Ann Heberlein: Integrationspolitik – från omhändertagande till att ställa krav

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

I torsdags diskuterades Malmö och stadens problem i SVT:s opinion Live – och lyckades, helt ofrivilligt, blixtbelysa problemets kärna, nämligen en totalt havererad integration. Trots att jag själv är född och uppvuxen i Malmö var det med nöd och näppe jag förstod vad Malmöborna Showan Shattak (med titeln ”politisk aktivist”) och Bahareh Andersson (”människorättsaktivist”) i studion sade.

Det språk som de sjuttonåriga gymnasisterna på länk från Möllan Basement talade var nästintill obegripligt – uttalet var ytterst tveksamt och deras förmåga att sätta samman begripliga satser mycket klen.  Ändå är de här unga männen, precis som jag, födda och uppvuxna i Malmö. ”Jag har bott här hela mitt liv”, sade Edriss på bruten skånska. Hur är det möjligt att en sjuttonåring som gått på svensk förskola, tagit sig igenom svensk grundskola och gått vidare till gymnasieutbildning inte har fått lära sig tala språket i det land han är född i, medborgare i, lever i och snart förväntas bidra till?

Edriss och Salm från Lindängen, ett av Malmös mer belastade områden, borde tala lika bra svenska som mina brorsöner på Limhamn, en helt annan del av staden. Att behärska svenska, i tal och i skrift, är en grundförutsättning för att kunna tillgodogöra sig en högre utbildning, och för att kunna ta sig in på arbetsmarknaden.

Att barn som bor i olika delar av samma stad ges så olika grundförutsättningar är ett totalt misslyckande för integrationen. Att inte behärska språket i det land man bor är ett hinder för att fullt ut delta i samhället. Att, som Lernia gjorde, lansera en ”ny rikssvenska” eller hylla författare och poeter som skriver någon sorts ”nysvenska” ändrar inte på det. Ett land och ett folk behöver ett språk som alla i landet, hela folket, behärskar och förstår.

Att ett lands medborgare behärskar landets språk är en självklarhet för majoriteten av världens länder. Statsvetaren Sara Wallace Goodman granskar i studien ”Immigration and Membership Politics in Western Europé” vilka krav olika europeiska länder ställer för medborgarskap. I flera länder krävs kunskaper om det nya landets historia, om dess kultur och värderingar – och i alla länder utom Sverige ställs krav på språkkunskaper. Resten av världen har förstått det Sverige vägrar att förstå: Språket är grunden till integration. Det är här sambandet mellan bristande språkkunskaper, misslyckad integration och dödligt våld på Malmös gator finns.

Salm och Edriss berättade från fritidsgården vid Möllevångstorget i Malmö att de kände de unga män som blev skjutna förra året. De uppgav att de ser sig om över axeln. De sade att de hela tiden undrade vem som skulle bli skjuten nästa gång. Det är inte svårt att förstå deras rädsla – förra året mördades tolv personer i Malmö, de allra flesta unga män med invandrarbakgrund, och i år har ytterligare två unga män med invandrarbakgrund dödats. I de flesta fallen misstänker polisen att morden har kopplingar till den gängkriminalitet som sedan många år plågar staden (svt.se20170115).

Varför var det ingen som frågade de tillsynes laglydiga gymnasisterna Edriss och Salm hur det kommer sig att de känner yrkeskriminella? Föreställningen om en koppling mellan unga, män med invandrarbakgrund och ett parallellt samhälle, ett skuggsamhälle som styrs av kriminella gäng, tycks vara så etablerad att inte ens journalister reflekterar över det osannolika att två vanliga sjuttonåringar påstår sig ha kopplingar rakt in i kriminella nätverk.

De skuggsamhällen som frodas i Malmös utanförskapsområden präglas av ett eget språk, av egna normer och värderingar. I områden som Lindängen och Rosengård vill medborgarna inte ha med polisen att göra. De vill inte vittna, de vill inte avslöja vad de vet – något som varit ett stort och påtagligt problem i utredningen av mordet på sextonåringen som sköts på en busshållplats för några veckor sedan, Ahmed Obaid (sydsvenskan.se 20170118). Skuggsamhällets människor tycks föredra att lösa sina konflikter själv, utan inblandning av svenskt rättsväsende. Per Brinkemo, författare till boken ”Mellan klan och stat” berättar för SR om förekomsten av så kallad ”sedvanerätt” bland invandrargrupper från länder som Somalia, Eritrea, Syrien, Palestina och Afghanistan. Detta är länder som präglas av klankultur, med liten tilltro till staten. De har tagit med sig sin tradition hit, och föredrar interna uppgörelser utanför det svenska rättssystemet. Brinkemo anser att vi varit naiva som inte förstått detta – och föreslår att den nyanlände skriver under någon form av kontrakt där han förpliktas att följa det svenska systemet (sr.se 20170215).

