starkt, eller om världens samvete skulle tåla även denna dos.”

Den skoningslösa politiken, vars slutmål bland annat är förintandet av den europeiska judenheten, bryts emellanåt upp av de bisarra strider mellan olika delar av den nazistiska byråkratin som präglade maktutövningen i det Tredje riket på snart sagt alla områden. Propagandaministeriet kämpar med KdF och Deutsche Arbeitsfront om vilken myndighet som skall ha störst inflytande över musiklivet. Hitler lägger beslag på Bayreuth för att han själv, tillsammans med Winifred Wagner (kompositörens brittiska svärdotter), skall kunna kontrollera programverksamheten på operahuset. I Berlin strider Goebbels, som har Deutsche Oper och Berlinfilharmonikerna i sin hand, mot Hermann Göring, som i egenskap av ministerpresident i Preussen kontrollerar Schauspielhaus och den tyska operascenens pärla, Berliner Staatsoper, om vem som skall dominera rikshuvudstadens kulturliv. I sina dagböcker visar Goebbels stark irritation över att Göring använder ”sina” teatrar för att skapa effektfull inramning när han tar emot prominenta gäster och kallar honom ”teaterpaschan”. Göring tycks dessutom strunta i raslagarna när det passar och låter bland annat den judiske dirigenten Leo Blech verka vid Staatsoper ända fram till 1937.

Om en aspekt av Carlbergs bok handlar om det systematiska eliminerandet av judarna i musiklivet, så handlar en annan om de musiker, sångare, kompositörer och dirigenter som ställer sig till regimens förfogande.

Det är en deprimerande läsning att se hur oerhört få de icke-judiska utövare var som faktiskt tog avstånd från den förda politiken, framför allt i ljuset av vad som skedde med deras kollegor, som kunde försvinna från ena dagen till den andra. Skälen till detta varierar från naivitet och opportunism, till att man faktiskt stödde nazisterna och deras raspolitik. Under den avnazifiering av det tyska kulturlivet, som ägde rum efter kriget, skedde omfattande förhör med prominenta kulturpersoner som verkat under det Tredje riket.

De svar som Carlberg lyfter fram, också från världsnamn som Wilhelm Furtwängler och Herbert von Karajan, ter sig emellanåt som rena förolämpningar av förhörsledarnas intelligens – det handlar om att man ville vara kvar för att ”skydda” den tyska kulturen under en svår tid eller att de ”tvingats” gå med i nazistpartiet. När det inte handlar om politisk övertygelse, visar de utövare som verkade under Tredje riket emellanåt upp en rik provkarta på mänskliga svagheter: penninghunger, äregirighet, avund, högmod och feghet.

Det sätt på vilket nazisterna kom att styra kulturlivet var närmast unik i sina mordiska krav på likriktning. De totalitära samhällena är på sätt och vis ganska tydliga i hur de försöker styra konst- och kulturliv i sina egna bestämda syften – kravet på den utövare som inte solidariserar sig med statsledningen är att anpassa sig och tiga eller att försvinna. Men något som blir tydligt vid läsningen av ”Hitlers lojala musiker” är att våra också egna västerländska samhällen inte på något sätt är skyddade från politisk styrning av kulturlivet. I ett samhälle där kulturen till stora delar försörjs via statsbidrag finns det alltid risk för att politiska ideologier smygs in som ett krav för att exempelvis få tillgång till offentliga medel.

Ingen konstnär eller musiker riskerar förvisso att mördas här, men konsekvenserna för kulturlivet tenderar att bli märkligt likartade: konformism och likriktning breder ut sig; hyckleri och undfallenhet blir dygder; politisk pålitlighet övertrumfar konstnärlig frihet.

 

Erik van der Heeg

 

Anders Carlberg, ”Hitlers lojala musiker – hur musiken blev ett vapen i Tredje rikets propaganda” (Santérus förlag, 2016).

Akademibokhandeln

Adlibris

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se