Ann Heberlein: Den inbillade feministen

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Omgiven av kvinnliga kollegor signerar vår vice statsminister, Isabella Lövin, med bister min regeringens förslag till en ny klimatlag. Bilden på Lövin och kvinnorna blev, som man säger nuförtiden, viral. Den delades och kommenterades och gillades, uppmärksammades i press, radio och tv både inom och utanför landets gränser. Bilden, som beskrivs som ”en känga till Trump”, blev en pr-succé för Isabella Lövin.

”Vi är en feministisk regering, det syns i den här bilden”,

säger Lövin till svt.se. Medan Trump, omgiven av idel män, undertecknade en order om att stoppa federal finansiering av hjälporganisationer som är för abort – ett klart misogynt tilltag – så skrev ju Lövin under, ja vad? Ett feministiskt förslag?

Mer än en gång har jag undrat vad regeringen menar med sitt påstående om att de är ”en feministisk regering”. Att bedriva en ansvarig och hållbar klimatpolitik är naturligtvis bra – men är det ”feministiskt”?

Man kan ju naturligtvis hävda att klimatfrågan är av vikt för både män och kvinnor, att båda könen gagnas av att världen inte går under det här århundradet – men är det inte att tänja på begreppet väl mycket att hävda att signerandet av ett förslag till en ny klimatlag är ett utslag av feminism? Jo, jag förstår att Lövin med sitt infama påstående om att det syns i bilden att Sverige har en feministisk regering anspelar på det förhållandet att det var idel kvinnor på fotot. Det räcker inte. Alla kvinnor är inte feminister – och alla feminister är inte kvinnor. Det krävs mer än en vagina för att vara feminist. Ett förslag blir inte feministiskt för att det är någon av honkön som håller i pennan.

Det finns en mängd olika former av feminism – liberal feminism, marxistisk feminism, queer feminism, ekofeminism och så vidare – men det som är gemensamt för alla olika former av feminism är att målet är lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter för kvinnor som för män. Feministiska ideologier, teorier och praktiker verkar för kvinnors ekonomiska, sociala och politiska rättigheter. Feminism vill lyfta fram kvinnors erfarenheter och situation, lyssna på kvinnor och ta dem och deras liv på allvar. En av feminismens viktigaste utgångspunkter är att kvinnor och kvinnors liv, historiskt, har ignorerats. Kvinnors problem har negligerats – män har skrivit lagar och formulerat de principer som styrt samhället. Männen har tagit hand om det stora livet, offentligheten, medan kvinnor har dväljts i det lilla livet, det privata.

Vår nuvarande regering gör sig skyldig till just detta: De ignorerar kvinnors berättelser och erfarenheter och de negligerar de problem som kvinnor brottas med. De verkar inte för lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter för män och kvinnor. Flickor särbehandlas på ett chockerande sätt när de betraktas som vuxna nog att vara både gifta och gravida när de är knappt sexton år – medan sextonåriga pojkar kallas för barn, placeras på boenden med dygnetruntservice och slipper ta ansvar för sina handlingar, hur vidriga de än är, med hänvisning till att de är barn.

Att blunda för det beklagliga och djupt bekymmersamma förhållandet att de kvinnliga fattigpensionärerna blivit allt fler de senaste åren är inte att verka för kvinnors ekonomiska rättigheter. Att förneka att hedersetiken växer i utanförskapsområden, med sedlighetspoliser som kontrollerar kvinnors klädsel och beteende, reglerar var hon får gå och vem hon får umgås med är inte att slåss för kvinnors sociala rättigheter.

Att inte ta det ökade sexuella våldet mot kvinnor på allvar är inte att ta kvinnors rätt till trygghet och frihet på allvar. Det ökade sexuella våldet – tafsningar på badhus och konserter, våldtäkter och gruppvåldtäkter – begränsar kvinnors frihet. Den som är rädd är inte fri. En feministisk regering måste värna flickors rätt att vara barn och självklart och omedelbart sätta ner foten i frågan om barnäktenskap. Likaså måste en feministisk regering med kraft fördöma tvångsäktenskap och månggifte. Ingetdera ligger i kvinnornas intresse. Alla kvinnor som lever i vårt land måste vara lika fria att välja hur de vill leva och med vem, vad de ska arbeta med, om de vill utbilda sig, vilka vänner de vill umgås med, om de vill bli mammor eller inte. Är inte allt detta självklarheter, i all synnerhet för den som berömmer sig om att vara feminist?

Låt mig berätta om två händelser som gjort mig särskilt upprörd den senaste veckan, samma vecka som Isabella Lövin stoltserat med att sitta i en feministisk regering.

I onsdags kväll blev en 40-årig kvinna våldtagen på en parkeringsplats i Malmö. Hon hade kört in på den väl upplysta parkeringsplatsen utanför Mobilia för att fylla på spolarvätska. När hon letade efter dunken i bakluckan blev hon överfallen. En man, som talade på ett främmande språk, hotade henne med en trettio centimeter lång kniv, knäppte upp hennes byxor, våldtog henne, misshandlade henne och rånade henne. Klockan var halvåtta på kvällen mitt i centrala Malmö.

Vad säger vår feministiska regering om det? Att en mamma på väg hem till sina barn blir våldtagen när hon stiger ur bilen några minuter för att fylla på spolarvätskan?

I veckan meddelades också domslut i fallet med artonåringen alternativt nittonåringen (åldern är, föga förvånande, oklar) som våldtagit en trettonårig flicka analt och vaginalt på en skoltoalett. Han har också utnyttjat en fjortonårig flicka sexuellt. Straffet? Två månaders fängelse och skyddstillsyn. Det är priset på en flicka i Sverige 2017. Är vår feministiska regering nöjda med det domslutet – med de signaler ett sådant straff sänder? Jag vill att vår feministiska regering agerar nu. Ska inte skolan vara en trygg plats också för flickor?

Om regeringen tar sitt eget påstående om att vara en ”feministisk regering” på allvar föreslår jag att de börjar med det som feminister i alla tider gjort – lyssna på kvinnors erfarenheter, ta våra berättelser, bekymmer och problem på allvar. Lyssna på kvinnorna i förorten som är bekymrade över det växande hedersförtrycket. Ta tag i fattigpensionärernas situation – ingen ska behöva tillbringa de sista åren av livet med att oroa sig över om pengarna ska räcka till både mat och hyra.

Fundera över varför känslan av otrygghet och utsattheten för sexuella övergrepp har ökat hos kvinnor i vårt land. Gör det. Lyssna, reflektera, kom med förslag på lösningar. Först då har ni rätt att kalla er en ”feministisk regering”.

 

Ann Heberlein

 

LÄSTIPS TILL ISABELLA LÖVIN OCH ALLA ANDRA I VÅR ”FEMINISTISKA REGERING”

Om NTU (kvinnors ökade otrygghet)

Om det ökade sexuella våldet

Om barnäktenskap

Om hedersförtryck

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.