Sådan är den. Kulturjournalstiken

  • Tisdag 31 Jan 2017 2017-01-31
E-post 0

Exakt klockan 12.03 den 19 januari upphörde den tvetydiga liberalismens tidsålder för evigt. Trettio sekunder in i det mest gangsteraktiga, rasflirtande och splittrande installationstal en president någonsin hållit utanför en katastroffilm, blev det uppenbart för alla som fortfarande trott att detta på något sätt var ett normalt presidentskap där normala regler gäller att de hade lurat sig själva.

Den brittiska författaren Laurie Penny beskriver med dessa ord sina känslor som hon har i relationen med USA:s president Donald Trump. Hon börjar med att börja ta fel på datum för installationstalet. En dramatisk inledning på en artikel på DN Kultur som ger sken av att vara exakt visar sig vara behäftad med direkta felaktigheter i dess första mening. USA:s president svärs som huvudregel in den 20 januari året efter val, något som endast gjorts avsteg från en gång sedan 1937. 2017 inföll installationen som vanligt den 20:e januari. Inte den 19:e.

Sådan är kulturjournalistiken, inte ens Björn Wiman, redaktör på på DN Kultur, reagerade på ett enkelt sakfel i första meningen som sedan hänger kvar i resten av artikeln.

  • Om författaren missar en sådan enkel sak, vad är då korrekt återgivet?
  • Om även Björn Wiman, kulturredaktör, missar en sådan enkel sak, vad är då korrekt återgivet i DN Kultur-bilaga i bredare termer? Läser ens Wiman texterna som skall publiceras?
  • Har Penny ens lyssnat igenom talet och satt in det i en kontext?
  • Eller hade hon bestämt sig för redan dagen innan den 20 januari vad som skulle stå i referatet? Var det så felet tog sig in?
  • Var artikeln helt enkelt färdigskriven redan dagen innan Trumps installationstal?

Kulturjournalistiken idag är inexakt och i huvudsak dränkt i känslosås. Tyckande och troende som sällan eller aldrig vill emotsägas.

Björn af Kleens reportage av judiska församlingens Stockholm som lågmält antisemitisk. af Kleen förmedlar nidbilder av judiska församlingen som fick stå oemotsagda. Samme af Kleen som gjorde porträttet av Ulf och Lena Adehlson Liljeroth som varandes mer eller mindre fullblodsnazister i DN Fokus. Allt författat av adelsmannen af Kleen, ätten har nummer 2330 i  Riddarhusets annaler. Du ifrågasätter inte en person som bär ett adligt efternamn. Om af Kleen sedan är erkänd som en del i släkten eller inte spelar mindre roll.

På DN Kultur tillåts även författaren Mattias Hagberg bre ut sig i sitt kvinnohat oemotsagd där Alice Teodorescu får smaka på den sanna feminismens ansikte. Lika oemotsagd som Emanuel Karlstens lustmord på Katerina Janouch person i GP. Det är inte hennes argument som Karlsten går i polemik med. Det är kvinnan och personen Janouch. Hennes personlighet dissekeras med illa dold  avsmak.

Ytterligare exempel hittar vi ånyo inom Bonnierkoncernens skara av medarbetare, Malte Persson. Ingenstans i artikeln går han in i den sifferexercis som skulle krävas för att möta Ann Heberleins analys av tilliten i samhället. Istället följer ett totalangrepp mot hennes person som avslutas med

”Uppenbarligen finns det människor i Sverige som är i behov av att på regelbunden basis uppleva den berusande känslan av filosofisk överlägsenhet…”

Det som förenar dessa artiklar, med ansvariga utgivare och kulturredaktörer, är att i inte något av fallen så tar tidningen, dess ansvarige utgivare eller kulturredaktören några steg till friskrivning av innehållet. Och personangreppen. Personangreppen på Heberlein, Janoush, Lena Adehlsson Liljeroth och mot en majoritet av Stockholms judar är en del av koncernen och dess folkbildande och folkdrivande budskap. I kulturen finns en sprängkraft av folkbildning. Något kulturredaktörer och ansvariga utgivare är väl medvetna om. Annars funnes inga kulturbilagor.

Dess kultur. Dess vilja av att förtrycka kvinnor. Dess presentation av alternativa fakta. Dess spridande av försåtligt inlindat judehat. Dess ovilja att möta fakta med fakta.

Wolodarski. Wiman. Matsson. Persson. Hagberg. af Kleen. Karlsten. Alla verktyg i ägarnas, familjerna Bonnier respektive Hjörnes, händer. Alla dessa redaktörer och journalister är vita självutnämnda feministiska män. Som tillsammans med ägarfamiljerna kontrollerar Sveriges största samling av mediekanaler. Familjer med makt och tillräckligt med ekonomiska resurser för att köpa sig de bästa av kulturens manusförfattare.

Sådan är kulturjournalistiken. En teaterpjäs med kulturdrev som huvudnummer. Med sina ägares och ansvariga utgivares finansiering och tysta medgivande.

 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se