Ann Heberlein: Sluta bete dig som ett svin

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Igår kväll brändes det bilar i Kulturkvadranten i Lund. Skattetrycket, vädret och tv-tablån gör mig galen av frustration och tristess. Jag var helt enkelt tvungen att göra något. På vägen ut ringde jag på hos grannfrun som är sjuksköterska. Hon är totalt uppgiven över sin arbetssituation.

”Idag hann jag inte äta lunch”,

sade hon och plockade upp en sten från marken när vi kommit ut. ”Jag hann inte ens gå på toa”. I gathörnet mötte vi upp min väninna Anna som ligger i vårdnadstvist. ”Min x-man är ett jävla as”, sade hon och sparkade på en gatlykta. ”Han vägrar att betala underhåll och ingen hjälper mig”. Då kom Maria gående, med tårarna rinnande och en flaska tändvätska i famnen. ”Min dotter säger att hon inte vill leva längre. Hon skär sig i armarna men det finns inga tider på BUP förrän om flera veckor”.

Vi hittade Siri på en bänk i Lundagård. Hon satt där och frös. ”Jag kan inte försörja mig längre. Mitt lektorsvik är slut och jag fick avslag på mitt forskningsprojekt. Idag stängde Telia av min telefon”. Pernilla dök upp utanför AF-borgen. ”Jag orkar inte mer. Mamma är helt förvirrad men det finns inga platser på något vårdhem. Hur ska jag hinna ta hand om henne samtidigt som jag arbetar heltid och har tre barn?”. Caroline och Alexandra kom vinglande. De hade nog, ärligt talat, hällt i sig några drinkar för mycket på Grand men när vi hörde Caroline berätta om vad som hänt hennes dotter på badhuset förstod vi mer än väl. I höjd med Klostergatan mötte vi Kajsa. Medan hon skar sönder däcken på en stadsjeep vrålade hon att hon var jävligt förbannad. ”Varför i helvete har Carl 2300 kronor mer i månaden än jag? Vi är ju för fan läkare båda två! Samma utbildning och samma uppgifter. Jävla kuk!”, skrek hon medan hon slaktade bildäcken.

Ja, vad skulle vi göra? Först tände vi på en vit Volvo. Sen gick vi vidare till en midnattsblå Volkswagen. Efter det slog vi sönder rutorna på en svart Audi RS och sen tuttade vi på den också. Vi krossade några glasrutor också – gud vad det lät när Patisseriets rutor gick i tusen bitar! Vi klev in genom ett sönderslaget fönster medan larmet gick.

Väl inne frossade vi i pastellfärgade macroner och slog sönder porslin så att skärvorna yrde. När polisen kom kastade vi sten på dem. ”Jävla fascister!”, skrek Anna och spottade på en lång polis med lockigt hår. Det var lite spänd stämning ett tag, men när vi berättat om våra bekymmer med x-män, ohållbara arbetssituationer, arbetslöshet, oro över barnen, obetalda räkningar och hjärndöda tv-program lugnade det ner sig. Polisen förstod mer än väl vår ilska. ”Det är tufft ibland, ” sade den långe med blonda lockar faderligt. ”Våld är den maktlöses språk”, sade journalisten från Sydsvenskan som kommit ungefär samtidigt som polisen.

Det blev ett jättefint reportage i Sydsvenskans Lundadel och sen skrevs det hundratals texter på alla möjliga kultur och ledarsidor om hur tufft vi medelklasskvinnor i innerstan har det. ”Det här är en grupp som ingen ser och ingen lyssnar på”, skrev Dagens Nyheter, ”särskilt inte männen”. ”Ingen satsar på medelklasskvinnorna i våra storstäder” hävdade en kolumnist i Expressen, ”det behövs fler spa, teatrar och caféer. Skattesubventionerade, naturligtvis”.

En nöjeskrönikör i Aftonbladet erkände att hon hade bränt en bil när hon fick veta att det inte blir fler säsonger av ”Orange is the new black” – ”varför värderas medelklasskvinnornas behov inte högre?”. En äldre kvinnlig författare skrev en ilsken text om bristen på representation i offentligheten: ”Kvinnor över fyrtio osynliggörs. Normen är en ung kvinna med slät hud och en slank kropp. Vi kräver vår plats!”.

Studio ett gjorde ett inslag om ”medelklasskvinnornas maktlöshet” och en sociolog, en genusvetare och en kriminolog pratade om att det var viktigt att ta vår frustration på allvar. ”Utanförskap och maktlöshet leder till våld och kriminalitet”, sade sociologen och hänvisade till Slavoj Zizeks lilla bok om våld, Violence. Kriminologen pratade länge om hur ökade klyftor och orättvisor leder till social oro. ”Wilkinson & Picketts studie Jämlikhetsanden åskådliggör detta på ett mycket övertygande sätt. Att människor upplever sig orättvist behandlade – som kvinnan som inte får tid på BUP åt sin dotter eller som lektorn som trots en lång utbildning inte kan försörja sig – är mycket destruktivt för samhället. Upplevelsen blir att man står utanför samhällskontraktet”.