I Malmö bor människor från 169 olika länder. Malmö marknadsförs som mångkulturellt, och otaliga debattinlägg och reklamkampanjer talar om det som en styrka –

”Haur du sitt Malmö så haur du sitt varden”,

som det hette i en reklamkampanj för några år sedan. Frågan varför det är bra med mångkultur förblir dock obesvarad. Att hänvisa till falafel och samosas räcker inte. Det är fullt möjligt att ta del av andra länders matkultur utan att upphöja mångkultur till ideologi, som Sverige gör. Enligt ”Multiculturalism Policy Index” (MPI), framtaget av Queens University i Kanada ligger Sverige mycket högt på mångkulturindex. Sverige erbjuder hemspråksundervisning, ger ekonomiskt stöd åt invandrarföreningar, accepterar dubbla medborgarskap, tillåter avvikande, ofta religiöst motiverad klädsel och har mycket god representation av invandrare i offentligheten, t ex i radio och tv.

Sverige är således ett utmärkt invandringsland, vilket också EU-finansierade MIPEX visar. Ingen annanstans är det bättre att vara invandrare än här. Sverige är bäst på att erbjuda utbildning för nyanlända, har bäst arbetsmarknad för invandrare, är bäst på att upplysa om nyanländas rättigheter, mycket bra på familjeåterförening (plats fem av trettioåtta), utmärkt på antidiskriminering (också femte plats) och erbjuder invandrare samma tillgång till socialförsäkringssystemet som infödda svenskar:

”Nearly all non-EU immigrants are guaranteed in law and practice the same rights as SE citizens in economic, social, family and democratic life” (Sweden, Mipex, s 3). 

Det tycks alltså inte finnas så mycket mer Sverige kan göra för sina invandrade medborgare.

Frågan bör vara vad nya svenskar kan göra för sitt nya land. Enligt Flyktingkonventionen har nämligen också invandraren ett ansvar för sin egen integration. I FN:s Flyktingkonvention, artikel 2, stipuleras flyktingens ansvar att anpassa sig till sitt nya hemland: Flyktingen måste anpassa sig till och följa de lagar och regler som är giltiga i hans nya hemland. I Flyktingkonventionens artikel 34 beskrivs det mottagande landets ansvar: Mottagarlandet ska, så långt det är möjligt, underlätta flyktingens införlivande med samhället.

Mottagarlandet, i det här fallet Sverige, erbjuder ekonomiskt stöd, bostäder, vård, omsorg och tillgång till ett omfattande välfärdssystem. Vidare erbjuds utbildning – först språkutbildning genom SFI och sedan olika typer av insatser för att komplettera grundskola och gymnasiestudier och så långt kommen finns samma möjlighet för nya svenskar som för gamla, universitets och högskoleutbildning. Sverige gör alltså väldigt mycket för att underlätta invandrarens införlivande i samhället. Dessutom underlättar Sverige för invandraren att upprätthålla sin kultur och sitt språk. Jag börjar tro att det är helt fel väg att gå. Att understödja mångkultur är kontraproduktivt om målet är integration. Eli Göndör, islamolog och integrationsforskare vid TIMBRO, redogör för internationell forskning angående sambandet mellan mångkultur och integration. De forskare Göndör refererar till är överens – mångkultur motverkar integration (”Dags att begrava det multikulturella projektet”, Dagens samhälle 20170217).

Vi måste överge drömmen om mångkultur. Det går inte att hålla ihop ett land där alla medborgare inte förstår språket, där tilltron till rättsväsendet och andra myndigheter är så lågt att man vägrar att samarbeta med dessa, där parallella värderingssystem existerar och där en svart ekonomi växer.

Det är dags att byta fokus – från omhändertagande till att ställa krav. Ställ krav på kunskaper i svenska, kunskaper om svensk kultur och svenska värderingar, kunskap om svensk lag och vilja att följa den samt krav på att varje frisk, vuxen individ försörjer sig själv. 

 

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.