Ann Heberlein: A Clockwork Orange – aktuell än idag

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

A Clockwork Orange

Anthony Burgess

(övers. Caj Lundgren)

Modernista

Den unge hjälten, Alex, femton år gammal, i Anthony Burgess roman A clockwork orange, lever ett verkligt horrorskönt liv tillsammans med sina drogisar. Han ägnar sig åt ultravåld, dricker spetsad molok, kör lite gammal hederlig inochut samt lyssnar på Ludwig van alltmedan världen går i bitar. Det är han, Alex, och hans likar som bestämmer.  Med våld tar de vad de vill ha, av ingen särskild anledning alls, bara för att det är horrorskönt, inte för något annat. Det finns ju ingen som hindrar dem – varken milisant eller rozzar rår på Alex och hans drogisar.

”Men bröder, det är dom där som biter sej på tånaglarna av grubbel över orsaken till dåligheten som får mig att skratta högt” tänker Alex och fortsätter ”Dom frågar sig inte vad orsaken till godheten är, och varför i så fall den andra avdelningen? Är lodisar snälla, så är det för att dom gillar det, och jag skulle aldrig lägga mig i deras nöjen. Och detsamma gäller den andra avdelningen.” Människor gör det dom gör för att dom vill, för att det är såna de är menar Alex: de gör ont för att de är onda.

Första gången jag läste Burgess ruskiga roman någon gång i mitten av åttio-talet uppfattade jag den som en surrealistisk dystopi, lika långt ifrån min verklighet som Tolkiens böcker om alver, hober och orcher. Jag fascinerades av språket och skrämdes av det brutala våldet, den cyniska jargongen och bristen på respekt för människans värde och liv. Då var jag femton år, lika gammal som Burgess anti-hjälte Alex och mitt liv och mina erfarenheter var fjärran hans. A Clockwork Orange var science fiction för en tonåring i Malmö 1985. Den värld Burgess beskriver, med polisbrist, hemlösa, meningslöst gatuvåld, gängbråk och gruppslagsmål på gatorna var fjärran mitt liv. De slitna och skitiga miljöerna där vanliga människor inte vågar sig ut efter mörkrets inbrott eftersom unga våldsamma män tagit makten var något helt annat än det Sverige jag var tonåring i.

Jag kom att tänka på Burgess roman när jag läste om femtonåringen som sitter anhållen, misstänkt för mordförsök på en medelålders fastighetsskötare i Malmö i veckan. Fastighetsskötaren gav sig, tillsammans med sin son, ut sent om kvällen för att salta trottoaren utanför några av de fastigheter han har ansvar för. Det snöade nämligen i Malmö, ovanligt mycket för att vara i Skåne. Av omtanke bestämde sig därför fastighetsskötaren för att, långt efter arbetstidens slut, gå ut och ta hand om snön så gott det gick.

Kanske tänkte han på mammorna som skulle cykla iväg med småbarn på pakethållaren, på tidningsbuden som skulle dela ut tidningar, på tonåringarna som skulle hasa iväg till skolan tidigt nästa morgon. 01.59 larmades polisen. Mannen som gått ut tillsammans med sin son för att ta hand om snön var skjuten. Nu kämpar han för sitt liv på UMAS. Några kvarter bort hålls en femtonårig pojke i förvar, misstänkt för mordförsök. 

I tidningen kan man läsa att femtonåringen är känd av polisen sedan tidigare, som inblandad i fler grova brott. Jag kämpar för att förstå: Hur kan en femtonåring – ett barn – vara så förhärdad? Ha ett brottsregister och tillgång till vapen?  Vi vet väldigt lite om vad som hände den snöiga natten då mannen som strödde salt blev skjuten. Varför sköt femtonåringen? Såg snöröjaren något han inte borde ha sett? Fick femtonåringen för sig att snöröjaren kränkte honom på något sätt? Kom den skjutne mannen i vägen för en kula som egentligen var ämnad åt någon annan? Finns det någon förklaring – eller sköt femtonåringen bara för att han kunde?

På kul, liksom?

Anthony Burgess skrev A Clockwork Orange efter att hans hustru blivit rånad och misshandlad i ett mörklagt London under kriget. Jag tror att han kämpade med samma frågor som jag – hur är det möjligt? Hur gick det här till – min hustru, en oskyldig människa ute på promenad i sin egen stad blir rånad och misshandlad? De här unga männen, desertörer från amerikanska armén, vem är de? Vad driver dem? A Clockwork Orange publicerades 1962 och är dessvärre lika aktuell idag, ja, kanske ännu mer aktuell. Bortom det snillrika språket ställer Burgess flera klassiska frågor, om människans frihet, om godhet och ondska. Hur fria är vi? Vad kan vi välja? Och vad får vi välja? När är det rimligt att begränsa en människas frihet, och hur? Finns det onda människor?

Alex åker fast, och det ljuva livet med ultravåld och Ludwig van är över.  I fängelset används han som försökskanin för ”Ludovicmetoden”, en nyskapande behandlingsmetod som utnyttjar teorin om betingning. När Alex skrivs ut blir han illamående av allt det som förr gav honom njutning: våld, musik, sex. Är han då en människa? När han inte längre kan välja mellan gott och ont utan tvingas avstå det onda för att det gör honom sjuk? Vad får vi, samhället, egentligen göra med en människa som förbrutit sig? illamåendet varar dock inte särskilt länge. Kort efter utskrivning är han tillbaka på mjölkbaren där han kör en knytnäve i magen på en man:

”Men på nåt vis kände jag mig väldigt uttråkad och lite hopplös, mina bröder. Så jag vände mej mot tjellovecken som satt närmast mig i den stora piyschsoffan som löpte runt hela mestot, och körde mycket raskt knytnäven i magen på honom ack-ack-ack.”

Varför? För att han är uttråkad. För att han kan. Det finns ingen som hindrar honom, ingen som sätter några gränser. Våldsamhet går inte att bota. Är Alex ond? Finns det onda människor? Vad ska vi göra med dem?

Burgess ger inga svar. Hans sympatier ligger inte hos Alex, våldsverkaren. Inte heller poliserna eller juristerna eller psykologerna som behandlar Alex – gör honom till ”en god människa” – får hans sympatier. Ingen är god. Alla tycks störda på ett eller annat sätt, från Alex föräldrar till hans övervakare. Kanske är det så: Att ett samhälle som skapar femtonåriga våldsverkare är ett mycket sjukt samhälle. En sådan djupt gående sjukdom botas inte genom att vård av den enskilde. Det krävs mycket mer grundläggande insatser än så.

Kanske kan vi ändå lära oss något av A Clockwork Orange. Kanske är det som Alex säger – det finns ingen förklaring till ondskan, våldet har ingen orsak, brutaliteteten är inte konsekvensen av något särskilt. Kanske ska vi sluta leta orsaker, och koncentrera oss på att bekämpa brottsligheten och skydda laglydiga medborgare?

 

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.