”Kan det ökade skattetrycket vara en grogrund för antisocialt beteende?”, undrade programledaren. ”Jag är rädd för det”, svarade kriminologen. ”När människor upplever att de ger mer än de får, när de inte längre känner sig trygga, sedda och omhändertagna av samhället ökar oron vilket kan leda till eskalerande våld”. Sociologen bröt in med en referens till Zygmunt Baumans bok Flytande våld: ”Ett helt liv är numera en lång kamp, som troligen aldrig kommer att vinnas, mot farhågornas förlamande grepp och mot de äkta eller förmenta faror som gör oss rädda”. Efter några sekunders ödesmättad tystnad levererade sociologen sin tolkning. ”Vi lever i mycket oroliga tider. Samhället är präglat av osäkerhet och rädsla. Detta gäller inte minst medelålders medelklasskvinnor. Den senaste Nationella trygghetsundersökningen visar att kvinnors känsla av otrygghet ökat lavinartat. Rädda människor är farliga, mycket farliga”. Genusvetaren drog efter andan. ”Farliga? Du demoniserar en svag och utsatt grupp. Det här handlar om polisens hat mot medelklasskvinnor. Deras våld mot medelklasskvinnor är väldokumenterat. De provocerar fram våldsamma reaktioner”, sade hon med gäll röst.

Jasså du har inte läst om det våldsamma upploppet i Lund?

Nej, det beror inte på att medierna mörkar. Det beror på att det inte har hänt. Jodå, jag har väninnor som ligger i vårdnadstvist, köar för tider på BUP, är arbetslösa, på gränsen till utbrända på grund av ohållbara förhållanden på arbetet, kämpar för att få in sina föräldrar på vårdhem och så vidare. Det är sällan enkelt att vara människa. Vi drabbas alla av motgångar, kriser, sorger, orättvisor – och vi är alla, på olika sätt, offer för sådant vi inte kan påverka. Vi är alla, mer eller mindre, maktlösa i relation till omständigheter och tillfälligheternas spel. Trots det är det ytterst få av oss som sätter eld på våra grannars bilar eller krossar rutor. Majoriteten av mänskligheten förstår nämligen att brända bilar och sönderslagna rutor inte leder till någon positiv förändring.

Jag tror inte att människor som lever i sämre omständigheter – läs ”utanförskapsområden” – har sämre moral än andra. Därför bör samma krav ställas på dem som på alla andra människor: Behärska er frustration. Följ lagen. Respektera polisen. Vill du förändra samhället och påtala orättvisor är det bättre att utnyttja dina demokratiska rättigheter än att vandalisera oskyldiga människors egendom. Skriv en insändare, gå med i ett politiskt parti eller arrangera en demonstration. Framförallt – sluta bete dig som ett svin.

 

Ann Heberlein

 

 

Redaktörens kommentar:

Ledarsidorna.se är i praktiken helt och hållet finansierad av de läsare som donerar en summa. Antingen periodiskt eller som engångsdonator. Det är de läsarna som bidrar till att Ledarsidorna.se kan hålla en bredd och en frekvens i bevakningen samt kunna arvodera de bästa och vassaste krönikörerna. Ledarsidorna.se följer slaviskt de frilansavtal där Journalist- respektive Författarförbundet kommit fram till rimliga ersättningsnivåer. 

Idag är Ledarsidorna.se i praktiken ensamt om att honorera dessa avtal. Vissa, till och med bland de största dagstidningarna,  betalar inte ens en hälften av vad dessa avtal rekommenderar. Även namnkunniga skribenter och journalister får veta att det “ska vara en förmån att få skriva hos tidningen NN”.

Det som är gratis är sällan värt något och det är av den anledningen som jag valt denna väg, med välrenommerade skickliga krönikörer eller journalister som alla anses som de bästa inom sitt fack. en fördel är att jag även kan ställa krav. Du kan aldrig ställa krav på något som är gratis.

Ledarsidorna.se är inne i en expansionsfas nu. För att kunna leverera fler artiklar per dag och för att kunna adressera andra kanaler. Hade alla läsare donerat en krona per dag hade jag inte haft några problem med att anställa en fast stab om 5-6 journalister eller andra som webmasters och fotografer och samtidigt kunna dubbla antalet frilanskrönikörer. 

Där står jag inte idag. Ledarsidorna har samma problem som andra: Reklamintäkterna hjälper inte mycket .

Jag kommer dock inte gå den vägen som annan “äldre media” går eller för den delen nyare medieaktörer går att börja gömma artiklar bakom betalväggar. Det ligger inte i min idé om folkbildning och kunskapsspridning.

Det fria ordet och den fria tanken är värd något men dessvärre måste vi i regel betala för att få det spritt. Jag vill därmed passa på att tacka för alla historiska och framtida donationer som kommer in så att jag kan fortsätta bygga ut verksamheten.

Eder

Johan Westerholm

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se